Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter.

Ni vet konceptet Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter?

Vissa män inser när de får en dotter att en kvinna de bryr sig om (eller i alla fall vill tro att de bryr sig om) kommer lida av och begränsas av patriarkalt förtryck. Mannen inser då att det kanske vore en schysst grej om det inte var så. Han vill inte att hans dotter ska behöva få lägre lön, bli slagen av sin partner eller liknande, därför blir han feminist. Eftersom dottern är hans egendom och han vill att hon ska bli ”lyckad” så anammar han vissa feministiska idéer som han tänker sig ska gynna henne i livet.

Vad mannen missar är att han själv troligen kommer att vara sin egen dotters första patriarkala förtryckare.

wpid-img_20140710_174402.jpgFaderskapet är nämligen i regel en introduktion till patriarkalt förtryck. Av fadern lär en sig att ”respektera” manlig auktoritet, anpassa sig till förtryckande familjestrukturer och så vidare. Givetvis finns den undantag, men inom den genomsnittliga kärnfamiljen vågar jag hävda att det är såhär det ser ut. Nu menar jag inte någon slags nidbild av PATRIARKEN som styr familjelivet med järnhand, utan helt vardagligt patriarkalt förtryck som sker inom hemmet. Till exempel: att visa bristande intresse för sina barns liv och välmående, att kräva att ens barn ska ”prestera” på olika sätt för att göra en ”stolt”, inte respektera ens barns åsikter om saker och ting utan köra över dem med sin auktoritet, att inte erkänna barnet som människa, inte låta barnets utvecklas fritt på sina egna villkor och så vidare.

Jag tror att det som får så många män att bli feminister när de får en dotter är att de inser att de då kan vara feminister på ett sätt som inte utmanar deras auktoritet. De ser feminismen som ett sätt att ta hand om sin dotter, alltså att utöva ”faderskap”. De kan lära sin dotter att det här med feminism, det är viktigt. De kan vara feminister utan att tappa i auktoritet. De kan komma som sin dotters räddare i nöden och skydda henne från patriarkalt förtryck som främst utövas av andra personer och så vidare och så vidare. Så godhjärtat! Vilken Bra Pappa! Han kommer som en riddare i skinande rustning och hugger ner alla ickegenusmedvetna förskolelärare åt sin dotter så att hon ska kunna Utvecklas Fritt, men troligen är det han som utgör det största hindret i vägen för just denna fria utveckling.

Den man som är feminist för sin dotters skull borde först och främst fundera på sitt eget förtryck, och hur det drabbar kvinnor i hans närhet. Till exempel; om dottern har en mamma, hur påverkas hon av att han utsätter eller har utsatt mamman för patriarkalt förtryck? Hur drabbas dottern av att se hans interaktion med andra kvinnor? Detta är viktiga frågor att ställa sig om en gör anspråk på att vara en god far åt sin dotter. Det är nämligen inte bara agerandet mot själva dottern som spelar roll, utan även vilken dynamik som finns i familjen i övrigt. Om en inte vill förtrycks sig dotter måste en helt enkelt ta sig en rejält funderar på hur en hanterar alla kvinnor i sitt liv.

Givetvis är det bättre att få feministiska insikter sent än aldrig, men jag tycker att det säger en del om en får insikten i just det läge då en kan vara feminist och fortfarande utöva auktoritet över kvinnor på att safe sätt. Jag hoppas verkligen att den som börjar kalla sig feminist när han får en dotter också tar sig en funderare på hur har utövar patriarkalt förtryck mot sin dotter och andra i sin närhet.

14 reaktioner till “Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter.”

  1. Hej

    Som pappa och man. Vad har du för konkreta förslag hur jag ska bli bättre på detta och låta min dotter växa upp utan att jag alltför mycket utövat patriarket på henne?

    Lästips? Andra tips?

    1. Tja, skriver ju rätt mkt om detta här. Annars brukar jag generellt rekommendera ”det kallas kärlek”. Vet att det finns den del om ojämställdhet i kärnfamiljer också, men ej inläst på det tyvärr.

  2. Jag vet precis vad du menar och jag gjorde nog som alla andra pappor då jag fick en dotter och blev feminist. Tyvärr separerade jag och flickans mamma väldigt tidigt så vi hade ett tag delad vårdnad. Jag började fundera över mig roll som man i samband med att jag blev feminist och började läsa mer om feminism och tillsist överlät jag vårdnaden åt mig dotters mamma eftersom det kändes fel att låtsas som att jag inte var en del av patriarkatet i min roll som ensamstående Pappa till 50%.
    Det var den minsta uppoffring som jag kunnat göra för min dotter som jag älskar av hela mitt hjärta.
    Tack för en läsvärd blogg.

  3. Tack för att du sa det. Såg att en del av mina vänner på facebook länkat till Navids text med kommentarer om hur bra den var… och samtidigt som jag precis som du skriver tycker att det är bättre att upptäcka feminismen sent än aldrig, så kunde jag inte skaka av mig den där känslan som skavde inom mig när jag läste vad han skrev. Många hade försökt övertala honom att kalla sig feminist utan att lyckas. Översättning: han har inte brytt sig om att VERKLIGEN lyssna. Förrän nu, när han inser att patriarkatet kommer skada någon han verkligen bryr sig om. Många verkar ju tycka att detta är väldigt beundransvärt, jag däremot kan inte riktigt känna att detta är något att hylla honom för.

