Idag har jag hatat livet. Dagen började härligt med att jag spydde och låg i fosterställning omväxlande i cirka en timme. Hängde med Emil och vårt umgänge gick i princip ut på att hata livet och regeringen på grund av det ständiga och obevekliga isärplockandet av allt vad arbetarrätt och socialt skyddsnät heter.
Sedan så försökte jag umgås med folk och kolla på Quarnevalen (studetspextåg som går var tredje/fjärde år eller så) men blev bara upprörd. Speciellt upprörd blev jag över handelshögskolans ekipage där det stod ”när vi blir chefer kommer vi sänka era löner”. Jag ba: ”sånt skämtar man inte om!”. Omoget månne, men jag har fan blivit brutalt humorbefriad på sista tiden, jag blir nästan upprörd av folk som skämtar på andra sätt än att göra politisk satir. Jag fattar inte människors ständiga behov av att skämta om saker och lätta upp stämningar hit och dit. Fan vad trött jag är på allt flams och trams hit och dit. Jag vill ju för helvete bara att folk ska fatta vad som är så förbannat fel i det här samhället och unisont kräva alla jävla politikers avgång.
När jag insett att jag var totalt omöjlig i alla sociala sammanhang så åkte jag hem och grät en skvätt. Jag känner en sån jävla hopplöshet inför allt i min omgivning: mitt jobb, samhället, min bombnedslagsinredning men framförallt så är jag så jävla trött på mig själv. Jag har aldrig innan känt mig såhär maktlös. Maktlös inför mitt eget liv och inför det som sker omkring mig. Maktlös inför mina känslor och orden som kommer ur min käft.
Jag har så många idéer om vad jag vill göra men saknar ork och lust för att genomföra en enda av dem. Min kraft har fullständigt runnit ur mig och just nu vill jag bara inte leva.
Det blir bättre!
Känner igen mig. Om hopplösheten över saker i livet. Och tröttheten på folk som alltid ska skämta på bekostnad av dom som har det värre, dom som inte har privilegier av att tillhöra normen, av att inte tillhöra den mest privilegierade gruppen i samhället. Deras jävla fixering att spotta dessa grupper i ansiktet för att visa sin privilegierade position. Dom kan sticka och skita på sig. Svin.
Gör er inga illusioner tjejer, det drabbar bara er själva. Jag har redan varnat dig tidigare, Fanny. Låt inte din livsgnista vara avhängig folkförrädarregimens vidrigheter. Gråt inte, gör motstånd.
oo Patria, där citerade du nästan ett känt kvinnorörelsecitat
Bara för er skull, töser! 😛
Såna dagar är inte roliga, men tyvärr måste man väl ha dem också. Det är klart att man blir less och förbannad också när samhället ser ut som det gör och försämras hela tiden. Men jag hoppas du kan vända dina känslor till att kämpa. Det är en styrka hos dig tycker jag, din ilska som du brukar använda (här på bloggen) till att angripa saker du anser vara fel. Tycker också att det är bra av dig att skriva som du känner, du känns liksom äkta. Jag känner ju inte dig, och vill inte göra anspråk på det heller, men vill bara säga det som jag ser. Hoppas det ordnar sig för dig snart.
Och nej, det skämtet var inte roligt. De borde fått en spark på pungen.
I hear you. Det är bara att stå ut en stund och hoppas att det blir bättre, antar jag.
Tack, Fanny. Inte för att du mår dåligt, utan för att du vågar skriva om det.
Det är nästan skönt för oss andra, som känner på ett liknande sätt, att veta
att också ens förebilder mår helvetiskt ibland. Du är en pärla. Glöm inte.
Det finns bra människor här i världen, men det är lätt glömma.
Det är nog första gången nån kallar mig förebild. Tack, och vad bra att mitt klagande stärker någon i alla fall.
Om det inte stärkte skulle vi nog inte läsa din blogg utan öppna upp niotillfem i webbläsaren 😉