Tänkte att det kanske kunde intressera någon hur snyggt ”Jonte” avslutade debatten om skönhetsideal, efter att jag skrev om att jag har försökt motverka ideal jag anser negativa i mina val av partners.
Problemet är att alla vet liksom du själv innerst inne att du bara ljuger för dig själv för att må bra. Förmodligen en nedärvd egenskap det också.
De män du kan få har inte de egenskaper du uppfattar som attraktiva eftersom de tack vare sina större valmöjligheter väljer andra kvinnor än dig. Du försöker då övertyga dig själv om att de män som blir över är vad du egentligen ville ha in the first place. Det är väldigt talande att du erkänner att du fick kämpa mot dina egna preferenser. Luktar lite surt sa räven…
Normalt brukar jag spela med när människor ljuger för sig själva för att må bra. Men när dom försöker starta en politisk rörelse baserat på det hela så har jag inte samma behov att vara snäll längre.
Sanningen gör väldigt ont ibland tyvärr.
När en inte har något att komma med så får en väl dra till med lite analys av motståndarens psyke, säga att allt är en försvarsmekanism för att en är ful och oattraktiv, spekulera kring ens partners utseenden och så vidare.
Vidare så bevisar ju personen ifråga endast min poäng. Om en går utanför ideal och normer så blir en genast bortförklarad som för ful för att få vara med. All kritik mot normer och ideal är i själva verket bara en stör försvarsmekanism för fula personer så att de ska slippa känna sig dåliga över sig själva. För att få kritisera saker så måste en vara skitsnygg och bara ligga med skitsnygga personer, annars kan en såklart inte resonera kring sånt.
Så ja. Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.
Samtidigt får en inte vara för snygg heller, jag har sett hur feminister som argumenterar mot snäva ideal och som anses snygga får höra att ”Men det är väl lätt för dig att vara kritisk mot botox och plastikkirurgi, du som är så snygg, vi andra då med rynkor, hängbuk och obefintliga bröst? För oss är det inte lika enkelt att vara emot.” Typ.
Aldrig får man kritisera idealet, för antingen är man för snygg eller för ful enligt betraktaren.
Fast det tror jag mer är på en personlig nivå. På en offentlig nivå tror jag att det är okej att kritisera samhället om man är en enormt knullbar tjej än om man är alldaglig.
Det är ett enormt fokus på kvinnors kroppar och utseenden rent generellt.
Fast jag håller nog inte med om att en ”enormt knullbar” kvinna någonsin tas på allvar nog när det gäller att kritisera samhället. För hon är per definition ett objekt i både mäns och kvinnors ögon. Jag tror faktiskt att det är lättare att tas på allvar om en ser ”alldaglig” ut. Eller rättare sagt undviker att förmedla bilden av den sexualiserade kvinnan genom kläder, smink etc. Jag hör ofta män uttrycka förakt mot kvinnor som har för urringat, för stora bröst, för gälla röster. Just för att männen vill behålla bilden av de här kvinnorna som objekt. Inte som talande och krävande subjekt.
Rent allmänt så är det väldigt, väldigt svårt att som kvinna (oavsett hur du ser ut) ta plats. Vi är liksom alltid fel på ett eller annat sätt .//Sandra
Jag tror att samhället lyssnar mer på Beyonces klagomål om sexism än vad man lyssnar på Roseanne Barr, eftersom man lätt kan rycka på axlarna och säga att om man själv såg ut som Roseanne hade man också varit emot sexism. Eller för att ta ett exempel som ligger närmare till hands – Fokis avfärdande av feminismen eftersom hon märkt att det oftast är fula tjejer som klagar om skönhetsidealet.
Vackra människor blir tagna på allvar mycket oftare än fula människor, speciellt om de fula är överviktiga, skulle jag vilja säga. (Med ”vackra” och ”fula” menar jag givetvis hur de betraktas av samhället, det är inte en kommentar om att överviktiga är fula eller något i den stilen.) Däremot håller jag med dig om att kvinnor som är mycket sminkade, har uppenbara skönhetsoperationer, en stil som anses som smaklös eller vulgär osv, ofta blir stämplade som bimbos och därför är dumma. Mitt ordval av ”knullbar” var kanske inte det bästa, men det jag menade var alltså inte uppenbart sminkad eller med djup urringning, utan mer som en kvinna ”skall” se ut för att få respekt – trimmad, piffad, smal, smakfull osv. Men givetvis har du rätt i att kvinnor av alla samhällskategorier får skit för sitt utseende, oavsett hur man ser ut.
Ja det var nog ordet ”knullbar” som inte riktigt gick ihop för mig. För då associerar jag mer till mäns objektifierade ”horor”. Typ kvinnorna på omslaget till Café.
Men visst är jag med dig om att det finns koder för att få respekt, det är ju också mycket av en klassfråga. Det du beskriver med att vara trimmad, lagom mycket piffad, smal och smakfull är ju definitivt en medelklassmarkör. Inte vara ”för mycket” utan bara smakfullt och ”naturligt vacker”. Vilket i sig naturligtvis både kräver tid, engagemang och pengar. //Sandra
Jag är med dig. Upplever också att man får lättare att höras om man är snygg. Jag hängde på några av Pär Ströms pubmöten, och bemöttes med intresse och uppmärksamhet. Vid ett-två tillfällen finns det andra kvinnor där som inte var lika piffade som jag och det var bara så tydligt att jag fick mer intresse än de. Jag piffade till mig med flit, just för att se hur de skulle bemöta kvinna med Sexuellt Kapital. Det var nästan så jag ville resa mig och skrika ”asså fattar ni att ni inte alls hade vart lika tillmötesgående och respektfulla mot mig om jag inte var snygg?!”.
Tja, det här var en kvinna med en väldigt stor och välbesökt blogg, så det var ju någorlunda offentligt. Men det är mycket möjligt att hon fick betydligt mycket mindre kritik än om jon varit ”ful” och/eller okvinnlig.
Hahaha vilken sjukt puckad kommentar asså. Hela det där tjaffset om att ”du är bara ledsen för att du är ful!” är så knäppt. För hey, om jag försökte kunde jag ju bli snygg (och även om så inte var fallet – vad har det för relevans?). Knäppt argument.
Vilken jävla idiot. Är det någon som ljuger för sig själv så är det väl ”Jonte”,
Hela argumentet han kör tyder på att han anser sig överlägset intellektuell och klarar av att göra en korrekt analys av hur du fungerar. Något en inte kan göra enbart genom att läsa din blogg. Det är vrickat.
Detta ständiga fokus på kvinnors utseende. Som om alla åsikter vi har på något sätt går att koppa till hur vi ser ut!
Gode gud. Denna ”Jonte” alltså…
Angående huruvida det underlättar att bli tagen på allvar i diskussioner om en är snygg så anser jag att det till viss del stämmer (vi tenderar att ge traditionellt/stereotypt ”vackra” människor mer uppmärksamhet) men samtidigt kan jag personligen känna att många män bemöter mig på ett slags ”okej gumman, jag lyssnar på ditt feministdravel en stund och nickar så vill du säkert ligga med mig sen pga verkar som en bra kille”-sätt, om det makes sense?
Tycker det är så himla intressant att fundera kring om detta med att vara vacker som kvinna är en maktfaktor (ur vissa aspekter) eller snarare något som leder till ökad objektifiering? Vad tror du? Jag råkar liksom stämma in på det kvinnliga skönhetsidealet till väldigt stor del och försöker lära mig hur jag ska handskas med det, för det är inte så himla lätt alltid.
Intressant… Har aldrig varit vacker och känner att det gett mig vissa fördelar (men desto fler nackdelar) – upplever det som att många utgår ifrån att jag är ganska intelligent (observera att jag inte menar att skryta – jag säger inte att jag ÄR intelligent, bara att folk bemöter mig som om jag vore det). Detta beror säkerligen även på hur jag uttrycker mig etc,så det är inte enbart en produkt av min fulhet, men generellt har jag alltid fått höra på omvägar att många tror att jag är smartast i klassen etc – folk lyssnar på mig under diskussioner, även män osv. Har jämfört med hur en nära vän till mig (som råkar se ut som Penelope Cruz typ) blir behandlad – och många utgår ifrån att hon är tråkig, ointelligent, menlös. Och så vill flertalet män vääääldigt gärna ligga med henne också. Vet inte riktigt vad som är värst faktiskt. Men visst, det är intressant att tala om – dock upplever jag det som extremt känsligt. Om jag exempelvis hävdar att jag är ful enligt normen och blir behandlad därefter på gott och ont blir många feminister otroligt provocerade. Det är förvisso svårt att diskutera detta utan att objektifiera sig själv och andra – men det gör en ju ändå hela tiden… Tyckte din kommentar var intressant för den är ärlig och objektiv. Så här har du en från ”andra sidan” av objektifieringens mynt!
