Etikett: wallin

Om du nu ska vara fördomsfull kan du väl åtminstone stå för det?

Nu tänkte jag skriva om det jättespännande ämnet ”folk”, och närmare bestämt folk som känner sig åsiktsförtryckta och använder populistisk retorik. Som exempel för att illustrera detta tänkte jag välja Wallins twitterhaveri som ägde rum tidigare idag.

Så, det hela började för ett tag sedan då Wallin twittrade såhär:

bögarsmusiksmakJa, det var ju tråkigt att hen väljer att sprida fördomar om homosexuella män. Folk blev såklart upprörda, vilket jag anser är helt i sin ordning. När en person med mycket makt och inflytande, och som dessutom gör anspråk på att vara progressiv, uttalar sig så så är det faktiskt läge att reagera.

bögarsmusiksmak2Sedan kommer ursäkten. Okej. Lite märkligt kanske att hen ber om ursäkt till bögar med ”bra musiksmak” eftersom det inte är det som är problemet, utan att hen generaliserar kring en diskriminerad grupp samhället. Och så det där ”jag vet att jag är plump ibland”, som om självinsikten gjorde saken okej?

bögarsmusiksmak3Men sen kommer det där bagatelliserande. Wallin ”gillar att kittla folks överkränkt/övertolknings-nerv”. Okej, vad är det som händer här? Jo, Wallin omintetgör ursäkten genom att hävda att det egentlige problemet här inte att att hen uttryckt sig dumt och fördomsfullt, utan att folk är så himla himla lättkränkta. Det spela ingen roll om en ber om ursäkt om en följer upp med sådant, faktiskt. För då är det liksom att säga att ”okej, jag ger mig, men bara för att ni tvingar mig och inte för att jag faktiskt ändrat åsikt”. Detta tycker jag är extremt tramsigt. Antingen så ångrar en sig väl och tar tillbaks, eller så står en fast vid sitt uttalande? Det här sättet att liksom försöka äta kakan och ha den kvar är så himla typiskt för människor som häver ur sig diverse fördomsfulla saker och sedan tycker att folk ska vara förlåtande. Och så det där ”det är kroniskt” som tydligt antyder att hen inte tänker ändra på saken.

bögarsmusiksmak4Och sedan: skyll på formatet. Det är formatets fel att folk blir arga när jag skriver fördomsfulla tweets. Jag hade lika gärna kunna skriva om tops, folk hade blivit arga då med. Problemet är inte att jag skrivit något homofobt utan att allt helt enkelt tolkas till min nackdel på twitter.Så otroligt förminskande för de homosexuella män som blir upprörda för att det sprids fördomar om dem på det här sättet.

Okej, jag har en lösning: twittra inte om det är så förskräckligt. Men generellt kan jag ändå känna att det är ganska lätt att uttrycka sig utan att framstå som homofob om en typ… funderar lite?

bögarsmusiksmak5Sedan, kränktheten över att folk har trott så taskiga grejer om en. Nu är det plötsligt Wallin som är offret. Hur kan folk tro så elakt som att hen skulle tro så om alla bögar? Nu är det väl inte direkt så att folk trodde det, utan att det var unket att sprida den typen av fördomar.

bögarsmusiksmak6Och så finalen, den om ”pk-censuren”. Jag tycker inte direkt att Wallin verkar särskilt ”censurerad” eftersom hen har ett jävla radioprogram och typ 18 000 följare på twitter. Wallin om någon har faktiskt makt, och brukar dessutom ge uttryck för oerhört populistiska åsikter. Men ändå denna underdogposition, denna vilja att positionera sig som uppstickare och sanningssägare som blir tystad. Och hela grejen har snabbt som attan blivit en stor metadebatt, det handla rinte längre om vad som är okej att säga och inte utan om att människor ska få säga saker om de vill, faktiskt. Istället för att argumentera för att det hen skrev är okej, så urartar det hela i en stor kavalkad av kränkthet och meta, precis som det brukar bli när populister kör sitt race.

Så hur ska en göra då? Jo, först och främst kan en se till att bara skriva saker en faktiskt kan stå för, sedan kan en tänka efter som det finns några problem med uttalandet. Finns det någon diskriminerad grupp en trampar på tårna, skadliga fördomar en stödjer och så vidare? Helt enkelt: se det ur en samhällskontext, och inte bara fokusera på: ”vad menar JAG med den här tweeten”. Försök sätta dig in i att världen är större än dig själv, helt enkelt. Sedan, om det ändå blir fel, be då om ursäkt, och gör det på allvar. Eller skit i det helt och försvara istället ditt uttalande. Strunta i att be om ursäkt lite halvdant och framställa det som att det egentliga problemet ligger i att folk bli kränkta för lätt, för det är ingen riktig ursäkt. Det är bara du som försöker få det till att du typ… viker dig under pk-censuren.

Att folk bara skiter i att vara ”pk” tycker jag nästan är mer okej än det här störiga sättet att försöka framställa sig själv som förtryckt. För grejen är, att de flesta som försvarar sin ”rätt” att inte bli tystad av pk-censuren i själva verket har jävligt lite att komma med egentligen. Jag önskar att de bara kunde langa fram det de nu vill ha sagt, de grupper de vill kränka och så vidare, och sedan göra som vi andra normala människor och blocka de en tycker är störiga. För grejen är, att du är inte förtryckt för att vissa reagerar när du aktivt sprider fördomar om diskriminerade grupper. Om du nu ska vara fördomsfull, bara stå för det istället för att tramsa.

Om att be om ursäkt.

För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.

Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.

Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.

Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.

lyxhoraMed anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.

Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.

Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.

En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.

Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.

Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.

Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.

TheWhorySpirit har skrivit ett inlägg på samma ämne, för den som vill.

Klassamhället skiter i din jävla empati.

Wallin ställer sig frågan om det är viktigt att känna till sin klasstillhörighet för att känna empati med ”andra klasser”.

Jag undrar vad detta är för ingångspunkt i frågan egentligen. Anledningen till att vi ska ha kunskap om klassamhället är inte att vi ska känna empati för andra klasser. Arbetarklassen bör givetvis inte känna empati för överklassen, ty en bör av uppenbara skäl inte känna empati inför sina förtryckare. Om överklassen känner empati för arbetarklassen så är det bara en tom känslomässig gest om det inte tar sig konkret uttryck i kamp för klassamhällets upplösande.

Vad spelar det för roll om en känner empati inför de förtryckta i samhället om en inte samtidigt kämpar för att upphäva detta förtryck?

Jag känner inte empati med andra klasser, jag känner empati med andra människor. Och på grund av detta så tycker jag att det är mycket angeläget att klassamhället upplöses. Det finns ingen mening med att se och erkänna klassamhället om vi inte förvaltar denna insikt i ett motstånd mot detsamma. En person som är medveten om klassamhällets existens och inte samtidigt tar ställning emot det är av samma skrot och korn som alla andra. Det spelar ingen roll om hen känner empati för de som har det sämre, om hen inte tar ställning emot systemet som sådant så är detta bara tomt prat som i bästa fall tar sig uttryck i rent symboliska handlingar såsom välgörenhet som möjligtvis kan ge lindring, men som inte förändrar samhället som födde problemen. Som att sätta ett plåster på ett köttsår.