Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

twitter

Twitter 6/7. Att skriva är att läka och jag kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”.

Tänker på hur ett ex ofta var kall och avvisande och förklarade detta med att han ”inte hade lika stort behov av närhet”. Om jag inte är taggad på närhet just då brukar jag säga det, istället för att agera som om den andra gör något fel. Gäller såklart de en har etablerade intima relationer med, inte typ random person på gatan.

Lustigt nog hade han ej problem med att själv ställa krav på att jag skulle vara mer tillgänglig, fick t.ex. ej hålla på med mobil efter sex. Han hade heller inga problem med att väcka mig på natten genom att kåta upp mig eller göra det när jag skulle sova. Inte heller med att skuldbelägga mig när jag skulle träffa andra. Men jag var tydligen ”krävande” eftersom jag tyckte att han inte skulle behandla mig som en smittohärd när han inte var taggad på närhet.

Och ja jag gråter när jag skriver det här och det är tråkigt men att bära smärtan inom mig är inte bättre. Att skriva om detta är jobbigt och tungt men det får mig att gå vidare. Människan fick mig att känna mig helt jävla värdelös, att skriva om det hjälper mig att återfå min känsla av värde. Hatar honom djupt för det han gjorde mot mig och fick mig att känna. Han bröt ner mig så brutalt. Jag var så jävla trasig. Att pussla ihop mig själv igen tog tid, det är ännu inte klart, men att skriva om det har hjälpt så mycket. Jag måste få ur mig den här skiten för jag kan fan inte bära den själv och vara en hel människa. Jag drivs inte av något hämndbegär. Jag vill bara läka och gå vidare.

Jag önskar jag slapp tänka på honom skriva om honom men det gör jag inte. Att skriva är att läka för mig. Kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”. Har det slagit er att folk kanske inte gör allt för er skull, för att ni ska vara bekväma. Jag är också en människa med behov och ett av dessa är att läka efter mäns förtryck. Vissa är så jävla rädda för andras smärta att de trycker ner den som uttrycker den. Vissa är så rädda för andras smärta att de känner sig tvungna att tillrättavisa den som skriver om sina erfarenheter. Jag är inte rädd för min smärta. Jag vet att den finns där och jag behöver erkänna den och bearbeta den.

Jag behöver prata om det som gör ont för att kunna gå vidare med mitt liv. För att kunna känna glädje och njutning. Men vissa människor vill frånta mig detta för att de själva känner obehag inför min smärta. Vissa människor vill säga åt mig hur jag ska göra för att gå vidare. Att jag ska förneka förtränga och glömma. Men jag kan inte glömma och jag vill inte glömma. Jag vill gräva djupare. Jag vill rycka upp smärtan med roten. Jag vill bli fri. Och jag vet att min frigörelse aldrig kommer att komma ur något ”positivt tänkande” utan genom brutal konfrontation med verkligheten.

Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka.

Hade ett utbyte på twitter:
Bq6TDMMIYAA5P4xDetta är en så perfekt jävla illustration över hela den här God Ton/Ta Debatten/Retorik-grejen. Någon kommer och ”läxar upp” en angående någonting, till exempel ”du har missförstått detta med feminism”/”du missar den här aspekten” eller liknande (personen på bilden skrev i en tweet innan att jag hade missuppfattat vad feminism handlar om). Eftersom det är pisstråkigt att diskutera på de premisserna så brukar jag antingen skita i det eller skriva typ ”bla bla” för att markera att jag inte pallar. Inte så jävla trevligt kanske, MEN det är inte heller trevligt att inleda en konversation med någon med att läxa upp denne, ta tolkningsföreträde och antyda att den andra är okunnig på ett område hen uppenbarligen är mycket engagerad i.

Folk kan ibland tycka såhär: men tål du inte att någon har en annan åsikt. Givetvis ”tål” jag det, jag är väl så illa tvungen. Det är en grej att ha ”en annan åsikt” och att aktivt trycka upp denna åsikt i mitt fejs med en tillrättavisande ton. Att göra detta är inte att ”diskutera” utan att agitera, att skriva till någon med syftet att sätta hen på plats. Varför skulle jag ha intresse i ett sådant utbyte?

