Kvinnlig sexualitet och objektifiering.

Som ni kanske märkt har jag tänkt väldigt mycket på det här med sexualitet och samtycke på sista tiden. Det är någonting jag burit inom mig länge men som jag låtit blomma ut mer ordentligt efter att mittJag har börjat omvärdera en stor del av mina sexuella erfarenheter och ”preferenser”, och börjat se hur lite av de sexuella erfarenheter som faktiskt är positiva sådana. I majoriteten av fallen har jag haft sex fast jag inte velat, för att jag känt mig pressad till det, eller så har jag velat ha sex men inte under de omständigheter som varit.

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Troligen är jag inte ensam om denna erfarenhet, jag vet många kvinnor som uttryckt att de känner igen sig i den här synen på sex. Det är inte så konstigt, för så som sexualitet konstrueras i patriarkatet handlar det i hög grad om objektifiering av kvinnor. Det handlar om att kvinnan passivt ska ta emot det mannen erbjuder, och genom att han tar för sig av henne så får hon värde genom den manliga blicken. Hon är ingenting i sig själv, har ingen sexualitet i sig själv, utan är dömd att svara på mannens initiativ.

Nu upplever jag i högre grad att jag håller på att upptäcka mig själv som sexuell varelse, men det handlar inte om att jag har mer sex utan snarare om att jag har mindre. Jag utforskar intimitet på andra sätt, försöker förstå vad jag tycker om. Hur jag vill bli berörd, hur jag vill röra andra och så vidare. Att låta saker och ting ta tid och inte ha sex bara för att få det överstökat, för att det är något en ”ska” ha.

Jag kan ofta känna att jag skulle ha väntat längre innan jag började vara sexuellt aktiv, så att jag hade kunnat tänka igenom det här mer ordentligt, men tyvärr är det något många, inklusive jag själv, hastar sig igenom. Det handlar nog om att sex är så oerhört symboliskt laddat i patriarkatet, det ses som den ultimata formen av närhet. Just därför blir det ofta, ironiskt nog, ”en mycket ensam upplevelse”.

35 reaktioner till “Kvinnlig sexualitet och objektifiering.”

  1. Återigen som att du tar tankarna ur mitt huvud. Känner igen mig så väl i precis allt. Kroppen som vara, för mig även i sin mest bokstavliga betydelse (fd prostituerad), men framför allt för att få både bekräftelse och närhet av män. Det hemska är ju att sexet, som du skriver ska vara den ultimata närheten, istället är den stunden jag känner mig som mest ensam. Det är bara en förutsättning för den ”riktiga” närheten man endast får tillgång till efter sexet är genomfört eller iaf genomförs på regelbunden basis, dvs så ofta att killen känner sig nöjd.

    Känns att om man som kvinna inte redan från början är väldigt stark och självsäker, vilket jag antar att få unga kvinnor är, hinner man aldrig riktigt få möjlighet att hitta sin egen sexualitet. Man blir fullständigt överkörd av den manliga lusten och allt i samhället som säger åt en att det är så här sex går till. Paradoxalt nog så föredrar jag att ligga med män som skiter i mig och bara kör på – det värsta jag vet är när män frågar vad jag gillar, hur jag vill ha det. Jag vet ju inte, och frågan ställs aldrig med ett öppet intresse att försiktigt kunna utforska och prova sig fram, utan mer som en formalitet som kräver ett färdigt svar. Känner mig bara ännu mer pressad och låst av det.

