En fråga man ibland får som feminist är om man inte tycker att kvinnor har något eget ansvar för sin livssituation. Svaret är att jag absolut tycker att kvinnor har ett ansvar över sin livssituation! Eller snarare; jag tycker att frågan om vem som har det moraliska ansvaret för någonting är ganska ointressant, det betydelsefulla är hur vi skapar förändring.
Låt mig förklara; en kvinna som lever i en misshandelsrelation kan inte hoppas på att hennes förövare ska förändra sig. Detta innebär att det är hon som sitter med makten att förändra sin situation, och därmed ”ansvaret”. Det betyder inte att det är hennes FEL att hon blir utsatt för våld. Skulden ligger hos förövaren. Men att skulden ligger där innebär inte att kvinnan ska vara passiv inför sitt eget öde. Det är fortfarande hon som måste jobba för sin egen frigörelse, inte för att det är RÄTTVIST utan för att det ÄR så. Detta är den insikt som mycket av det feministiska arbetet mot mäns våld mot kvinnor vilar på – att det viktigaste alltid är att freda kvinnor mot mäns våld, att hjälpa kvinnor till ett självständigt liv och inte ödsla sin tid på något ”förändra män”-projekt.
Feminismen erbjuder förklaringsmodeller och lösningar som skiljer sig från det gamla vanliga ”kvinnor måste ta eget ansvar”-tugget, vilket är oerhört provocerande för vissa. Men ärligt talat, hur många kvinnor motiveras till förändring genom att höra att det är deras eget fel att de blir utsatta för våld? Feminismens metoder är ofta betydligt effektivare, och jag tror faktiskt att det är precis där skon klämmer. För människor som känner skam över sin belägenhet är såklart mycket enklare att kontrollera än människor som ser att det de utsätts för är orätt (även kallat att ”se sig som offer”). Kvinnor som är fast i iden att det är deras eget fel att de blir utsatta för våld kommer har mycket svårare att göra det som faktiskt krävs för att ta sig ur situationen.