Sedan kommer den där ”och här är anledningen varför ingen tar dig på allvar”. Det är så roligt när folk säger så, för grejen är att sjukt många människor tar mig på allvar. Jag får dagligen mejl, kommentarer och så vidare från människor som läser min texter, använder dem för att reflektera över sitt liv och så vidare. Sedan finns det såklart också en massa människor som inte tar mig på allvar, men det innebär inte att ingen annan gör det. Jag blir så sjukt irriterad på alla som använder sin egen attityd som utgångspunkt för att bedöma hur effektiva mina metoder är? Jag märker väl själv vad som ger utdelning och inte. Herregud.

När en ber om att slippa diskutera så får en dock alltid höra ”jaha du har inga argument”:

Bq6WUPtIcAIHLDGUngefär som om jag inte skulle kunna ha något annat skäl att vilja strunta i en diskussion än att jag inte har några argument? Till skillnad från vissa andra så sätter jag ingen prestige i att ”vinna” olika diskussioner med människor, utan jag struntar hellre i att lägga min tid på en diskussion som uppenbarligen inte kommer ge mig något i utbyte. Jag tycker det är en ganska rimlig inställning, ty det är att vara varsam med både min egen och andras tid. Men vissa människor kan vara inte begripa att de inte är en så viktig del i min tillvaro att jag vill ha tråkiga diskussioner med dem, vissa kan bara inte förstå att deras åsikter om saker och ting helt enkelt inte är så jävla intressanta.

Jag fattar inte vad folk som inleder interaktion med att läxa upp någon förväntar sig för svar? Ska jag ba ”åh, tack så himla mycket för att du förärar mig din åsikt levererad på ett spydigt sätt”? Ska jag ba ”nejmen gud vad intressant, berätta mer” om åsikter jag hört en miljon gånger förr? Det är liksom inte som att jag bara går på känsla när det kommer till min analys och mitt sätt att uttrycka mig, jag har faktiskt tänkt igenom saker och dessutom skrivit en massa massa om detta som en kan läsa om en vill. Visst kan en tycka annorlunda, men att förvänta sig att jag ska ”ta till mig” av den här typen av översittiga kommentarer är enbart fånigt.

Få människor tycker om att bli behandlade som barn som behöver uppfostras och tillrättavisas. Om du har en annan åsikt, skriv inte ”du har fel, det är såhär”, utan lägg fram din ståndpunkt på ett lite mer ödmjukt sätt. Prata inte med din motpart som om denne var dum i huvudet och aldrig tänkt efter. Detta är grundläggande respekt i en diskussion, det handlar om att respektera den en talar med intellektuellt. Om en inte gör detta så är det inte någon idé att ens diskutera eftersom en ändå inte kommer ta något hen säger på allvar. I så fall kan en ärligt talat bara skita i att en försöka låtsas som om en diskuterar och håller God Ton och gå på hånandet direkt. Att hålla på och hyckla och låtsas att en vill ”diskutera” när en bara vill tillrättavisa och trycka ner är bara falskt och förminskande. Jag kommer fan aldrig fatta varför människor låtsas att de vill diskutera när de inte vill det utan bara vill tillrättavisa en. Jag tycker det är så obegripligt, respektlöst och framförallt falskt.wpid-img_20140627_163656.jpgNå, jag kommer såklart fortsätta att ha ”dålig ton” emot dem som inleder konversationer med att läxa upp mig och förminska mig och inte visar mig intellektuell respekt. Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka, så enkelt är det.

Ask.fm och vänstermän som skämtar på twitter.

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad tycker du om ”vänstermän som skämtar på twitter”?

Finns en kategori skämt som jag brukar kalla ”mansskämt” som är typ ”lustigheter” angående sexism.
Till exempel: en man skriver en sexistisk grej som är så tillspetsad och överdriven att alla fattar att det är skämt, och det är ”roligt” eftersom alla vet att den mannen är medveten och så och aldrig skulle säga så i verkligheten. Mannen skämtar om förtryck jag blir utsatt för och distanserar sig samtidigt från det. Han är en medveten person som aldrig skulle säga så ”på riktigt” och därför har han frikort på att säga så på skämt. Folk tycker att mannen är rolig och medveten.

