Angående det här med service: det är ganska stor skillnad på olika slags service. Om en till exempel går på restaurang kan en såklart förvänta sig att någon ska ta ens beställning, att en får ut notan när en ber om det och så vidare, inte att personalen ska skratta åt ens skämt. Om en anställer en städare så kan en förvänta sig att hen städar ens hem, inte att hen avfyrar ett jävla leende och småpratar trevligt.
Vissa menar att det ”ingår i upplevelsen” att få ett bra bemötande. Frågan är vad detta ”bra bemötande” innefattar. Om det innefattar att en person ska dölja sitt känsloliv för att visa upp en viss yta som en som kund uppfattar som trevligt så anser jag att detta är att likställa med känslomässig prostitution. Det handlar om att avkräva av människor som jag personligen står i ett maktförhållande till i egenskap av att jag har pengar på ett visst känslomässigt agerande, att dölja sina verkliga känslor och fyra av en falsk fasad. Vad är en för slags människa om en tycker sig ha rätt till det för att en har betalat för till exempel en kopp kaffe eller en tröja? Vad kan en egentligen förvänta sig av människor i termer av ”bra bemötande”?
Vidare är det skillnad på att bli dåligt bemött och på att bli särbehandlad. Sexism, rasism, klassförakt och andra fördomar dyker såklart upp även hos servicepersonal, och är lika otrevligt där som någon annanstans. Det jag vänder mig emot är att en tycker en skulle ha någon slags extra rätt att läxa upp servicepersonal bara för att en har betalat, alternativt kan komma att betala. Blir du utsatt för till exempel rasism av någon i en butik är det såklart en kränkande upplevelse ingen borde behöva genomlida, men det blir inte mer illa för att du är där i egenskap av betalande kund. Det är häri det obehagliga ligger i serviceretoriken, betoningen på att de är arbetare som jobbar med service och som finns till för att göra dig som kund nöjd. Det handlar uppenbarligen inte om att ”alla ska vara trevliga” utan om att personal ska vara trevliga mot dig i egenskap av kund. Hade det rört sig om det tidigare så hade inte just aspekten av att ”hen har ju faktiskt ett servicearbete” betonats så intensivt, utan det hade betraktats som en rent mellanmänsklig sak, som att en annan människa var otrevlig mot mig.
Det sägs också att det inte ska gå ut över andra kunde att en har en dålig dag. Men alltså, lite så är det att leva i ett samhälle med andra människor. Folk mår olika från dag till dag och visar det på olika sätt. Att tro sig kunna köpa sig fri från detta är enligt mig att förneka personen på andra ändens rätt att vara människa. Att vara människa och leva med andra människor är på många sätt jobbigt, oförutsägbart och smärtsamt. Personen i kassan blir dock inte mindre människa för att hen är på jobbet.
Jag håller med dig. Trött på all dehumanisering.
De som jobbar i butiker, bankkontor, restauranger o d behöver inte tycka att det är viktigt att kunden ska bli nöjd, är det så du menar?
Sven, jag skulle säga att det inte riktigt är samma sak dock. Jag jobbar på ett café (i London, så det är ju dessutom hela den brittiska artigheten) och jag förväntas ’ge bra service’ i vilket det är väldigt uppenbart att kunden inte enbart betalar för varan utan även för mitt beteende.
Om att sälja varan hade varit att fråga vad de vill ha, ge kunden sitt kafe och ta betalt så förväntas jag göra betydligt mer. Hälsa, fråga hur det är med kunden, om de är en stamkund så ska jag minnas vad de vill ha, ge dem deras kaffe, småprata lite om vädret medan jag tar betalt och avslutningsvis önska dem en bra dag.
Jag säger det igen: För mig handlar det om medmänsklighet, och jag ställer samma krav på mig som på personen i kassan. Däremot är jag medveten om att många inte tänker så, utan de tycker förstås att de som kunder har rätt att vara hur krävande som helst och om jag står bakom kassan ska jag dansa efter deras pipa oavsett hur knasiga saker de ber om. Det är förstås inte acceptabelt.
Sedan om jag får lägga till ännu något så tycker jag det är rätt hemskt med den där nya lite amerikanska (antar jag att det är) stilen som vissa klädbutiker kör med; kasta sig över en när man kommer in i butiken, ”heeeej, hur mår duuu, kan jag hjälpa deeej?” efter typ två sekunder. Då känner jag mig extremt obekväm. Lämna mig ifred, liksom. Men tja, det som händer då är väl att jag helt enkelt struntar i att gå till de butikerna om inte jag själv är på snicksnackhumör.
