Rakblad

Jag tänker på rakhyvlar. Hur de introducerades i mitt liv när jag förstod att som kvinna ska man raka sig. Man ska raka bort håret under armar och ben och på fittan. Vissa rakade sig på armarna. På magen. På fötterna. Allt skulle bort.
Det är en ritual. Att ta bort de där förhatliga hårstråna. Att lägga sig i badkaret och låta huden mjukas upp. Att smörja in med raklödder och drag efter drag föra rakhyveln över huden, avlägsna allt oönskat. Att skölja ned blandningen av hår och skum i avloppet. Föra fingrarna över den nyrakade huden och tänka; såhär len vill jag alltid vara. Och sen göra det igen och igen. Varje gång toppen på de avklippta hårstråna vågade sig fram igen. För tänk om man låg där i sängen med sin pojkvän och han märkte att ens ben var sträva. Eller om man hade kjol och inga strumpbyxor och det syntes.
Det gjorde ont det där. Rakningen. Inåtväxta hårstrån och inflammerade hårsäckar. Det tog tid det där. Rakningen. Att mjuka upp och smörja in och ta bort. Ändå gjorde jag det pliktskyldigt år ut och år in. För att man skulle, man förväntades. Att inte göra det vore ett brott mot det normala, det som förväntades av alla kvinnor. Jag sa att jag gjorde det för att jag ”tyckte om känslan av nyrakad hud”. Jag gjorde det för att känna att jag hade rätt att, om inte älska, så i alla fall acceptera, mig själv.
Senare förstod jag att rakblad kan användas även på andra sätt. De kan dras över huden och få den att öppna sig, att blöda. Det gör ont såklart, det är det som är poängen. För det är skönt när kroppen man hatar gör ont. Eftersom kroppen är ens egendom och ska underkastas intellektet är det bara logiskt. Kroppen är natur och jag vill inte vara natur, alltså skadar jag min kropp. Jag tvingar in min kropp i underkastelse.
Om man gör så med ett rakblad får man reaktioner. Det passar sig inte att göra så med ett rakblad. Tänk va, att förstöra sin kropp på det sättet! Gör man så med ett rakblad undrar folk hur det är med en. De bekymrar sig. Det förstår att någonting inte står rätt till. Och det kan vara skönt ibland när det syns, även om det inte är meningen att det ska synas. Och det sägs ju att det är därför kvinnor gör det där. För att de vill bli sedda.
Jag äger inte längre någon rakhyvel. Jag ska aldrig mer använda ett rakblad på mig själv, varken för att skära bort hår eller för att skära upp huden. Jag straffar inte mig själv längre. Jag försöker att inte anpassa mig längre. Därför äger jag ingen rakhyvel. För jag vet inte vad jag skulle kunna använda den till.
Jag vill att min feminism ska vara ett rakblad tryckt mot patriarkatets pulsåder. En sylvass egg som skär genom den patriarkala väven av lögner och blottar verkligheten under; den verklighet som är förtryck, exploatering och överordning. Den verklighet som feminister kallar för patriarkat. Jag fantiserar om att dra det över väven av lögner, patriarkatets hud, och låta sanningen välla fram.

4 reaktioner till “Rakblad”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *