Det finns så kallade feministiska män som blir kränkta av kvinnoseparatism eftersom de upplever det som att det blir ”straffade” för saker de inte har gjort och som de kanske till och med tar avstånd från. De är faktiskt snälla män! Ska de verkligen behöva lida av det som dumma män har gjort?
Det är alltså ungefär så som det är för mig att leva som kvinna i ett patriarkat. Dagligen blir jag ”straffad” för att jag är kvinna, någonting jag inte kan rå för. Jag kan inte välja att inte bli det, det enda jag kan göra är att kämpa för att nå det postpatriarkala samhället.
Lika lite som jag som kvinna kan ändra mitt beteende för att sluta vara förtryckt som kvinna kan en man i patriarkatet ändra sitt beteende för att komma ur sin position som man. Att vara man i ett patriarkat handlar inte om att ”utöva maskulinitet”, utan att ha en samhällelig position som innebär att en får makt över kvinnor.
När män kräver att kvinnor ska behandla dem som om de inte hade något med patriarkatet att göra så kräver de ett privilegium som ingen kvinna någonsin skulle kunna drömma om att få. De kräver att bli behandlade som om vi levde i ett postpatriarkalt samhälle, som om deras kön inte innebar makt och privilegier bara för att de själva känner sig ”obekväma” med det.
Ja, patriarkatet är obekvämt, speciellt för oss som blir förtryckta i det. Att män har mage att bli så oerhört gnälliga över att de straffas för att vi lever i ett patriarkat är patetiskt. De får väl delta i kampen som alla andra, utan att kräva att bli behandlade som om vi levde i ett postpatriarkalt samhälle.
Bra skrivet.
Välkommen till klubben bara säger jag till dessa män.
Jag är i tårar efter att ha suttit och visat din genialiska instagram för min pojkvän. Han reagerar med vadå? Tycka att jag är gnällig bitch som försöker skapa bråk och provocera honom. Det är nu man ska vara den starka och dra va? Orkar inte vara ledsen mer och tassa runt på tå för att hålla honom nöjd och tillfredsställd. Så. Jävla. Trött.
ååh vad jobbigt. Hoppas att du hittar kraft och göra det som får dig att må bra. Tror fö inte alls på att vara ”stark”, har aldrig lyckats lämna en relation på det sättet.
Åh, näst sista stycket! Tack! Nu ska jag sluta gnälla här!
Vill bara börja med att det här en otrolig blogg och du är fantastiskt bra på att formulera tankar och du är sjukt intelligent!
Är i exakt samma situation som Julia. Har också suttit i tårar efter att ha visat olika blogginlägg som jag tycker är fantastiska för min kille. Innan tror jag liksom att han ska förstå hur bra det är och komma till någon ny insikt. Istället försöker han argumentera emot det som skrivits och kan säga att >jag< har en snäv syn på världen… Jag blir sååå trött.
Från att jag sett honom som "medveten vänsterkille" börjar jag se honom som den männen du skriver om. De som förminskar min känslomässiga reaktion på saker han gör mot mig o s v. Det kan börja med att jag försöker ta upp att jag upplever att han inte lyssnar på mig ibland. Efter en lång diskussion går han mig inte till mötes och det slutar med att han skäller ut mig för att vara otrevlig, dryg, självisk och att jag bara vill prata om mig själv. Han lämnar mig sen ensam och gråtandes och kan han komma tillbaka en timme senare och fråga "jag vill prata om det", som att jag inte precis sagt i diskussionen innan vad jag tycker. Från att jag är ledsen för att han inte lyssnar på mig till att han blir arg på mig och gör mig ännu mer ledsen. Han tror att han kan säga vad som helst till mig för att han blir arg när vi pratar om något. Han ber inte heller om ursäkt för något han sagt. Hur ska en våga ta upp problem om det slutar med att en blir utskälld?
På ämnet du skriver om i inlägget:
När jag försökt prata om att ingen man kan komma ifrån att förtrycka kvinnor eftersom att genom bara ha en manskropp så har han fler privilegier som kommer automatiskt. Då säger han att han mår "psykiskt dåligt" om han går runt och tänker att det är så. Han säger det på ett sätt som jag tror han vill ska få mig att förstå att det är ett lika stort problem att han mår psykiskt dåligt av att jag påpekar att han förtrycker kvinnor som att kvinnor faktiskt blir förtryckta…
Sen avfärdar han att det finns förtryck mellan honom och mig för att jag inte klarar av att nämna en enskild situation där han "utövar förtryck". Han är den killen som behandlat mig absolut bäst av alla jag träffat. men vissa saker blir svåra att ha överseende med när jag lärt mig så mycket från din blogg…
Känner mig helt tom inombords.
