Mina livsmotton är:
- ”Våga vara banal(/pretentiös)!”. Detta är viktigt för mig för det tog ett bra tag innan jag började våga ägna mig åt ”fjantiga” saker som bloggandet, fotandet och kläder utan att skämta bort det. I min kompiskrets så skämtar man bort och ironiserar kring varenda liten grej, vilket till slut leder till att man omöjligt kan ta sig själv eller andra på allvar. Att våga gå in i saker och ting helhjärtat utan att skämta bort det är således viktigt för mig.
- ”Var arg! Var riktigt jävla skitförbannad!” Ilska är den känsla som leder till mest förändring. Arga människor förändrar saker, de sitter inte bara inne och och trycker utan engagerar sig för det mesta. Jag är sjukt bra på att vara förbannad och det är jag glad för, och jag tänker inte på något vis anstränga mig för att stävja min ilska, för att behärska mig. Vad skulle det vara bra för, egentligen? För att låta idioter komma undan, kanske. När jag inte blir arg över saker vet jag att något är på tok, då är jag troligen deprimerad. Men alltid annars så är ilskan det som skänker mitt liv mening.
Jag bara älskar att du tagat inlägget som ”tips från coachen”
Jag skrattade gott åt för mig själv när jag gjorde det. Kul att nån annan uppskattar mitt lilla skämt.
Man får lära sig att man inte ska vara arg. Tjejer ska vara snälla, rara, söta, milda. Satt imorse med lärare + en bunt spån till brudar & åt frukost & tjejerna hävde ur sig en massa dumt (och den manlige läraren med, den de fladdrar med ögonfransarna för) & jag kunde inte låta bli att häva ur mig något i stil med ”Men vad är det för skit ni säger egentligen?” Jag hade glömt bort att jag brukade vara rätt rak med mina åsikter & inte tolerera skit. Det är som om jag gått i nåt jävla vaccum i 1½ år bara för att jag fick för mig att man ska vara snäll. Men man kan ha hjärtat på det rätta stället utan att vara söt, rar & mild.
Så tack Fanny. Tack för att du är arg.
Nu ska jag gå & vara lite arg på någonting.
fast att fota går det väl inte att hitta något fjantigt med? eller, min bror skulle nog kunna hitta något fjantigt med det. Han är den mest ironiska varelsen på denna jord. Han tycker all form av konst eller kreativitet är fjantigt att ägna sig åt, allt som inte är fjantigt är typ att dricka öl i aik-lokalen och lyssna på soul. För några år sen när jag började spela Stone Roses och Bowie hemma så smirkade han och tyckte det var ”fjantig” musik. Efter några dagar kom jag på honom med att lyssna på Bowie på mp3n 🙂
så ja, man ska inte gå omkring och smirka (om det nu ens är ett ord) åt saker eftersom man faktiskt kan komma på att man gillart!
Det är ju lite pretentiöst att fota typ staket och blommor, vilket jag gör titt som tätt. Men vad fan, det är okej.