Det här sättet att skämta kan provocera mig något oerhört. De skämtar om förtryck jag möts av varje dag och jag har ganska svårt att tycka att det är roligt. Jag kan tycka att det är en bra grej att skämta om förtryck, men jag tycker inte att det är en bra grej att skämta om förtryck andra blir utsatta för, speciellt inte genom att skriva förtryckande grejer som ”alla vet” att en inte står för.

I mina ögon blir det ett sätt att distansera sig från förtrycket. Genom att måla upp bilden av en förtryckare och säga ”sådär är inte jag” så placerar en sig själv i en ganska bekväm position. En förflyttar fokus till någonting som ligger utanför en själv, till den Riktiga Förtryckaren som en målar upp.

Detta tolkas ofta som feministisk aktivism från dessa män, och det är det väl i någon mån. Jag önskar dock att fler män skulle se på sina själva och sitt eget utövande av förtryck istället för att skämta om andra, mer öppet sexistiska, mäns utövande av förtryck.

Ibland förekommer detta även när kvinnor delar med sig av sina berättelser. Män som kommer med diverse ”fyndiga” kommentarer om skit jag blivit utsatt för. Ni får gärna delta i diskussionen, men jag behöver inga fyndigheter. Ni behöver inte visa att ni är bättre än männen jag skriver om.

Innan en skämtar på det här viset tycker jag en ska ta sig en funderar på vem skämtet är till för. Kommer det hjälpa kvinnor? Eller handlar det mest om att stärka det egna egot?

Twitter 31/5. Män som tvingar kvinnor att hantera deras skuldkänslor.

Twittrade såhär angående män som kontaktar mig för att fråga om deras beteende är okej:

Nu ska jag berätta om en grej jag är så jävla jävla trött på; män som kommer till mig för att jag ska legitimera deras beteende. Typ såhär: ”du är ju feminist, vad tycker du om situation X som jag var i med en kvinna?”.

För det första: jag är inte din jävla frågelåda. Jag finns inte till för att coacha ditt individuella projekt Vara En Rimlig Man. För det andra: jag kan omöjligt ta ställning till en situation jag inte sett, och din beskrivning av den är såklart vinklad till din fördel. För det tredje: jag vet liksom inte hur andra kvinnor tycker och tänker, jag kan inte tala för alla kvinnor.

Det finns en mängd olika patriarkala beteenden en kan syssla med, olika kvinnor reagerar olika på dem. Vissa patriarkala beteenden tycker jag är skitjobbiga, andra kan jag hantera hur enkelt som helst. Att jag personligen är ”okej” med vissa beteenden innebär inte att du kan applicera det på andra kvinnor.

Generellt gäller: det är en schysst grej att försöka se kvinnor som människor. Att jag kan viss feministisk teori gör inte att jag kan föra andra kvinnors talan. Har hänt mig att män frågat typ: ”jag gjorde X mot kvinna och hon reagerade såhär, var det en rimlig reaktion”. Jag kan liksom inte ta ställning till det, jag vet inte vad den kvinnan kände eller tänkte.

Att som man ta tolkningsföreträde över om kvinnor beteende är rimligt eller inte är patriarkalt oavsett om ni frågar en annan kvinna om det. Ibland får jag också höra ”men jag litar inte på mig själv när det kommer till den här typen av grejer”, som om det ska vara ”ödmjukt”. Nej, det är inte ”ödmjukt” att använda kvinnor som frågelådor om Det Kvinnliga Könet. Tvärtom är det ett oerhört ignorant beteende, för det visar på att du inte bemödar dig med att göra en egen analys. Att inte ta tolkningsföreträde handlar om att ta till sig av kvinnors berättelser om patriarkalt förtryck, att försöka förstå.

Du kommer aldrig kunna göra feminism på ett rimligt sätt om du inte skaffar dig reell förståelse för patriarkala strukturer. Och detta går att göra, det finns otaligt skrivet om hur patriarkatet fungerar. Läs det för helvete, försök förstå det. Men gå inte omkring och behandla feminister som frågelådor i varje jävla situation och låtsas att det är en fråga om ”ödmjukhet”.