Obehagligt för såväl konsumenten som den anställda. Hollisterbutiken i Stockholm är ett träffande exempel på detta. Gå dit om du vill bli skärrad. I dörren står en halvnaken vacker tjej och en halvnaken vacker kille (de har krav på att personalen ska vara vacker, man får inte jobba på Hollister om man inte är snygg utan smink) och där ska de stå hela dagen och avfyra de mest obehagliga, vita leendena och säga ”HEY! WELCOME TO HOLLISTER”. Det är på riktigt beklämmande när en ser det med egna ögon.
Jobbar själv i butik och det som är mest krävande med arbetet är att alltid behöva vara glad och le. Att behöva fyra av ett leende då en egentligen är arg eller ledsen tror jag i det långa loppet leder till att en blir känslomässigt avtrubbad. Vi får hela tiden höra hur viktigt det är att vara glad, le och skapa ögonkontakt, då blir kunderna mer köpbenägna. Medarbetarnas känslor utnyttjas i syfte att skapa mervärde för företaget. Högre uppsatta chefer försöker peppa medarbetare att tänka positivt, genom att poängtera att de kan välja att gå till jobbet glada, att vakna upp och höra fåglarna kvittra. Om vi tänker att idag kommer bli en fantastisk dag, kommer detta att hända. Genom att hela tiden poängtera att det sitter i medarbetarnas huvud, att de kan välja att vara glada och trevliga, skuldbeläggs personer som av förklarliga skäl (livet) inte alltid lever upp till detta. Vi kan helt enkelt välja att alltid ha bra dagar och alltid gå till jobbet glada, annars har vi inte försökt tillräckligt hårt. Detta är helt orimliga krav att ställa på en människa, eftersom vi alla är just människor och mår dåligt i olika stor utsträckning.
Har en en bra dag kanske detta inte är något större problem, men att mer eller mindre tvinga en personer att uppvisa känslor som inte överensstämmer med deras egentliga mående, det är att göra dem till robotar och inte att se dem som människor. Det svårt att upprätthålla en fasad som inte överensstämmer med ens verkliga känslostämning, utan att det i längden leder till en slags känslomässig alienering.
Du sätter så bra ord på det där. Jag har jobbat i serviceyrken rätt mycket (även om jag drog mig bort från kundmötesdelen efter ett par år) och har alltid blivit så illa till mods av att det förväntas (och sägs rakt ut) att dåliga dagar och personliga problem lägger en åt sidan när en stämplar in, för kunden, som Alltid Har Rätt och kan bete sig hur som helst, ska alltid bemötas med ett leende. En ska vara så jävla självuppoffrande för Arbetsplatsen.
MIN KOMMENTAR! Den försvann! Min fina kommentar….
Nåja. Poängen var iallafall att jag tycker att det är tydligt att samhällen som förlitar sig starkare på kapitalism ställer högre krav på sina arbetare. Antar att du läst om Taylor Chapman i staterna, som filmade sin utskällning av en Dunkin’ Donuts-arbetare och lade ut på nätet för att visa alla hur uselt Dunkin’ Donuts var och hur stark hon var som inte tog skit, och så blev alla jättearga på att hon kallar arbetarna ”dumb bitch”, ”sand nigger” och ”whore”.
https://www.youtube.com/watch?v=juLHmG76P4Q
I vilket fall hyllas arbetaren som en hjälte för att han inte säger ifrån eller ber henne gå trots hennes otrevliga beteende. Anledningen till att han inte kan göra det är att han pluggar och behöver Dunkin’ Donuts-pengarna för att kunna fortsätta studera. Han sitter fast.
Personligen tycker jag att det är lite jobbigt när servicefolk är för glada eller för oglada. Folk behöver inte vara glada om de inte är glada, däremot är det ju aldrig trevligt när folk är sur mot en. Jag har själv erfarenhet från serviceyrket där jag ombetts gå från en rent ut sagt jävlig människa som svurit åt mig, kallat mig hora, och verkligen utnyttjat sin makt över mig, direkt till nästa människa och få minuspoäng om man kan höra att jag nästan gråter.
Tänkte att denna avhandling skulle kunna intressera dig. Använde den som underlag till en hemtentamen i delkursen ”arbete” på genusvetenskapskursen jag läste i vår. Den handlar just om servicearbete och om hur olika kroppar förväntas producera olika typer av service. http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:17137/FULLTEXT01