  2. Jag har följ dina senaste inlägg kring sexualitet men med en liten aning frustration, om jag ska vara helt ärlig. Det känns ungefär som om att du har ett pussel på bordet framför dig men inte riktigt törs lägga de sista bitarna, trots att en lätt ser var de passar. Så som jag ser det, finns ingen annan logisk slutsats av dina resonemang, än att sex mellan man och kvinna alltid blir en våldtäkt i någon form. Strukturerna följer med oss in i sovrummet oavsett hur vi vänder och vrider på det. Män som kollektiv, och den enskilde mannen, med kollektivet i ryggen, utövar sitt förtryck i sexakten precis som i alla andra sammanhang. Det enda sättet att frigöra sig från detta är genom homosexuellt sex, förutsatt att man klarar av att inte reproducera patriarkala mönster även då. Endast när patriarkatet inte finns längre, kan heterosexuellt sex, som inte är våldtäkt, ske. Den ”njutning” heterosex idag ger är enbart känslomässig pay-off på att man följer normen och hjälper till att reproducera förtryckande strukturer. Ingen av de tomma patriarkala ritualer som finns, som t ex. ”samtycke” förändrar maktrelationerna och förtrycket. Finns ojämlikhet så finns förtryck och finns förtryck i sexakten så är det som sker en våldtäkt.

    1. Nu vet jag inte vad Fanny anser, men det du skriver här är väl precis den slutsats jag personligen börjar närma mig och inte längre lyckas trycka undan, trots att en sådan insikt är fruktansvärt smärtsam.

    2. Jo, förstår absolut vad du menar och lutar väl lite åt det hållet. Tror dock att det är möjligt att överbrygga de maktskillnader som finns.

      1. En relation mellan en kvinna och en man utan patriarkalt förtryck? Ser du att det är möjligt idag? Tänker du att individer kan agera självständigt från sociala strukturer? Jag vet inte?

        1. Är kluven i denna fråga. Maktobalans kommer alltid att finnas såklart. Men har inte funderat klart på detta.

          1. Men måste sex vara fullständigt utan någon som helst maktobalans för att inte vara VÅLDTÄKT?

            Alltså, jag är helt med på att det finns en stor gråskala, att man inte kan dra en knivskarp gräns mellan å ena sidan ”riktig rejäl våldtäkt” och å andra sidan ”toppenfint sex med samtycke”. Det finns självklart en massa våldtäkter som inte passar in i patriarkatets steroetypa bild av ”riktig våldtäkt”, och det finns en massa sex som ligger i någon sorts ”gråzon” vad det gäller frivillighet och där (oftast) killen gjorde moraliskt fel även om det kanske inte stämmer in på någon våldtäkts-definition. Så långt är jag med. Jag är också med på att det inte heller går att dra en knivskarp gräns mellan att göra det man verkligen vill, och göra något som man har pressats till att intala sig själv att man vill. Öht känner jag att jag är med på rätt mycket av resonemanget… MEN att precis ALLT heterosex är våldtäkt? ALLT? ALLTID?
            Nej, jag går inte med på att någon annan människa som öht inte känner mig ska tala om för mig att när jag själv uppfattat det som att jag verkligen ville ha sex, och själva sexet var skönt och härligt osv och jag är helt nöjd, så är det bara som jag inbillar mig, för lilla jag är hjärntvättad av patriarkatet och vet inte själv vad jag vill eller vad jag håller på med. Däremot kan feminister som är mycket mer upplysta än vad lilla dumma jag är komma och tala om för mig att jag bara inbillar mig och inte har ett dugg koll på saker och ting. Alltså, NEJ. Det är fruktansvärt respektlöst. Det spelar ingen roll hur fina ord man använder ifall budskapet är ”sorry lilla vän, du känner inte dig själv för fem öre, vet inte vad du håller på med och förstår inte ditt eget bästa”.

            JA, vi behöver prata skitmycket mer om gråzoner och att subtilt pressa någon till sex och allt det där, men det måste väl för sjutton vara möjligt utan att hoppa till slutsatsen att varendaste kvinna som tror att hon iaf någon gång hade ett frivilligt heteroknull bara inbillar sig.

            1. Tillägg: Jag skulle ha mer respekt för en feminist som påstod att allt heterosex reproducerar patriarkatet och därför är FEL, och att kvinnor som ägnar sig åt heterosex därmed reproducerar förtrycket osv. Alltså, jag skulle fortfarande inte HÅLLA MED, men jag skulle ändå kunna diskutera med en person som sa så. Som sa att när jag ägnar mig åt heterosex, då gör jag något destruktivt, det är dåligt etc, och så kunde jag stå och säga emot. Vi skulle iaf ha en riktig diskussion då.

              Men en person som bara står och säger att jag inte vet själv vad jag vill, inte vet själv vad jag känner, inte vet själv vad jag håller på med, och därför inte FATTAR att jag egentligen inte alls har frivilligt sex utan i själva verket blir våldtagen – en sådan person går ju inte ens att diskutera med. Det kommer ju inte att spela någon roll vad jag säger om personen redan bestämt sig för att jag bara pratar i nattmössan pga patriarkalt hjärntvättad.

            2. Marxister och radikalfeminister använder sig av begreppet ”falsk medvetenhet” för att beskriva just det här. En upplever att en vill något för att en är indoktrinerad till att vilja det. Feminismen stryker kanske inte alltid alla medhårs, men skall det alltid vara så?

              1. Fast just detta resonemang gör det ju helt omöjligt att säga emot. Oavsett hur välgrundade och genomtänkta mina argument än är, så kommer de ändå att avfärdas som falsk medvetenhet, då finns det inget sätt ALLS att föra dialog på. Paradoxalt nog blir det enda sätt som det är möjligt att föra dialog med en person som använder sig av ”falsk medvetenhet”-argumentet på detta sätt, just att stryka dem medhårs.

                1. Det behöver ju dock inte betyda att det inte är sant. Fattar inte den här iden om att något måste kunna motsägas för att vara sant.

                  1. Det är förstås möjligt att det är sant ändå, men all diskussion stängs av om person A säger till person B att ”du kan säga vad du vill, jag kommer inte att ta något av det på allvar eftersom du ändå bara har falskt medvetande”.
                    Vill någon övertyga mig om att jag ska sluta heteroknulla är det mycket mer respektfullt att försöka ge någon sorts argument för att jag inte BORDE vilja detta pga att det är skadligt på något sätt, snarare än att säga att jag redan inte vill det men inte förstår det själv.
                    Och jag tycker förresten inte feminismen måste stryka medhårs, men den ska banne mig bemöta kvinnor med respekt.

                    1. Fast jag tror inte det är att någon vill övertyga dig personligen, inte heller att någon dömer dig för att du gör det. Personen ifråga har framfört sin analys av situationen, inte ställt några krav på dig eller andra kvinnor att anta den eller leva efter den.

                    2. Precis. Det handlar lite om att en i alla kamper mot strukturellt förtryck måste lyssna på dem som blir förtryckta. Sedan behöver en absolut inte hålla med, eller stryka medhårs och självfallet ska en också kunna prata om det faktum att mycket av förtrycket brukar internaliseras hos grupperna, för det är en väldigt viktig del. Men jag tycker inte en får gå så långt att det ser ut som att en totalt kör över de förtryckta grupperna. Och ger en intryck av att en inte lyssnar alls på något de har att säga om sina egna levda erfarenheter, så är det precis så det ser ut.

                  2. Det kanske det inte måste. Men problemet här är att grupper med lite makt (i det här fallet kvinnor) alltid har blivit tystade på olika sätt, med olika härskartekniker, och just den här ”du vet inte det eget bästa, lyssna på mig istället för jag vet nämligen bättre”-metoden är en väldigt vanlig sådan. Därför blir det ett väldigt problematiskt argument även i detta sammanhang. Blir lätt att man kan ta sig tolkningsföreträde över grupper med maktunderläge på detta sätt. Särskilt om det kommer in flera variabler, högutbildade feminister som talar för lågutbildade, normalfungerande feminister som talar för funktionsnedsatta och vita för rasifierade, etc.

                    1. Jag tycker nog att en måste kunna diskutera de föreställningar som patriarkatet internaliserar i oss, sedan ska det göras på ett respektfullt sätt.

            3. Tack! Det var något som låg och skavde i resonemanget (som jag till stor del ser logiken i), och du satte fingret på vad det var.

