Jag funderar ibland på vad det är som gör relationer med män så jävla svårt. Jag tänker på det som Simone de Beauvoir skriver att kvinnan alltid definieras som den Andra, att det som gör en till kvinna alltid ses som avvikande i relation till mannen. Mannen är norm, han är människa. Även män som har varit feministisk insatta och haft någon slags grundläggande teoretisk förståelse för vad det innebär att vara kvinna har inte kunnat relatera direkt till min erfarenhet, av förklarliga skäl. Problemet är snarare deras oförmåga att acceptera att det är någonting de varken förstår eller kan styra över. Deras oförmåga att acceptera att det helt enkelt är så världen ser ut, att det inte finns något specifikt de kan göra för att ”befria” mig från det.
Jag tror att jag ofta har känt att män förväntar sig att jag liksom ska komma över min position eller läka från att vara kvinna. När jag har pratat om vad det innebär för mig har de liksom velat lösa det. Jag tänker att det hänger ihop med att män lär sig att de är allsmäktiga, och framförallt att de har kontroll över kvinnors liv. Män lär sig att de, om de är ”snälla”, ska vara det som fyller ens liv med mening och gör ens existens uthärdlig. Vad de inte inser är att det är just denna utelämnade position som i sig utgör problemet. Att vara utelämnad är förtryck, oavsett om den en är utelämnad till är ”snäll” eller inte.
När jag var liten tänkte jag att om jag bara hittade en pojkvän skulle jag bli lycklig. Jag är knappast ensam om denna erfarenhet, och det är inte heller konstigt att jag drog den slutsatsen med tanke på dem omgivande samhällets värderingar som hela tiden prackades på mig. Alla romantiska disneyfilmer där kvinnors liv definieras av att en man kommer och räddar dem. Den snälla mannen är lösningen på alla problem en erfar. Även män lär ju internalisera den här bilden av sig själva, att de ska vara en lösning på kvinnors problem. Att deras kärlek och erkännande ska upphäva lidandet det medför att vara kvinna i ett patriarkat.
I en av mina relationer så försökte min partner ”trösta” mig genom att lova mig att han skulle utgöra någon slags lösning på patriarkatet. När jag pratade om mina villkor som kvinna så intygade han att han inte ville delta i upprätthållandet av dem. Problemet med detta är att en fortfarande lär sig att se sin egen livssituation som avhängig en specifik man och hans goda vilja. Det handlar om att hitta en Bra Man som kan tänka sig att behandla en med någon slags grundläggande respekt, och då förväntas en bli lycklig. Jag antar att män njuter nog av den makt detta ger dem, trots att det är omedvetet. Att kunna framstå som Den Bra Mannen, som en lösning på patriarkatet, måste vara tillfredsställande. Att faktiskt tro sig kunna utgöra en lösning. När jag har varit olycklig trots hans löften om evig kärlek har jag känt skuld, som om det var min skyldighet att vara lycklig för hans skull. Att det liksom är mitt fel att jag inte bara kan öppna upp och ta emot den gåva som hans kärlek förväntas utgöra. Att det är mitt fel att jag fortsätter vara olycklig trots allt.
För mig är det viktigt att min situation som kvinna erkänns och tas i beaktning, men inte utifrån en utgångspunkt att den ska ”lösas” av någon utomstående part. Framförallt inte av en man, ty detta skapar bara en än djupare utsatthet och beroende som i slutänden bara är destruktiv. Det är bara en del av mina livsvillkor och det är viktigt att det finns förståelse för det. Därför blir det svårt att ha relationer med män, för de kan inte relatera till denna erfarenhet. Deras sätt att hantera den är att vilja lösa den, snarare än att acceptera och bära den på samma sätt som jag tvingats göra. Istället för att få förståelse för min situation blir jag bara konfronterad med deras hopplösa försök att lösa den, och sedan deras resignation inför den.
Oh vad jag känner igen mig, i allt från att som liten tänka ”bara jag hittar någon att älska och acceptera mig så kommer jag slutligen älska och acceptera mig själv till att känna skuld över att inte alltid må bra ”trots att jag har en pojkvän”. Det var inte förrän jag träffade en ”snäll kille” och sjöng lovsånger för denna fantastiska man som såg mig, respekterade mig och tyckte om mig som kar om jag insåg hur knäppt det är. Insikten slog mig när han påpekade att jag satt där och tackade honom för att han var snäll mot mig, tackade honom för att han inte behandlade mig som skit, och att jag borde sluta med det. Att ha en partner som är snäll mot ska vara standard, inte så pass mycket undantag att man måste tacka för det.
Håller verkligen med i att det ska vara standard och inte undantaget att ha en snäll och respektfull partner. Har också känt det där att jag nog uppskattat ”snälla” män lite fööör mycket, som att jag inte kräver lika mycket av män som kvinnor och därför får de lite väl mycket cred när de väl visar sig vara snällare än jag utgår från.
Så himla skevt! Har nog slutat med det, men måste aktivt jobba bort sånt för det sitter tyvärr djupt det här med hur jag lärt mig se kvinnor och män. Tack för att du påminner mig så bra i dina inlägg Fanny!
Igenkänningsfaktorn. Tidigare mycket som flickvännen som har relationer med män som inte alls förstår. Nu för tiden främst som allierad sambo med en funktionshindrad partner, och uppgivenheten jag ofta känner för att jag inte kan ”laga” hennes erfarenheter av systemet. Det tog ganska lång tid att inse att det liksom inte hjälper att jag sitter där och kommer med alla förslag som hon redan provat många, många gånger och insett att de inte funkar – och för all del att det blev en börda till på henne att hantera när jag är arg över att jag inte kan lösa hennes problem. Så just nu försöker jag att vara uppmuntrande, kärleksfull och trygg medan hon löser sina problem själv.
Den första feministiska läxan jag fick av min mamma var ”bli aldrig beroende av en man”, vare sig socialt eller ekonomiskt. Det är nog också den bästa feministiska läxa jag någonsin fått. Jag har ganska bra relationer till män, men kanske just för att jag aldrig förutsatt att de ska ha något inflytande över mig och mitt liv.