    1. Modiri är ju inte mycket mer än en pajas/husblatte, blir lätt så när en blandar politik och självupptagenhet i ett vakuum av analyslöshet. Kändisskap öht är rätt problematiskt, eftersom det innebär en snedfördelning, kändisar får oproportionerligt mycket tid och uppmärksamhet av sin omgivning.

    2. Jag tänker som så här; Jag lyfter och hyllar vem som än inser att det inte är jämställt och vill göra något åt det. För Navid är det början på en resa, jag tänker inte risa att han som en offentlig person som lever på att jobba med åsikter låter människor följa med honom på den resan.
      Har man börjat öppna ögonen, läser och tittar så är det svårt att inte se sin egen roll i de strukturer som gör ett icke jämställt samhälle. Det kommer.

  4. Precis vad jag har tänkt på då det länkas till bloggar och krönikor dör män ”kommit till insikt” genom att bli fäder till döttrar. Tack för att du sätter ord på det!
    Jag tycker att det är ganska obehagligt att dessa män inte ser vad det säger om deras syn på och relation till sin partner ( jag tänker här att barnets mor är deras partner också även om det såklart inte alltid är så) eller för all del alla andra kvinnor i hans liv. Hur de utsatts av patriarkatet har liksom inte gjort att han sett feminism som nödvändigt eller ”värt”? Eller var det bara mer bekvämt så?

    1. Jag håller med, det säger något ganska obehagligt om deras syn på alla andra kvinnor i sitt liv. Dottern är den lilla prinsessan som minsann är värd samma privilegier som män, men hon är den första och enda. Deras mamma var tydligen inte värd det, inte heller deras partners, systrar, kvinnliga vänner och bekanta, nej ingen annan kvinna i deras liv var värd det. Han skiter i allt förtryck de varit med om i partriarkatet, men tycker dottern är för fin för att råka ut för samma sak. Borde kännas lite som ett hån för alla dessa andra kvinnor.

      1. Mm, men dottern är ju oskyldig… oskuld… usch. Jag ser det som en sorts hederskultur, fadern vill kunna beskydda dottern mot det ”onda” i samhället, och då kan det passa att (om än omedvetet) gömma sig under feminismen. Hon är ”oförstörd” liksom. Unga pojkar kan inte bli förstörda, inte heller ”redan förstörda” mödrar, systrar och så vidare.
        Skulle en fader okeja att dottern inte ville ha relationer med män, inte ville föda barn, ägna hela sitt liv åt sitt utseende, att hon vill ligga runt och så vidare? Jag har mycket svårt att tro det och därmed ta dessa feministiska fäder på allvar.

  5. Ett tips är att läsa Maria Sveland: Hatet. Tycker den synliggör hatet/antifeminism väldigt bra. Har själv två döttrar. Att vara förälder handlar ju väldigt kortfattat om att ge oavkortat kärlek, att finnas där, ha tid och ta dig tid. Att inte bara älska barnet när de gör något bra. Att det finns behov bakom alla beteende. Visa att man älskar sitt barn även fast de inte presterar bäst eller presterar överhuvudtaget. Att man är älskad för den man är, att man tror på barnet. Att barnet alltid har rätt till sina känslor betyder inte att barnet får allt de hen vill ha, men hen har rätt att känna precis det hen vill och det skall man bekräfta. För mig har Petra Krantz Lindgren betytt väldigt mycket. Hon har skrivet en väldigt bra bok som heter: Med känsla för barns självkänsla. Hon har också föreläsning lite här och där som jag starkt rekommenderar oavsett om man har barn eller inte barn.

  6. Hejja! Fantastiskt! Imponerad och inspirerad av hur du skriver och får fram vassa budskap! Ny läsare här, men redan fast!! 🙂

  7. Jag lämnade mina döttrars biologiska pappa för att han behandlade mig som skit, och det var främst för att jag inte ville att flickorna skulle sin mamma bli behandlad så. Nu är jag sambo med en underbar man som verkligen har tagit barnen till sitt hjärta. MEN. Trots att han är ”underbar” får både jag och barnen ofta upprepa saker vi säger flera gånger innan han visar att han har lyssnat. Gillar han inte det vi säger kan han helt låta bli att svara. Blir han arg är han tyst i timmar. Jag har påpekat detta men, gissa vad, då lyssnade han inte…

  8. Det jag undrar över är hur samma pappa tänker om en eventuell son? Är det viktigt att ge honom feministiskt stöd också, eller är det bara dottern han ska vara feminist-pappa för? Just detta att vi ska göra så väldigt mycket om och kring kvinnor och flickor medan pojkar och män får vara som de är känns ju inte så konstruktivt. Den största bragden är väl egentligen att uppfostra sin son feministiskt, snarare än sin dotter. Tänker jag. En flicka kan alltid hitta feminismen förr eller senare, när hon tröttnat på att bli förtryckt. Men en pojke som får lära sig att flickor är sämre mår ju inte själv dåligt av det och kommer antagligen aldrig se någon orsak att förändra sin egen attityd. Förrän han själv får en dotter då förstås…

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *