Klassamhället skiter i din jävla empati.

Wallin ställer sig frågan om det är viktigt att känna till sin klasstillhörighet för att känna empati med ”andra klasser”.

Jag undrar vad detta är för ingångspunkt i frågan egentligen. Anledningen till att vi ska ha kunskap om klassamhället är inte att vi ska känna empati för andra klasser. Arbetarklassen bör givetvis inte känna empati för överklassen, ty en bör av uppenbara skäl inte känna empati inför sina förtryckare. Om överklassen känner empati för arbetarklassen så är det bara en tom känslomässig gest om det inte tar sig konkret uttryck i kamp för klassamhällets upplösande.

Vad spelar det för roll om en känner empati inför de förtryckta i samhället om en inte samtidigt kämpar för att upphäva detta förtryck?

Jag känner inte empati med andra klasser, jag känner empati med andra människor. Och på grund av detta så tycker jag att det är mycket angeläget att klassamhället upplöses. Det finns ingen mening med att se och erkänna klassamhället om vi inte förvaltar denna insikt i ett motstånd mot detsamma. En person som är medveten om klassamhällets existens och inte samtidigt tar ställning emot det är av samma skrot och korn som alla andra. Det spelar ingen roll om hen känner empati för de som har det sämre, om hen inte tar ställning emot systemet som sådant så är detta bara tomt prat som i bästa fall tar sig uttryck i rent symboliska handlingar såsom välgörenhet som möjligtvis kan ge lindring, men som inte förändrar samhället som födde problemen. Som att sätta ett plåster på ett köttsår.

8 reaktioner till “Klassamhället skiter i din jävla empati.”

  1. Hennes fråga tar inte hänsyn till över- och underordning precis som du varit inne på. Att som över- eller medelklass känna empati med fattiga och marginaliserade människor i arbetarklassen hjälper inte ett dugg om det bara stannar vid empati och inte går vidare till en solidarisk kamp. Det räcker inte med att säga ”Det är så syn dom dem.” Över- eller medelklassen måste också erkänna och reflektera över att deras positioner ger dem fördelar i samhället.

  2. Är inte tanken att man inte kan (eller, vill snarare) arbeta på att förändra andras situation om man inte kan känna empati med andra?

  3. Men empati betyder väl typ ”inlevelseförmåga” (från SAOL, då jag blev tvungen att källkolla mig själv: ”förmåga till inlevelse i andra människors känslor” vilket kanske inte är precis vad jag tänkt mig men nära nog) och det är väl jättebra att ha det för människor från andra klasser, uppväxta med andra förhållanden än en själv? Det är möjligt att det inte räcker med empati så kommer klasserna hokuspokus att försvinna, men utan empati betvivlar jag att någon (åtminstone från en högre klass) kommer jobba för upplösande av klasser.

    Sen tror jag att det alltid är bra att försöka förstå hur folk reagerar på saker och varför? Att det kan vara bra även för människor ur lägre klasser att fundera på varför vissa i överklassen gör som de gör, att det inte nödvändigtvis beror på att de är onda utan snarare på att de saknar perspektiv samt normaliseringsprocess.

    Cissi skrev inte heller om empati för klasser eller klassystemet, utan om empati för ”andra i andra klasser”=människor med annan klassbakgrund än en själv.
    (Tänkte lite mer på detta och insåg att du nog tänkte dig någon slags tänkande om medelklassen eller underklassen eller arbetarklassen som grupp – ”Empati för arbetarklassen!” men låter ändå meningen stå kvar, för jag uppfattar även att Cissi skriver om människor).

    1. Jag tänker snarare att slutsatsen är den motsatta i resonemanget att empati för andra klasser är ett nödvändigt steg för att senare upplösa klasserna. Att ha empati för andra klasser tycker jag är något som Sossarna sysslat mycket med när de haft makten. Dvs samförstånd. Kapitalisterna/överklassen har förståelse för att arbetarklassen vill få det bättre, och går med på att höja lönerna lite eller förbättra arbetsmiljön. Arbetarklassen har förståelse för att överklassen inte kan göra hur stora eftergifter som helst, eftersom att de måste fortsätta gå med vinst.
      Resultatet blir samförståndsmodellen, som ju har präglat svensk politik under lång tid. Mest kosmetika och ingen reell samhällsförändring.

    2. Jag förstår hur du menar. Min poäng är egentligen inte att empati är ngt dåligt och en måste såklart börja ngnstans, jag blev bara så jävla matt på hela grejen och liksom tjatet kring det hela. Hen ställde på största allvar frågan ”finns klasser” och sedan om vi ska ”känna empati” för andra klasser. Det tycker jag är att dra ner hela diskussionen på en jävla barnnivå.

      1. Okej, jo att fråga om det finns klasser känns ju lite smått konstigt, då det borde vara rätt självklart.
        Tror förstås inte att du egentligen menar att empati är jättedåligt.

  4. En person från arbetarklassen kan givetvis känna empati för en person från överklassen på samma sätt som en kvinna kan känna empati för en man.

    Men du kanske menade ur en mer kollektivistisk synvinkel? Tar man ner det på individnivå så krävs det nog att man utvecklar någon form av psykopati först, vilket kan uppfattas som osympatiskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *