Ett JÄTTEVANLIGT tips om relationer är att en ska ”kommunicera”. Om en ”kommunicerar” så löser sig allt.
Jag är förvisso ett fan av kommunikation, men jag vet också att det finns problem som inte kan lösas med kommunikation. Till exempel om en har olika intressen i en situation.
Ett exempel på när en har olika intressen kan vara när en part har ett maktövertag som sätter denne i en position där den kan tillskansa sig fördelar, till exempel få mer rörelseutrymme, få den andra parten att anpassa sig efter en och exploatera denne på bekräftelse och arbete. Varför skulle personen som har detta överläge vilja ”kommunicera” så det försvann? Varför skulle den som har ett överläge vilja anstränga sig för att göra relationen mer på bådas villkor? Det kan såklart finnas skäl till att vilja göra det, typ att en finns glädje i rak och ärlig kommunikation och att kunna mötas som människor, men många är helt enkelt inte intresserade av detta. Många upprätthåller gärna sitt överläge, kanske medvetet för att dra fördelar eller av rädsla för att öppna upp på det sätt som krävs.
Ett problem med pratet om ”kommunikation” är att det raderar ut dessa intressekonflikter som finns i många relationer. Istället blir allting en fråga om metoder, om hur en för fram sitt budskap. För det handlar alltid om att föra fram ett budskap, inte om att uppfatta det. Den som har något att föra fram måste vara bättre på att föra fram det, annars kan en inte förvänta sig att motparten ska förstå. Och beviset på förmågan att föra fram ett budskap ligger i om motparten förstår eller ej. Alltså blir det den som tar emot ett budskap som definierar vad som är bra kommunikation.
En annan grej jag hört flera gånger är att den minsann är upp till den som vill ha något förmedlat att förmedla det. Men för att kommunikation ska vara möjlig måste både medverka. Den andra parten måste anstränga sig för att förstå vad som menas och fylla i luckorna, ställa frågor om det behövs och så vidare. I mina relationer har förmågan till detta varit i princip obefintligt. Jag är ganska bra på att formulera vad jag vill, men det spelar föga roll om ingen stå på andra sidan och tar emot. Det är bara som att dunka huvudet i väggen gång på gång, hur snillrika knep en än tänker ut så går det liksom inte framåt.
Jag har till exempel varit med om att partners har ljugit och sagt att de förstått något när det i själva verket inte gjort det. Jag tänker mig att detta handlar om att de helt enkelt inte tycker att det är värt att anstränga sig för att försöka förbättra det som jag känner ett behov av att förbättra. Det är enklare för dem att säga ”javisst, jag förstår”, och sedan strunta i saken än att aktivt jobba för en förändring. Med stor sannolikhet så ger motparten upp alternativt ställer till en ”scen”, vilket gör att personen uppfattas som hysterisk och därmed inte värd att lyssna på. Smidigt för den som gärna upprätthåller status quo!
Det kan ju också vara så att ett budskap går fram men att motparten helt enkelt inte bryr sig eller inte håller med, helt enkelt inte har samma intresse i frågan. Som till exempel att ha en ”jämställd” relation. Varför skulle det ligga i mannens intresse att lyssna på kvinnan angående detta? Det är ju han som kommer behöva jobba mer.
Om en är i en relation med någon så borde det vara en självklarhet att en anstränger sig för att förstå vad den andra vill ha sagt. Det är väl en del i att agera kärleksfullt mot varandra, att en försöker förstå varandras behov istället för att enbart sträva egennyttigt för att tillfredsställa sina egna.
Att kontextlöst prata om kommunikation som om det bara handlade om att lära sig är ett sätt att prata så andra förstår är ett sätt att radera ut makt och intressekonflikter och lägga ansvaret på kvinnan. Med utgångspunkten att mannen självklart vill väl och har samma intressen som kvinnan så bli problemet bara en fråga om att hon måste lära sig att prata så han förstår.
Tack! Detta fick mig på rätt köl igen efter en tids klafsande i ”men-det-kanske-var-så-att-jag-borde-kommunicerat-mer/bättre-och/eller-varit-mer-förstående/generös-träsket”. Nej. Inte mitt fel.