Dessutom, som Hanna Fridén uttryckte det: ”Det konstiga med detta dock, om nu folk tror att man är the all seeing mindreader, varför lyssnar de isf inte på vad man säger?! O_o”.

Detta är ju så jävla sant! Ofta när dessa män kommer så håller de liksom på om omdefinierar situationen eller tjatar om ”sitt perspektiv” tills en ger med sig och ba: ”ja ja det var väl okej då”, vilket en ofta gör eftersom det är så sjukt jävla jobbigt att hålla på och tjafsa med dem. De ger sig helt enkelt inte förrän en har legitimerat deras beteende. Att i sådana situationer ”stå på sig” är jobbigt som fan även om en är en jävligt övertygad feminist. Det är jättejobbigt att hålla på och lyssna på en mans självupptagna utläggningar om hur han tänkte och kände i en viss situation. Resultatet blir att mannen känner att han gjorde rätt ändå och struntar i att förändra sitt beteende.

wpid-img_20140531_211755.jpgSåhär: det är okej att göra fel, men att gång på gång göra om samma skit, vägra lära sig trots att en får kritik för beteendet och dessutom tvinga den som blivit utsatt för beteendet eller andra kvinnor att lyssna på ens självupptagna gnäll tills de legitimerar en är verkligen inte okej. Om du gör fel: ta inte ut din skuld och ångest på andra, hitta sätt att hantera den själv eller tillsammans med andra män. Kvinnor finns inte till för att du ska kunna ”utvecklas”, speciellt då detta sällan leder till någon slags utveckling över huvud taget. Tvinga inte kvinnor att hantera dina egna skuldkänslor.

Om att släppa skulden.

Twittrade lite om det här med när vissa personer säger ”tänk inte si eller så för det mår du sämre av” till feminister:

Har väldigt svårt för den här idén att en ska kräla i förnekelse för att en ”mår bättre” då. Jag förstår att vissa väljer så, men det har ingenting med vad som är sant att göra. Patriarkatet finns även om du mår dåligt av att tänka på det. Sedan är det min bestämda uppfattning att de flesta i slutänden mår bättre av att se förtrycket de utsätts för. En slipper känna skuld. Det är såklart en smärtsam insikt, men om den hanteras rätt så kan de vara oerhört värdefull.

Att du personligen inte klarar av att inse din egen ofrihet gör inte att alla andra gör det. Feministisk analys hat bara fått mig att må bättre. Den har fått mig att sluta skämmas inför mig själv.

Jag får ofta höra det, att jag liksom inte ska fundera så mycket på den här lilla situationen vi kallar patriarkatet för att jag skulle kunna må dåligt av det. När en feminist mår dåligt så antas det ofta handla om att hon är just feminist. Förutom det uppenbart absurda i att välja sin verklighetsbeskrivning efter vad en mår bra av att tro så vill jag resonera lite kring just det här med att må bra/dåligt som feminist, och vad feminismen kan erbjuda i termer av personligt välbefinnande.

Såhär; jag har levt i patriarkatet i hela mitt liv, och det har alltid fått mig att känna djup smärta. Skillnaden mellan min situation innan och efter mitt feministiska  uppvaknande är att jag numera slipper känna skuld för min situation och att jag vet varifrån smärtan kommer. Jag vet att det inte är mitt fel att jag under stora delar av mitt liv inte kunde sova ordentligt för att jag åt alldeles för lite, att det inte är mitt fel att jag haft åtskilliga destruktiva och nedbrytande relationer med män och så vidare.

