En grej som är ganska fantastisk är att jag nuförtiden känner mig typ funktionsduglig.Snart ska jag börja skolan igen och det känns liksom bra och jag är peppad på hela grejen.
Har dock inte slutat vara feminist för det!!! Oj oj oj vilken grej! Kanske inte var min depression trots allt dårå.
Livet just nu alltså. Känner mig trött och isolerad i mig själv på grund av detta. Orkar inte göra allt jag skulle vilja göra och undrar om det är så livet kommer kännas. Tänker på det kommande arbetslivet och hur det troligen kommer ge mig ännu mindre tid över till allt jag vill ägna mig åt i livet.
Stunder av brinnande engagemang avlöser ”långa” perioder av trötthet, under vilka jag knappt kan koncentrera mig på något alls. Jag tänker ständigt att jag måste hitta metoder för att hantera detta, men jag kommer liksom aldrig igång med det, det är alltid något som är ivägen. Och sedan insikten om att även om jag hittar metoder för stunden så kommer det liksom inte att fortgå utan ansträngning, utan jag kommer fortfarande att behöva upprätthålla fanskapet.
Med besked om att min bästa vän i Uppsala ska flytta till Stockholm och efter att ha avslutat en relation känner jag mig ensam, även om jag har Isak. Att ha vänner betyder mycket, och när en inte har energi nog eller kanaler till att skaffa nya blir det jobbigt.
Jag har i alla fall tjejjouren vilket känns fantastiskt och stärkande på många sätt. Och så har jag i alla fall skaffat mig lite vänner i klassen, vilket är himla trevligt. Synd att det inte är dem jag kommer gå med nästa termin. Nåja, det löser sig väl med tiden, men just nu känns livet inte så kul
Hejhej.
Jag har varit lite upptagen på grund av tentaplugg och Pm-skrivning, varför jag varken pallat skriva vettigt eller svara på kommentarer såsom sig bör. Just nu skriver jag Pm om feministiskt kritik av liberalismen, som jag hade tänkt att lägg ut här sen för den som vill läsa.
Efter Pm-skrivning står följande inlägg överst på min ”att göra”-lista:
Det blir kul!
Nu har jag läst nationalekonomi i typ en vecka och är redan helt matt på ämnet. Det är inte särskilt svårt, men det är mördande tråkigt. Förutom en trevlig bloggläsare som kom fram och hälsade men som jag efter det inte stött på igen, så har jag typ inte snackat med någon i min klass.
Samtidigt mår jag nog bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag umgås med mina rumskamrater och skrattar åt en massa saker, jag har kanske 3-5 aktiviteter inplanerade på samma dag, jag blir rastlös om jag inte går hemifrån, jag cyklar genom Uppsala och typ njuter. Det är helt otroligt. Det känns helt okej att vissa saker är dödligt tråkiga, att sitta tre timmar med en aslam bok för utöver det så är jag fan lycklig.
Det är så konstigt när man börjar må bra, att man förstår hur dåligt man egentligen har mått innan. Även om jag inte har haft någon tryckande ångest det senaste året så har det nästan varit som en dimma. Jag har inte orkat göra saker, jag har blivit utmattad av bara några timmars socialt umgänge, skituppgifter såsom och gå till postkontoret eller åka in till stan och köpa något har blivit till oöverstigliga mentala hinder. Visst har jag mått förhållandevis bra om jag jämförde med min depression, men jag hade ändå byggt upp någon slags acceptans för att livet var ganska lamt. Nu vet jag att det inte behöver vara så.
Nog kan en tänka att detta bara kommer vara en kort tid, när allt känns nytt och spännande, men jag tror fan inte det. Det känns liksom varaktigt. Det känns som om jag hittat hem.
Händer ju inte så mycket här, men desto mer i livet. Jag flyttade mina saker i helgen med hjälp av min pappa, på onsdag eller torsdag åker jag ner till Uppsala för att bo där. Allt känns så nytt och spännande. Jag har även lite planer på att dra igång frilans och hoppas på att kunna skriva för pengar innan nästa sommar, kanske går det om jag skärper till mig lite.
Det känns i alla fall bra att få börja göra något vettigt, efter dessa år av osäker anställning och slappt aupairjobb.
Idag är det en månad kvar tills jag flyttar hem. Lite mindre än tre månader kvar tills jag flyttar till Uppsala om inte något jävligt oväntat inträffar (herregud vad besviken jag hade varit då, tar nog livet av mig om jag inte kommer in). Alltså gud, jag har byggt upp så otroligt mycket kring detta att jag ska börja plugga, vilket väl de som följer mig här har märkt. Min bild av universitetsliv: en massa extrem intelligenta, otroligt ödmjuka människor med vettiga åsikter som bara går omkring och diskuterar intressanta saker dagarna i ända. Jag kommer alldeles garanterat att bli besviken men jag orkar inte ta ner mig själv på jorden nu för detta är första gången i hela mitt liv som jag verkligen verkligen vill någonting som kräver någon slags ansträngning och tar mig framåt.