Till Julia och Erika. <3
Vet inte om det är så för er, men när en börjar tvivla på sig sjölv, om det en känner är rätt, vem som har rätt/fel, vad som är ut eller in etc., då är det (har jag upplevt) inte så mkt att göra… Bara att lämna…Då har personen manipulerat och förvirrat en så att en tappat bort sig själv. Lita på dig själv och dina känslor <3
Massa kärlek och förståelse!!
Har samma erfarenheter som både Julia och Erika.. Vilket efter lååång tid och många försök till (alltid lika fruktlösa) samtal slutade i en enormt uppslitande separation – uppslitande för mig då, han lever ju på som vanligt.. Man vill så gärna tro att ens egen kille är annorlunda. Det är en sak att ”förstå” patriarkatet på ett rent teoretiskt och samhällspolitiskt plan, men så fruktansvärt smärtsamt när man inser att ens egen relation inte står utanför och att ens älskade pojkvän naturligtvis inte har något egenintresse av att upphäva eller ens se dessa strukturer och sin egen position i dem. Det är okej att bryta ihop och sörja, jag är inte ens i närheten av att läka från detta brutalt smärtsamma uppvaknande.
Jag har samma erfarenheter. Var tillsammans med ”medveten vänsterkille” i många år, bad honom att läsa på mer och själv söka kunskap om feminism etc istället för att suga ut mej på all analys (jag är genusvetare och har således ägnat mycket tid och kraft åt dessa frågor). Stör mej nåt ENORMT att han nu lever vidare med sin feministiska image medan jag går runt med en helt annan bild av vårt förhållande. Nä fuck män 4ever säger jag bara. Styrka till alla som vill ta sig ur ett förhållande! Det är bättre på andra sidan!
Tack för denna text Fanny! Jag har sedan en tid bestämt mig för att inte diskutera sånt här med män/personer med manliga privilegier. Det får mig nämligen bara frustrerad, skitarg och riktigt aggressiv. Jag tror faktiskt att jag skulle förlora mitt förstånd om jag behövde försöka förklara feminism för män. De vill inte, kan inte eller blir orimligt hatiska. Mitt motstånd sträcker sig till att påtala när jag inte håller med, och om intresse finns skicka några länkar så de kan utbilda sig. Är så tacksam för alla som orkar och kan delta i kampen och driva den vidare
Jag kom samma insikt som Julia och Erika, för några månader sen. Men det var på ett mildare sätt, genom att jag citerade ett stycke här och där och min kille tyckte, att så där kan man väl inte generalisera, det är ju jättetaskigt mot alla män. Jag valde att inte ta diskussionen, eftersom han p.g.a. PTSD inte fixar meningsskiljaktigheter, utan blir helt sönderstressad, osammanhängande och rentav rädd för mig.
Variationer på samma tema upprepades tre-fyra gånger, och nu har jag avskrivit honom från den feministiska kampen och ser honom för det han är: en ”Snäll Kille” TM.
Han är dock relativt okej att leva med, så länge jag håller mina funderingar för mig själv. Jag tror att han är för korkad för att ta till sig vissa saker, och för empatifattig för andra. Givetvis hjälpt på traven av hjärntvätten som samhället bidrar med.
Så jag anpassar mig till det och accepterar att jag helt enkelt får utvecklas oberoende av honom.
Samboskapet med honom ger mig vissa fördelar både psykiskt och materiellt, så mitt liv är helt enkelt, i det stora hela, lättare att leva med honom, än utan honom.
(Dock, om valet gavs, skulle jag hellre flytta ihop med min syster och min mamma istället. 😛 )
M.v.h.
Cyniker
”Lika lite som jag som kvinna kan ändra mitt beteende för att sluta vara förtryckt som kvinna kan en man i patriarkatet ändra sitt beteende för att komma ur sin position som man. Att vara man i ett patriarkat handlar inte om att ”utöva maskulinitet”, utan att ha en samhällelig position som innebär att en får makt över kvinnor.”
Betyder det här att du inte är överrens med tex Connell och andra postmoderna teorier? Och hur tänker du dig i grova ordalag att patriarkatet avskaffas? Är det en del av revolutionen när vi välter hela samhället över ända eller är det en dialektisk samverkan bas-överbyggnad?