En annan skillnad är också att jag blivit bättre på att verbalisera denna smärta. Jag har insett att smärtan är politisk, inte privat, och utifrån detta har jag valt att dela med mig av mina tankar och min smärta av att leva i patriarkatet. Detta gör såklart att många tolkar det som att jag mår mer dåligt nu än innan, eftersom jag öppet pratar om smärtan. De vill att jag ska känna skuld för min smärta och hålla den privat, för att göra smärtan politisk är ett hot mot patriarkatet. Därför skuldbelägger de mig för att jag känner smärta inför det jag blir utsatt för i patriarkatet, de säger att det handlar om att jag är svag eller gör fel, att jag skyller mina personliga tillkortakommanden på män och så vidare. Detta är en utmärkt strategi för att hindra kvinnor från att prata om sin situation, att få dem att tro att allt förtryckt de erfar handlar om deras personliga tillkortakommanden. Men jag känner inte mer smärta nu än innan, snarare mindre. Jag har bara blivit bättre på att inte skämmas för den, att sätta ord på den och att se den i en samhällelig kontext. Jag har också slutat förneka smärtan, även de dagar då jag inte känner den så vet jag att den finns där och att den är berättigad.

Vissa verkar tycka att det är meningslöst att vara feminist om det inte kan göra att en slutar vara förtryckt, de kämpar och kämpar med att personligen sluta bli förtryckta. När detta projekt visar sig lönlöst så förkastar de feminismen, en tjänar ju ingenting på det. Projektet blir meningslöst eftersom de inte kan leva det postpatriarkala samhället nu, och då krälar de hellre i förnekelse. Då låtsas de hellre att det liksom inte finns något problem.

Givetvis är det ofta smärtsamt att se sin egen ofrihet. Många människor vill hemskt gärna se sig själva som fria, självständiga individer som styr sitt eget öde här i världen. Jag förstår att en gärna vill tänka så, det är en hoppfull tanke att en har makt över sitt eget liv, att om en bara personligen gör rätt val så kommer det bli bra. Men när en konfronteras gång på gång med det faktum att en faktiskt kommer fortsätta vara förtryckt trots ansträngningar så är det lätt att bara förkasta hela feminismen som sådan, istället för att fundera på att en kanske helt enkelt måste ha en annan inställning till det projektet. Sluta se det som en fråga om ens personliga livsstil, börja se det som politisk kamp.

Men att feminismen inte kommer göra att du personligen slutar vara förtryckt så kommer den kunna erbjuda åtskilliga verktyg för att leva ett rikare liv. Den kommer ge dig verktyg för att fatta beslut på andra premisser än de patriarkala, den kommer ge dig verktyg för att bättre förstå samspel mellan människor, den kommer ge dig verktyg för att stå upp för dig själv, den kommer ge dig gemenskap med andra. Men framförallt så kommer den ge dig verktyg för att släppa den där förbannade skulden som följer efter varje kvinna som en skugga. Den där skulden en känner när en inser sin oförmåga att sluta vara förtryckt. För genom att erkänna sin egen ofrihet så kan en sluta rikta blicken mot sig själv och sina val, och börja rikta den mot det som gör en ofri.

Twitter 25/3. Att vara politiskt engagerad.

Hatar den här falska uppdelningen som finns mellan ”politiskt engagerade” och ”vanligt folk”. Alla bryr sig om politik, det styr våra liv. Så ofta jag pratar med människor som liksom har komplex för att de inte ”sätter sig in” tillräckligt. Blir också irriterad när vissa verkar se det som någon slags plikt att sätta sig in i politiska skeenden, att det gör en bättre.

Jag skiter i ”politik”, jag tycker inte att det är ett intressant ”ämne”. men mitt liv påverkas av politik, därför måste jag bry mig. Att förstå det som händer en på en politisk nivå är något alla kan göra, det är ingen fråga om specialintresse eller specialkunskap. De flesta har insikter som kan politiseras, men hindras från att se dem som politiska för att ”politiken” anses vara ett specialområde.

Och politik är INTE detsamma som parlamentarism, politik handlar om makt och det äger rum hela tiden. Vad är ens en ”politisk fråga”. Detta är en avgränsning som har gjorts åt oss, den måste ständigt ifrågasättas.

Något av det värsta jag vet är när den politiska eliten skämmar de som inte deltar i det politiska spel de har definierat. Politikergubbar som tycker att folk ska ”engagera” sig, men alltid på deras villkor.