Det är så betryggande att läsa sånt här. Fanny är bäst och du med Linn! Man ska inte skylla på sig själv för det är ju som hon skriver. Det krävs två med samma mål för att det ska ens gå att kommunicera. Mitt ex var som en vägg från allra första början.
Jag önskar att denna text fanns här då för sju år sedan. Jag har kämpat HELA relationen med att få vår kommunikation att fungera. Men det tog slut när han inte orkade med. När han gav upp. Då tog det en vecka innan han flyttade. Och antagligen för att jag försökte för mycket.
När det var en livlig diskussion när jag ville framföra något som han tog avstånd ifrån kunde han säga -”Okeeeeeeeeeej” nickandes och med handen upp mot mitt ansikte liksom ”talk to the hand” (suck) samt ”Jag håller inte med” för att sedan gå sin väg. Det tog typ ett år innan han ens kunde be om ursäkt när han sårat mig för att -”Man ska inte be om ursäkt om saker hur som helst” plus att han aldrig har lärt sig eller gjort detta i sin uppväxt. Uppenbarligen har han då inte ens fått veta att han är kapabel att såra andra.
Shit is fucked up.
Visst tycker jag att kommunikation/meta kommunikation kan lösa väldigt mycket, men jag tycker du har så otroligt rätt i vad du säger. Om det ska fungera så måste ju alla parter vara med på det, kommunicera lika ärligt, helst ha samma mål. Det brukar vara där skon klämmer, dels att den andre parten inte är lika ärlig, inte har självinsikt nog att kunna förmedla sina behov, eller ens har samma mål. Målet brukar väl helt enkelt vara att komma överens, genom att känna en slags välvilja mot varandra i en relation. Men jag tror att många inte ens kommer så långt. Och kvar står oftast kvinnan, för det är väl ofta just hon som försöker lösa problem? Kvar står hon och försöker vara ärlig, säga som det är, visa välvilja, och verkligen är sårbar. Men så fungerar det inte ändå, så länge den andra parten fortsätter ”spela spelet” som förr. Det blir som en ogenomtränglig vägg.
Intressant att du skriver om det här. Upplevde nämligen just det här med min första pojkvän! Det var alltid /jag/ som var ”dålig” på att kommunicera, det handlade verkligen aldrig om att han inte fattade ett ”nej” eller kunde lyssna på en förklaring utan det var alltid jag som var otydlig! (typ när han skulle bjuda med mig på en ”romantisk” sol-och-bad-resa, trots att jag gång på gång förklarade att jag inte kan vara i solen för då blir jag sjuk, men detta var inte ett tillräckligt tydligt ”nej” ändå, till och med när jag sa nej, jag vill inte, var det inte tydligt nog)
Problemet uppstår ju dessvärre (i min erfarenhet) i och med att den här sortens människor som inte fattar hintar eller knappt ens klarspråk inte har någon direkt önskan att kommunicera, utan snarare använder sig av denna ursäkt för att skuldbelägga den andra (ex: du säger ju aldrig rent ut vad du vill, du måste ju våga ta för dig!), använda dåliga ursäkter (ex: Du måste vara tydlig med män, vi hör ju vad vi vill höra! höhö) eller, något som dessvärre händer alltför ofta, för att bygga upp en konflikt som gör att den ena ser dålig ut. (ex: HUR skulle jag kunna veta att det var det hon ville / inte ville när hon aldrig sa något om det?!?!)
De brukar ofta också använda sig av samma retorik när de ber om ursäkt, det vill säga, det var inte deras fel, det var partnern som missförstod situationen och därför ligger ändå ansvaret alltid på den ena. Och oftast brukar det i och med patriarkala myter, finnas en slags förståelse att mannen är alltid rak och säger vad han vill och kvinnor är aldrig tillräckligt tydliga och därmed var mannen även i det här fallet rak och tydlig och därmed var det kvinnan som inte lyssnade eller vägrade förstå på något sätt!