Hmmm…jag vet ju inget säkert. Men i vissa frågor får jag mer respekt när jag är tjock och upplevs ha pondus, medan i andra frågor blir jag helt avskriven när jag är tjock.
Intressant. När upplever du att du har pondus för att du är tjock? (jag frågar med positiv ton för övrigt) Därför att jag vill gärna höra att detta existerar. Det är alldeles för många som bara upplever att de blir avskrivna eller negligerade för att de är tjocka.
Intressant. Kan du exemplifiera?
Beklagar om jag förenklar eller inte minns allt korrekt nu, men som jag tolkar det så ifrågasätter Jonte först om Fanny verkligen lever som hon lär och inte bara är ännu en av alla feminister som gnäller på att män är svin men ändå suktar efter normsnygga ”bad guys” samt ratar Snälla Killar(TM). När hon då redogör för sina ansträngningar att göra upp med gamla slentrianpreferenser för att leva mer troget sina ideal beror det enligt Jonte på att hon är för ful för att kunna få de normsnyggingar hon EGENTLIGEN vill ha.
Kan vi MÖJLIGEN ha stött på The Parent of All Dubbelbestraffningar?
Slutsatsen av detta blir följande: det enda rätta sättet för en androfil ciskvinna att attraheras av män är att a) själv vara betydligt mer attraktiv än genomsnittet (enligt rådande ideal), både ”av naturen” och genom lagom ansträngning och b) födas med en preferens för män som anses vara måttligt till avsevärt fulare än genomsnittet, samt utöva denna preferens från späd ålder (så att den aldrig kan ifrågasättas). Om hon själv anses oattraktiv eller inte anstränger sig för att anses normattraktiv räknas inte hennes preferens för ”fula” personer, för då beror den på att hon själv är för ful för att attrahera snygga män. Om hon nån gång i livet varit intresserad av nån som på minsta vis faller inom ramen för normativ manlighet är det också kört, för då har hon ju bevisat att vad hon EGENTLIGEN attraheras av.
Ja, typisk dubbelbestraffning. Hur en än gör är det fel.
Jag känner igen det där i diskussioner kring hur synd det är om ”snälla killar”.
Brukar gå till ungefär såhär:
Snubbe: Meh, det är inte så lätt att vara kille heller, speciellt om man är en snäll kille™ för alla tjejer ratar en för bad guys, stora muskulösa män som är kriminella och beter sig som svin.
Jag: Men typ alla män jag känner är snälla och över hälften av dem har en partner ändå.
S: Fast de kanske har en partner som inte är tillräckligt attraktiv på marknaden för att lyckas får en bad guy, så fort en sådan kommer förbi och vill ha henne så kommer hon lämna sin beta kille för honom.
Jag: Men det är ju inte sant, jag till exempel har aldrig dragits till sviniga män och tycker att en biffig kropp är rätt oattraktivt, det samma gäller kriminalitet. Jag föredrar trevliga respektfulla män med normal kroppstyp.
S: Säger du ja, alla kvinnor säger att de gillar snälla normala killar men när det verkligen gäller går de på svinen, det är biologiskt förankrat att ni ska gå i gång på det men ni vet det inte själva.
J: Men JAG borde väl ändå rimligen ha bättre koll på mina preferenser än du, tycker du inte?
S: Nä asså kvinnor vet inte vad de vill, allt sånt här sker undermedvetet.
J: …
Oavsett vad jag säger bekräftar jag bara hans teori, säger jag att jag gillar ”bad guys” eller svin bekräftar jag hans syn på vad kvinnor vill ha, säger jag att jag inte gillar ”bad guys” så bekräftar jag att kvinnor säger att de vill ha snälla killar men inte vet va de ”egentligen vill”.