Om en inte bryr sig om ”politik” är det troligen för att en inte ser hur det är relevant i ens eget liv eller hur en kan påverka. Det är upp till oss ”politiskt engagerade” att påpeka de politiska aspekterna i andra människors liv, inte göra det till en plikt. Folk kommer inte börja intressera sig för politik för att det anses ”fint”, utan för att de förstår hur det rör dem.

Frågan är ju också om det ens är önskvärt att fler ska ha politik som något slags ”intresse”. Tror politisk förändring uppnås bäst om människor ser på sina egna liv, förstår den politiskt och jobbar för förändring. I motsats till att en grupp ”politiskt intresserade” ska ta kommando och komma fram till hur samhället ska se ut.

Folk saknar på goda grunder tilltro till de politiska kanaler som erbjuds, därför används de inte. Problemet är samhället, ej individer. När till exempel valdeltagandet är lågt så beskrivs det ofta som att folk är ”oengagerade” snarare än att systemet suger. Och när vi väl engagerar oss gör vi det på fel sätt. Dvs inte inom partier. Den politiska eliten definierar vilket slags politisk engagemang som är legitimt och hur det ska äga rum. Tycker detta syns extra tydligt när ungdomars politiska engagemang diskuteras. Det är aldrig fint och seriöst nog. Ungdomar ska antingen drillas i olika partiers ungdomsförbund eller hålla käft.

Vill inte att politik ska vara ett strävsamt sisyfosarbete, det är något som ska leda till förändring, inte en ”hobby”.

Se upp!

Har fått info om att det tydligen finns vissa som typ försöker ”infiltrera” feministiska nätverk, oklart varför. Bland annat på Facebook har det dykt upp folk som har ytlig analys, mest är vänner med/kommenterar varandras grejer, som vill gå med i feministiska grupper, ofta med skälet att de vill ”utvidga” sitt feministiska nätverk.

Jag har själv stött på twittrare som har närmat sig på ett ”vänligt” sätt men ställt mycket personliga frågor utan att själva varit särskilt öppna med sin identitet vilket har fått mig att fatta misstankar. Dessa har ofta haft en väldigt frasradikal feministisk analys, mycket explicit manshat men väldigt lite analys och egna erfarenheter.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, MEN vissa av dessa personer har visat stort intresse för transpersoner, ofta med förevändningen om att de vill ha talare/föreläsare till något evenemang, för att göra ”research” eller liknande. Det är MYCKET viktigt att vara vaksam inför detta, transpersoner riskerar att utsättas för hatbrott i en hög grad och därför är det onödigt att bidra till en eventuell kartläggning. Vissa väljer kanske att vara offentliga, men det skulle ändå utgöra ett problem om det spreds på en större plattform. Även om en är öppen med namn och så vidare så är det onödigt att underlätta kartläggning. Dessutom kan det vara så att en person faktiskt inte är så öppen som du tror, utan bara valt att vara det inför en liten krets. Kolla därför en extra gång innan du avslöjar någons könsidentitet, sexuella läggning eller värderingar för en utomstående.

Kolla också upp folk en extra gång innan du godkänner dem till feministiska grupper. En bra grej kan till exempel vara att kolla när kontot startades, hur många vänner personen har och så vidare. Det är onödigt att vi exponerar oss inför personer som inte är vänligt inställda.

Detta är även en påminnelse till mig själv. Jag kan ibland utgå från att den som skrivit något offentligt på typ twitter tycker det är okej att synas på bloggen, men det behöver inte alls vara sant. Jag har en större plattform än de flesta och därför kan det vara ganska jobbigt att exponeras för så många, och dessutom i ett sammanhang som av många anses ”extremt”.

Sprid denna information! Det är viktigt för många medfeministers säkerhet.

Twitter 9/12. Barnfödarstrejk.

Tycker verkligen att det är vidrigt hur de som föder barn behandlas i detta samhälle. Ciskvinnor förväntas offra sig för ”samhället”, ”mänskligheten” osv. Att barnafödandets risker inte tas på allvar en konsekvens av detta. När människor tycker att det är ”naturligt” att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem. Lustigt hur ”naturligt” bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor.