Jag känner mig uttråkad och deppig ganska ofta men jag känner liksom en livslust, en kraft och en förmåga att göra något som känns bra och roligt och värdefullt som jag aldrig känt innan. Jag vill använda min förmågor, utveckla dem och påverka på något sätt. Utmana mig själv, tänka nya och spännande tankar och lära mig saker. Jag har ju aldrig pluggat på högskola och den enda gång jag verkligen fördjupat mig i ett ämne jag finner intressant var när jag skrev om prostitution som projektarbete (vilket jag för övrigt funderar på att publicera snart) och det gav mig sjukt mycket.
Ja. Detta är typ vad som sker i mitt liv just nu. Tackar som frågar.
De senaste dagarna har varit präglade av isolation, trötthet, sjukdom och bråk. Nu är jag matt och vill hem. Och så är det två månader kvar, två månader som för tillfället känns helt hopplösa att ta sig igenom. Så ja, jag vill väl typ mest bara dra något gammalt över mig nu och ruttna bort.
Blondinbella filosoferar lite om livet. Hon frågar sig; finns det en utstakad bana i livet där allt är förutbestämt eller är det upp till mig vad jag vill göra av min situation.
Jag är lite delad när det kommer till ödet eller att man styr sitt egen framtid. Någonstans känns det ändå mer logiskt såklart att jag själv har kontroll över allt som händer mig och att jag själv styr mitt liv. Men jag kan inte låta bli ibland att bara släppa på kontrollen och tänka ”äh det ordnar sig, det finns en mening med allt som sker”. Eller så kanske det är en blandning av båda två. Tänk om det finns en utstakad bana alltså ödet men att vi själva får göra det bästa av situationerna som sker?
Jadu Bella, det kan man ju fråga sig. Men du behöver väl kanske inte riktigt gå så långt som att säga att allt är förutbestämt och att man därför helt kan släppa kontrollen men nog finns det faktorer utom oss själva som påverkar våra liv. Jag vet inte om jag skulle kalla det ödet, snarare typ klassklyftor, fördomar, samhällsstrukturer, var man föds och så vidare.
Det är såklart lockande för en lyckad person att tänka att man är sin egen lyckas smed. Jag förringar inte att Blondinbella är smart och har driv, men det behövs så mycket mer av den varan om man inte föds in i en stabil familj där det finns pengar, trygghet, stöd, kunskap och så vidare. Ännu bättre om man föds i ett land med en stabil politisk situation. Jag vet inte om jag skulle kalla detta för ”ödet”, snarare omständigheter som formar våra liv. Men om man ser allt förutom sitt eget ”driv” som ”ödet” så tja, då är det nog ödet som spelar mest roll tror jag. Även om man kan påverka sin situation så spelar omständigheterna extremt stor roll för var man kan komma och också för ens egen drivkraft.
Blondinbella skriver vidare:
Om det är något som jag ändå har kommit fram till under mina 21 år så är det att framtiden är ljus. Livet vill oss inget elakt. […] Allt jobbigt som händer, jobbiga besked eller när saker som inte går som man vill – ja man får helt enkelt göra det bästa av situationen och fråga sig själv vad man kan lära sig av det som hände. Så länge man är sin egen bästa vän, litar på sig själv, sätter gränser och vågar drömma så går det så småningom väldigt bra.
Och alltså. Jag unnar verkligen Blondinbella att ha denna positiva livssyn. Fan vad härligt att gå omkring och tänka att allt som sker kan tillföra något gott i livet. Men tja… det blir en aning löjeväckande.
Mitt liv just nu alltså, så jävla miserabelt. Har inte kunnat sova ordentligt på flera nätter, hela min kropp kliar och jag mår skit. Försöker ändock få ordning på min dygnsrytm så har ingen lust att gå och lägga mig igen, men håller på att somna framför skärmen.
När jag flyttar hem så kommer det aldrig mer vara såhär tänker jag mig. Då kommer mitt liv vara en dans på rosor och jag kommer vara ständigt motiverad och utvilad. Det är i alla fall så min fantasibild av det hela ser ut.
Efter att ha insett att jag inte alls har fyra månader kvar här som jag trodde innan utan snarare två och en halv så är jag lättad och på gott humör. Som det ser ut nu kommer jag dessutom att t mig hem genom att bila genom Europa och förhoppningsvis träffa Hannah i Danmark, vilket känns roligt. Förutom detta så ser det ut som att jag löst min bostadssituation i Uppsala i alla fall för de kommande sex månaderna och dessutom på ett mycket tillfredsställande sätt då jag troligen kommer bo tillsammans med minst två goda vänner.
Så ville mest skriva detta för att den som vill kan få glädja sig över min lycka alternativt sura för att jag inte är så förbittrad som jag brukar.