Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Män som inte uppskattar kvinnor.

nedvärderandeavkvinnor En grej jag har tänkt en del på på sista tiden är män som inte uppskattar kvinnor. De flesta män jag har haft relationer med har verkligen uppskattat både mig och andra kvinnor. Detta kan vara obehagligt på flera vis men det är ändå generellt ett sympatiskt drag i mina ögon, att liksom kunna se och uppskatta att någon är mer smart, rolig, intelligent än en själv och ändå acceptera och uppskatta det. Många män klarar inte alls av att se detta hos kvinnor, min första partner bland annat hade ett enormt hävdelsebehov. Min andra partner däremot kunde verkligen visa att han uppskattade mig, att det sedan också var väldigt tungt för honom att känna att han inte förtjänade mig var något annat. Han nedvärderade mig liksom aldrig direkt för att hantera sin osäkerhet, men däremot kunde han inte omfamna det. Däremot nedvärderade han mig indirekt när hans osäkerhet gjorde honom oförmögen att vara kärleksfull. Jag har också haft en partner som inte hade något av problemen och som jag fortfarande är vän med, delvis, tror jag, på grund av detta.tänkerläggatidpåattnedvärderadig

Nåja. Min första partner var verkligen en sådan typ som liksom kände sig tvungen att ta ifrån en det lilla självförtroende en hade lyckats skramla ihop. Det är ju något så oerhört osympatiskt i detta. Han kunde bara inte stå ut med att kvinnor var bättre än honom på saker, och framförallt inte att hans kvinna var det. Han ville vara ohotad herre i sin patriarkala täppa och jag lät honom, jag lät honom för att jag var ”kär” och inte ville äventyra vår relation genom att ta någon som helst näring att växa av för egen del.

Men jag tänker att det liksom måste vara så jävla jobbigt för dem att gå omkring och inte unna den de säger sig älska ett expanderande liv. Jag menar, det är väl det som är själva poängen med kärlek, att se någon växa av näringen en ger och att även få växa själv. Och ofta kan en ju växa mer i gemensam jord där en när varandra. Att vara tillsammans med någon som är ständigt svältfödd på bekräftelse är förjävla jobbigt. Visserligen så kan en vara säker på att de bekräftar en och stannar kvar för att de är känslomässigt beroende, men en blir helt enkelt krävande av en sådan situation. En vill ständigt bli sedd och älskad, en får kanske hysteriska utbrott när en inte får det en vill ha eller så sitter en bara där tyst och liten, en kan aldrig vara säker på att sexet är genuint för den andra eftersom begäret lika gärna kan handla om att sex är den enda bekräftelse en får och så vidare.hanhadesåmångasättattfåmigattkännamigotillräcklig hanhadesåmångasättattvisaattjagvaroviktigpå

Men istället för kärlek och bekräftelse av mig så fick jag liksom detta verkligen reflexmässiga, tvångsmässiga, nedvärderandet av min person. Att det liksom var så fruktansvärt viktigt för honom att jag aldrig aldrig skulle känna mig större viktigare bättre än honom. Att jag aldrig fick ta den typen av plats utan att han skulle peta i mitt inre med sina manshänder. Han var alltid tvungen att påpeka; du är inte så snygg, du är socialt inkompetent (detta…. ja gud ni skulle sett honom bete sig), du är ointelligent (för att jag inte kunde lika mycket fysik som honom), du är inte allmänbildad (bara för att han inte hade bättre för sig) och så vidare och så vidare i all fucking oändlighet.känslomässigtberoendavmignedvärdera

Nu har jag insett att jag förtjänar att vara med någon som älskar mig, som alla kvinnor gör. Någon som älskar och accepterar mig som jag är och som inte känner behovet av att ständigt sätta mig på plats, på min plats som kvinna.

honeybooboo3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv