Angående mina eftervalsreflektioner så fick jag den här kommentaren:
Jag tycker att det var märkligt av alliansen att använda ordet ”stabilitet” som något positivt. Låter ungefär som att ”allt är så bra nu, så vi nöjer oss här” – ingen idé att göra några förändringar.
Detta är, som jag ser det, ett av den så kallade ”demokratins” största problem. Den liberala demokratin gör anspråk på att kunna göra rum för alla ideologier, det vill säga att vi inom dess ramar ska kunna ”välja” helt fritt hur vi vill ha vårt samhälle. Så fungerar det såklart inte, utan ramarna är tvärtom mycket fasta.
Till exempel; när det är ”kris” så tar det över precis allt annat. När det inte är så mycket tillväxt så anses det vara ett såpass stort problem, och det finns bara en enda lösning; mer tillväxt. Alla andra politiska frågor blir i ett sånt läge helt sekundära. Ingen bryr sig om typ bostäder, utbildning, sjukvård för att inte tala om kultur eller fritid när det är kris. Då är det viktigaste att ”fixa tillväxten” för att tillfredsställa företag. en massa saker som människor värderar kan inte prioriteras eftersom det skadar ”tillväxten”. Till exempel; klimatpolitik, minska klassklyftor, öka reallöner och så vidare och så vidare.
Detta kan en ju på sätt och vis förstå, det är rimligt att saker och ting sätts ur spel i ett samhälle i kris, MEN problemet är att vi lever i ett samhälle som hela tiden skapar sina egna kriser. Det är liksom inga naturkatastrofer det rör sig om, det är vårt eget system som skapar dessa kriser, som vi förhåller oss till som om de vore naturfenomen. Vi pratar om hur ”marknaden reagerar” på det ena och det andra, ungefär som om det var ett stort odjur som vi var tvungna att mata. Och ja, så är det väl på sätt och vis, men jag har så svårt att förstå hur folk tycker detta är förenligt med demokrati.
För att inte tala om situationen med Sd nu. Plötsligt har hela valet kommit att handla om att inte låta Sd få inflytande. Frågan hanteras som om det vore något som bara har hänt oss, men i själva verket är det ju såklart ett resultat av att en under fyra år inte gjort något långsiktigt för att hantera problemet. Då skapas en kris, som måste hanteras, och den hanteras genom att politiker tvingas kompromissa bort sina ideal för att ta ”ansvar”. Och ja, det är ett rimligt sätt att agera givet situationen MEN frågan är ju varför vi har den här situationen. På ett sätt tror jag att vissa politiker tycker situationen är ganska bekväm; de kan lägga sitt fokus på att ”ta ansvar” för det som redan finns, göra små justeringar här och där kanske, men de kommer inte ha något utrymme för att driva fram några större reformer.
När jag läste demokratiteori i statskunskap så var det i en bok där det stod att det inte får bli ”för mycket” demokrati, eller folkligt deltagande, för då kan det ”koka över”. Detta är säkert alldeles sant, våra institutioner kan inte hantera att för många bryr sig. Frågan är ju vad det är för en ”demokrati”, om det bygger på att stora delar av befolkningen ska vara politiska passiva. Det är väldigt långt ifrån ursprungliga demokratiideal som byggde på aktivt deltagande (om än för en väldigt liten grupp).
Jag tänker också på hur en av polisens främsta uppgifter är att ”upprätthålla ordning”. Det finns en gräns för hur långt människor får nyttja sina demokratiska rättigheter, och den gränsen går vid när det ”stör ordningen”, och jag antar att det är det som menas med att ”koka över”. Det vill säga; folk får gärna nyttja sina demokratiska rättigheter men inte till den grad att det riskerar att bli en verklig kraft för förändring.
Stabilitet är väl på sätt och vis ett rimligt samhällsmål, men vi måste fråga oss vad vi upprätthåller för stabilitet? Just nu är det ett stabilt status quo, som är förtryckande och ohållbart på många sätt. Jag skulle gärna se en stabil reformdriven utveckling mot kommunismen, men det lär väl inte hända.