En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.
Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.
För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.
Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.
Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.
Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.
Tidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.
Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.
Glasklart skrivet!
Jag tror helt säkert på att detta är ett kontrollbeteende. Häri ligger också någon typ av skräck att bli jämförd med andra.
Egentligen borde det ju vara till fördel. En som vet lite mer om vad hon själv vill (som du sa) kan ju identifiera egna och andras negativa samt positiva relationsmönster.
10 av 5 toasters.
Alltså det här med att vilja att ens partner ska vara ett oskrivet blad och inte ha några som helst tidigare referensramar som de kan jämföra en själv eller relationen med… jag säger bara lycka till till dem som på fullt allvar önskar sig att träffa en sådan partner. Även en person som inte haft något romantiskt eller sexuellt förhållande tidigare överhuvudtaget har ändå referensramar, och de lär vara fler ju äldre personen ifråga är. Hur kan någon överhuvudtaget tro något annat?!? Såvida personen levt inlåst hela sitt liv i ett torn och aldrig träffat andra människor… Referensramar får man nämligen från all mänsklig interaktion och också från vad man kan observera av andras. När man går in i sitt första förhållande, kan till exempel ens föräldrars, eller andra vuxna förebilders, förhållanden vara en ganska viktig referensram.
Jag håller med om att det är självklart att man ska kunna prata om sitt tidigare liv med sin partner, däremot är jag kritisk mot det sätt som detta ofta görs på. Minns till exempel min första pojkvän som redan vår första natt tillsammans ville veta hur många tidigare förhållanden jag haft och när jag svarade att jag bara haft ett (som jag dessutom kände mig pressad att överdriva, så jag framställde det som ett seriöst förhållande, snarare än det extremt kortvariga kk-förhållande det faktiskt var), så blev jag nästan lite skammad för det (jag var ju drygt tjugo år, var det verkligen möjligt att jag inte hunnit med fler?!?) och när jag sedan returnerade frågan till honom fick jag en lång uppräkning av alla han någonsin varit tillsammans med överhuvudtaget (vare sig det var av betydelse eller inte) på ett sätt som kändes ganska skrävlande. Det var ungefär som om han räknade upp sin meritförteckning. Sedan när vi skulle ha sex och det inte funkade (förmodligen för att jag var för spänd) så fick jag höra att det var helt obegripligt, för det hade ju gått så bra med alla andra flickor han varit med. Den typen av referenser tycker jag faktiskt att man klarar sig rätt bra utan.
Men hade han verkligen velat lära känna mig, verkligen varit intresserad av mig som människa, så hade han kunnat fråga mig om vilka jag tidigare hade varit kär i istället. Det hade varit en betydligt mer relevant fråga för att förstå sig på vilken människa jag var just då, och jag hade mycket hellre svarat på den, än en fråga som kändes som att den mest var där för att jag på något sätt skulle ”bevisa mitt värde” för honom (och dessutom känna att jag lite misslyckades).
Jag tänker också på något du var inne på i ett senare inlägg, det här om att lära känna någon, och hur nya manliga partners ofta verkar försöka göra detta genom att ge en ett slags frågeformulär, där de bara är intresserad av en viss typ av frågor och dessa dessutom endast tycks ha ett fåtal möjliga acceptabla svar. Vilket visar på ett ointresse av att vilja lära känna personen ifråga på riktigt.
Jag har träffat alldeles för många män, i olika sammanhang, som inte alls varit intresserade av att lära känna mig, utan endast varit intresserade av att forma mig. Som antingen blivit besvikna när de insett att de inte hade den förmågan, eller som till viss del faktiskt hade den förmågan och verkade tända på det. I efterhand kan jag tycka att det är rätt creepy.
Du har helt rätt ändå är det så smärtsamt ibland att ta del av sin partners förflutna. Det kan bränna svida göra ont att inse att hen känt samma för andra som för mig. Att andra gjort hen lika eller mer kåt o sexuellt tillfredsställd som jag. Att veta att detta gör en själv lika utbytbara som do innan. Detta grumdar sig självklart på en fixering vid tvåsamheten men ändock ofta i syfte att bevara sin psykiska hygien låter man det förflutna vara det förflutna och frågar ej om det.