Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Klassresor.

Suhinina har skrivit ett inlägg om hur det talas om klassresor inom politiken. Klassresor är nästan alltid synonymt med klassresor uppåt, och talas alltid om i positiva ordalag, både från höger och från vänster. Det är bra med klassmobilitet, får vi veta. Ibland så känns det som att just klassmobilitet är det viktiga temat för alla diskussioner om klass. Det talas sällan om positionerna i sig utan istället talas det om varför människor befinner sig där.

Jag menar att detta hänger ihop med den liberala synen på klass, som bland andra Neuding förespråkade i en ledare för ett tag sedan. Det handlar om att en inte har något emot klassamhället som sådant men helst ser att rätt person hamnar på rätt plats, så att säga. Det är okej med hierarkier, men de som sitter högt upp ska sitta där på ”egna meriter”.

I ett sådant intellektuellt klimat blir klassresorna viktiga. Förekomsten av klassresor visar att människors klasstillhörighet inte bara beror på arv utan på något mer, på att de är (eller inte är) meriterade och kompetenta. Intrycket av att vi lever i en meritokrati skapar en trygg känsla hos många. Skönt att folk uppenbarligen tillhör den klass de förtjänar!

Ingen vill såklart tala om den tråkiga sidan av detta, nämligen att människor också gör klassresor neråt. Historien vi vill höra är om den strävsamma arbetaren eller entreprenören som lyckas bryta sitt sociala arv och klättra upp i medelklassen. Om att hårt slit ger lön för mödan. Vi vill inte höra att en också kan bli petad från sin klassposition, att en kan trilla ner några steg. Det påminner oss om förgängligheten i det hela, om att en fortfarande är utelämnad till det satans klassamhället även fast en klättrat på stegen. Det är ingen bekväm insikt.

Historien om klassresor säger oss också något annat: det är ingen idé att klaga, kämpa på så kan du också hamna i en högre klass i slutänden.

Och så är vi där igen. I det här samhället där alla ständigt måste kämpa för att nå en högre klass eller för att behålla sin klasstillhörighet. Istället för att diskutera hur vi ska kunna skapa ett värdigt liv för alla så handlar diskussionen om varför människor hamnar på vilket steg i den sociala hierarkin. Istället för att bryta ner hierarkier så legitimerar vi dem med att de trots allt är meritokratiska.

3 kommentarer till Klassresor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv