Jag tycker att det Fredrik Virtanen skriver om ”starka kvinnor” är bra. Han menar att problemet med begreppet primärt är att kvinnor förutsätts vara svaga eftersom man alltid måste förtydliga att de är starka. I mina ögon är det största problemet det jag har beskrivit här och i min lite mer ”skönlitterära (vette fan vad jag ska kalla det)” text här, att snacket om ”starka kvinnor” är ett sätt för folk att stå ut med orättvisor utan att göra något åt dem. Här har han en stor poäng som jag förbisett:
Men vinkeln på intervjuerna är inte vad Laleh vill kommunicera med sin musik, vad hon anser om världen, vad hon har att säga om sin konst. Det är alldeles för jobbigt och tidsödande och komplicerat för media att grotta ner sig i.
I stället handlar det om att hon skapar. Att.
För kvinnor ses det ofta som beundransvärt nog att man över huvud taget gör något. I egenskap av person som inte skräder orden har jag fått höra det mången gång, att det är så bra att jag tar för mig, vågar ta plats och så vidare. För det första tvivlar jag på egenvärdet i att folk ”tar plats” då jag tycker att det ska handla mer om vad man gör med denna plats och inte att man tar den. Jag vill inte att folk ska hylla mig för att ”jag säger vad jag tycker” utan för att jag faktiskt har något att komma med. Att hylla personer bara på grunden att de vågar ta plats är att ogiltigförklara det man faktiskt säger, att förflytta fokus från vad man säger till personen som säger det.
Jag ser ofta att feministiska kvinnor själva placerar sig i detta puttigullfack genom att tala om att de ”minsann säger vad de tycker” och därmed lägger fokuset vid att de som personer har en åsikt istället för deras faktiska åsikt. Lägger prestige i att vara högljudda och snacka istället för att faktiskt ha något att tala om. Jag menar inte att de inte har det, för överlag tycker jag att det kommer mycket vettigt från dessa personer, men jag tycker att man skadar sig själv när man får själva åsikten att framstå som ett egenvärde.
Visst är det vettigt att diskutera olikabehandling av kvinnor och män som deltar i den offentliga debatten men när en engagerad kvinnas främsta förtjänst är att hon är just engagerad, inte vad hon är engagerad för eller vad hon åstadkommer så har man bara tagit ett steg tillbaka. Kvinnan är fortfarande främst en representant för sitt kön, ett bevis på att ”kvinnor kan” och inte en kraft i samhället att ta på allvar.
Det är därför jag aldrig beskriver min blogg som ”provocerande” eller ”en härlig blandning av åsikter om allt mellan himmel och jord” eller mig själv som ”en kaxig tjej” eller ”en tjej som står för vad jag tycker”. Det vore att helt underminera det jag faktiskt har att säga om saker och ting som ett personlighetsdrag, en egenskap jag innehar och inte något med faktiskt tyngd. Och det vore tråkigt, för jag vill inte att mina åsikter ska ses som komplement till min personlighet eller livsstil utan som argument, som något att läsa och fundera över och kanske ändra sin världsbild utifrån.
Kan inte annat än hålla med dig. Sen tycker jag i och för sig att även icke-feministiska kvinnor beskriver sig på samma sätt.
Ja, absolut. Däremot är det mer anmärkningsvärt att feministiska kvinnor missar att göra denna koppling.
Jag ser båda era fokus som stora problem, ungefär likvärdiga. Det är ett stort problem att man bara ska stå ut med skit, för att ingen orkar/vill göra någonting åt det. Om den starka kvinnan fortsätter vara stark och kämpa tills hon nästan går sönder, då kan vi sitta och titta på och säga att: ”nej men se så stark emma är, inte behöver vi väl ändra detta? det är ju inte ett problem för emma, då behöver det inte vara ett problem för dig heller. bit ihop och gör som hon!” Det är bekvämast så. Maktstrukturer och andra sociala (samt ekonomiska) orättvisor behöver inte fixas till, för det finns FAKTISKT en och annan som klarar det utan att gnälla. Var lite mer som madonnorna, som bara tyst accepterar det fula! (hororna är givetvis de som beklagar sig och vill ha förändring.)
Å andra sidan kan jag se att det är ett stort problem att man måste peka ut starka kvinnor, eftersom det då antyder att kvinnor i allmänhet är svaga. De där starka kvinnorna är några fantastiska undantag från allt det mesiga kvinnliga vi annars dras med. Samma grej görs ju med skapandet, ack ja. ”Åh, men titta! En kvinna som GÖR något! Hon skapar MUSIK! Som annars är till för män! Och KONST! Åh wow! Så unikt! Så beundransvärt! Så… modigt!” Och visst kan man se det så: vad modigt det är i denna värld av män, att som kvinna träda fram, ta plats, skapa, göra det man tror på. Men det blir samtidigt att bekräfta stereotypen att kvinnor inte är lika bra på det kreativa som män. Att det egentligen är mansintressen, men nu gör en kvinna det och det måste vi peka ut. Att det faktiskt är en KVINNA som GÖR.
Och det är absolut så att många feministiska kvinnor faller i denna fälla. Jag har sett otaliga feministiska kvinnor som spelar i band, som poängterat att de spelar i ett ”tjejband”. Varför denna distinktion? Man säger ju inte killband (förutom på 90-talet då BSB och sådana kallades för boybands, men annars menar jag). Man säger band. Men gäller det tjejer ska det ofta talas om tjejband. Fotboll, samma sak där: för män är det fotboll, för kvinnor damfotboll. Även feminister faller i fällan här.
Har inte Virtanen våldtagit Cissi Wallin bla?
Ja, det sägs så och jag antar att det stämmer.