          2. Känner inte du också att det här egentligen är en fråga om falsk medvetenhet. Att känna att man ”vill” och ”väljer” något, som i allt väsentligt egentligen är destruktivt för en?

            1. Okej, vi behöver diskutera vad det innebär att ”uppleva att man vill något”, och på vilket sätt det skiljer sig från att faktiskt vilja något.

              En variant skulle ju kunna vara att man skulle uttryckt andra preferenser om situationen t ex hade varit mer avslappnad. Man uttrycker vissa preferenser bara för att man känner en viss press. Det har ju Fanny skrivit en del om i samband med sex. Sen kanske man rationaliserar det för sig själv, låtsas inte om att man var pressad, utan tänker att ”jag ville verkligen”. Där är jag med, och det har går ju att utveckla mycket mera förstås. Men det täcker liksom inte in ALLT heteroknullande i hela världen.

              Alternativt så kan man ju tänka sig att, oavsett preferenser hit och dit, så är det rent objektivt bättre för varje kvinna att avstå från allt heteroknull, för att kvinnor som gör det t ex blir mer självständiga, mår bättre el dyl. Jag tror inte det gäller generellt, men det är väl iaf något som går att diskutera.
              Men även om det vore så, så är väl den vettiga analysen av det jag gör att jag (pga patriarkatet då) faktiskt VILL heteroknulla – jag kanske inte SKULLE ha velat det om jag varit mer upplyst och klok och förstått hur det går emot mina egentliga intressen, men pga att jag är så oupplyst som jag är så VILL jag det.

              Att säga att jag bara TROR att jag vill det men egentligen blir våldtagen implicerar ju att det finns någon sorts ”äkta” vilja någonstans inuti mig som inte vill knulla, men som jag på något sätt trycker ner. Och, nä. Det gör det inte. Det vet jag trots allt bättre än er.

              1. Dig och din personliga inställning till sex har jag ingen åsikt om. Jag har ingen avsikt att provocera dig personligen, så om det har skett så ber jag om ursäkt. Som jag ser det så köper en antingen idén om falsk medvetenhet med alla dess implikationer, eller så gör man inte det. Idén i sig är rätt avgörande för att förstå patriarkatets reproduktion inom radikalfeministisk idétradition. Strukturen påverkar vårt sätt att tänka och känna och tolka oss själva och andra, i vår kontext. Om kvinnor och män inte åtminstone upplevde sig relativt tillfreds med sakers tillstånd så hade inte patriarkala strukturer varit så stabila över tid som de är. Alternativet är att se strukturer som enbart summan av enskilda aktörers självständiga agerande, i likhet med mer liberalt färgade idéer.

                1. Jag tänker att det går att diskutera VARFÖR någon vill det hen vill, utan att hävda att hen egentligen INTE vill det dom hen säger att hen vill. Vi ramlar inte ner i något liberalt träsk förrän vi säger att det typ inte finns några orsaker bakom personens vilja.

                  1. Det kan jag tycka är en rimlig distinktion att göra, men att säga att ett begär beror på ”falskt medvetande” är inte samma som att säga att begäret inte finns, snarare att säga att en begär något som egentligen inte är bra för en.

                    1. Jag kanske pratade förbi personer här. Jag tänker att våldtäkt innebär att man inte ville ha sex, så att ett påstående om att alla heteroknull är våldtäkt är ett påstående om att ingen kvinna vill heteroknulla. Detta är respektlöst mot kvinnor som påstår att de verkligen vill det, eftersom man då påstår att de inte själva vet vad de vill. Däremot kan man ju säga att folk ibland vill självdestruktiva grejer, det är jag med på.
                      Sen tror jag iofs sällan/aldrig folk är totalt nöjda med att göra självdestruktiva grejer. Patriarkatet kräver att en massa kvinnor typ finner sig i sakernas tillstånd för sin överlevnad, men inte att de är helnöjda med läget. Jag tror nästan alltid det finns något sorts missnöje med sin situation hos någon som är förtryckt. Hur som helst är det där alla diskussioner måste börja för att bli konstruktiva, inte i ”hej, du vet inte ditt eget bästa, men det gör jag”.