Jag kan inte tänka mig att föda ett barn till en värld där de risker en graviditet innebär inte tas på allvar. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en väld där jag kommer förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där människor kommer se ner på mig när jag tar en fika med mina vänner med barnet. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där reproduktion anses vara min skyldighet och mening i livet, inte ett val.

Att gå i barnfödarstrejk handlar om att kräva sina rättigheter. Att säga; jag är något mer än denna livmoder. Fram till att samhället erkänner att jag först och främst är människa, i andra hand mina reproduktiva förmågor, kommer strejken fortgå. Fram till att samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå.

Att skaffa barn i detta samhälle är inte ett fritt val, det är ett resultat av ideologiskt tvång. För mig handlar det om att erkänna mig själv som människa. Jag behöver inte uppfylla någon ”uppgift” för att vara värdefull. Jag vill inte vara fånge i min kropp, att den ska definiera mig och mitt liv. Jag vill vara min egen.

Twitter 11/11. Angående män inom feminismen.

Rörande män inom feminism: huvudpoängen är inte att män inte kan vara feminister, utan att de måste göra feminism på ett annat vis. Tror inte på något sätt att män inte kan få insikt i hur patriarkatet fungerar, men de har ett annat utgångsläge i kampen emot det. För mig är manliga feminister inte sällan ett reellt problem. De tar tolkningsföreträde, snor rampljus och så vidare.

Men jag tror såklart att det går att engagera sig i en kamp utan att själv vara den som förtrycks. Gör själv detta antirasistiskt. En måste bara göra det med större ödmjukhet och medvetenhet om sin position. Betyder dock inte att en inte kan ha en egen analys. Det är ett ofog när allt som kommer ur munnen från en förtryckt antas vara sant. Alla kvinnor är inte feministiskt medvetna till exempel. Har fått det vänt emot mig många gånger av män att de minsann träffat en kvinna som tycker si och så, som om det bevisade något.

Att lyssna på de förtryckta behöver inte innebära att anpassa sig efter minsta vink, däremot att ha ödmjukhet inför ens egen position. Tycker det är minst lika illa när män aldrig kan göra en egen analys av patriarkalt förtryck utan bara tar första bästa kvinnas åsikt. Då blir det återigen kvinnorna som får göra allt arbete, dra alla analyser. Männen bara väntar och anpassar sig.

Twitter 1/11. Kvinnor har inte rätt till sina känslor.

Innan när jag mådde dåligt ville jag inte mår bättre för min egen skull, utan för att jag skulle vara en bättre flickvän. Istället för att värdesätta mig själv och mitt mående kände jag bara skuld och skam. Det fick mig att må ännu sämre. Jag hatade mig själv för att jag var så krävande, vilket gjorde mig ännu mer krävande. Mitt behov av bekräftelse blev enormt. Nu när jag har mått dåligt har jag kunnat prioritera mig själv istället. Förstått att jag behöver få gråta, vara arg.

Kvinnor har inte rätt till sina känslor i det här samhället, för patriarkatet säger att vi är jobbiga när vi visar känslor. När en kvinna mår dåligt så handlar det alltid om att det är fel på henne, det anses inte vara en berättigad reaktion på förtryck.  Jag har alltid fått skulden när jag mår dåligt, alltid lagt skulden på mig själv, aldrig ansett mig har rätt att känna det jag känner. Det har alltid varit jag som varit Problemet, inte de personer som utsatt mig för förtryck och lidande.

Så jävla mycket skitsnack att kvinnor skulle ha mer rätt att visa känslor, det är fan inte sant. Har aldrig känt att jag har den rätten. Det handlar snarare om att folk tycker att kvinnor ”är sådana”. Lösningen är att kvinnor behöver förändra sig.

Värsta är dock när män ”ger med sig”, dvs ändrar sig lite för att en är jobbig men inte ger erkännande åt ens känslor. Så jävla förnedrande. En är fortfarande en hysterisk kvinna och allt är ens eget fel men en ska ändå vara tacksam. Män måste sluta ”ge med sig” och istället försöka förstå vad en känner och varför. Att ”ge med sig” är bara en patriarkal skyddsmekanism för att slippa ta till sig allvaret i situationen. Lägga skulden på kvinnan.

Ge mig pengar!
Arkiv