    3. Men om heterosex är likställt med våldtäkt så gör ju det alla heteromän som har sex till våldtäktsmän? Har jag förstått saken rätt då?

    1. Men allvarligt? Jag förstår inte.

      Inget samhälle-struktur-patriarkat-nazi-koncentrationsläger-vänster-gulag-skrik-som-en-gris-höger-frikyrka-ku-klux-klan har nånsin lyckats hindra människor att älska nån. Gud vet att dom försökt.

      Folk har alltså dött när dom manifesterat sin kärlek mellan kön, inom samma kön, över klassgränser,mellan religioner och raser, ålder, nationalitet och politisk åskådning.

      Men det känns som en strid värd att ta? Att på riktigt propagera för att en form av kärlek är skadlig? Jag vet, det finns massor av goda förutsatser, skäl och logiska förklaringar. Ett högre mål. Det räcker inte. Har aldrig gjort och kommer inte räcka nu heller.

      Har jag missuppfattat nånting?

        1. ..”har nånsin lyckats hindra människor att älska nån”

          Kärlek har ingenting med sex att göra. Särskilt inte för kvinnor som kan älska män men ändå ogilla att ha heterosex med dem.

          1. Jo, såklart. Det finns sex utan kärlek och vice versa. Om en individ inte vill ha en viss typ av sex, av något skäl – även politiska, så är det ju individens val.

            Däremot blir problematisering av sexuella preferenser lätt (alltid?) en stigmatisering. Då kommer människor inte våga vara öppna med sin kärlek.

            Ja, det är i alla fall ingenting jag nånsin kommer ställa mig bakom. Tvärtom motarbeta.

            1. Så du tycker inte att vi ska problematisera preferenser alls? Håller absolut inte med här. Tkr också det är konstigt att säga att det är stigmatiserande att problematisera en av de absolut vanligaste sexuella preferenserna i hela samhället, det är ju inte som att heteros lider någon brist på uppmuntran i sina val sas.

            2. Det är lika löjligt att prata om stigmatisering av heteromonogama preferenser som att prata om mansförtryck, när vi lever där män har makten och heteromonogama preferenser är den (enda) norm som körs upp och propageras för jämt och ständigt, precis överallt. Om det mot förmodan kommer någon dag då män som grupp, eller heteromonogam sexualitet, faktiskt utsätts för förtryck, lovar jag att ställa mig på barrikaderna och kämpa bredvid dig mot detta. Men just nu lever vi i en värld där det är precis tvärtom (och har så gjort i tusentals år).

              1. Jodå, budskapet går fram. Men om någon rätt vad det är, kanske i ert sällskap, inte skulle våga stå för sina känslor (eftersom dom kanske inte passar med gruppens ståndpunkter) står jag på den personens sida.

  3. Det där med att sex är något som ”ska” hända har jag tänkt så mycket på senaste tiden! Har verkligen börjat distansera mig från tanken om att sex är ett borde och kan nu se självmotsägelsen i det hela- sex är det som händer när en vill ha sex. Det är då det ”ska” hända. Det finns inga andra situationer när sex bör ha hänt. Därför är alla ideer om tex hur ofta personer i parrelationer borde ha sex är självmotsägelser och bara bajsnormer. Det här får mig att på riktigt börja känna mig fri i hur jag förhåller mig till min lust. Riktigt spännande.

  4. Relaterat så tänker jag att fett-aktivister brukar vara bra på att diskutera kropp och bantning kritiskt och respektfullt samtidigt. De brukar inte säga att folk bara inbillar sig att de vill banta men egentligen tvingas till det – däremot lyfter de fram alla problem som bantning orsakar och alla normer som säger att vi måste vara smala. Finns utrymme för att vara enormt kritisk utan att hävda att ”ingen vill det här egentligen, och folk som säger att de vill det bara yrar”.

Lämna ett svar till Dvärghundspossen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *