Min psykiska hälsa.

En sån där grej som tydligen anses vara OERHÖRT INTRESSANT är min psykiska hälsa. Folk som annars anser att det här med vetenskaplighet, bevis och sånt är det viktigaste som finns tycker helt plötsligt att de är förmögna att ge mig en diagnos utan att ens har träffat mig. Vissa bara utgår från att jag har borderline, antagligen för att det stämmer bra ihop med deras världsbild att kvinnor som inte är tillfreds med att bli förtryckta i patriarkatet är personlighetsstörda.

Det känns som att folk helt plötsligt tycker sig ha en förklaring till allt jag gör, vartende ord jag skriver, bara för att jag lider av psykisk ohälsa. De vill mena på att jag minsann är galen, lider av en personligshetsstörning eller whatever och att det är DET som är den bakomliggande orsaken till mina åsikter. Då kan de, bekvämt nog, avskriva mig som en ”galen kvinna”. Som om en person inte kan se något klart för att hen lider av psykisk ohälsa, som om hjärnan helt plötsligt slutade fungera. Det är klart att det påverkar mina perspektiv, men det är inte som att jag började vara feminist eller kommunist när jag gick in i väggen, det är värderingar som jag har haft under flera år alldeles oavsett hur jag har mått.

En kan ju också fråga sig varför psykisk ohälsa/personlighetsstörning ses som en uttömmande förklaring. Människor lider ju i regel av sådant av en anledning, inte för att de bara råkade vara skapta på ett visst vis. Hur kommer det sig att vissa ser det som att frågan är ”klar” när en har konstaterat att en människa är psykiskt sjuk? Ungefär som om det började och slutade i personen själv, och inte hade något med omgivningen att göra.

Min psykiska ohälsa kommer sig av en mängd olika faktorer, där den utlösande faktorn var stress. Jag läste på 150 %, läste en jävligt tung kvinnojoursutbildning, kom in på en av kurserna för sent och var tvungen att ta igen en massa och jobbade dessutom väldigt mycket på tjejjouren med en ganska tung grej. Detta var en situation som blev alldeles för tung och ledde till att jag gick in i väggen. Efter att detta skedde så har jag sjukskrivit mig från skolan och avsagt mig alla ideella uppdrag, för jag fixar inte något av dem. Det enda jag orkar med är att driva denna blogg, vilket jag väljer att göra för att det får mig att må bra.

Givetvis har jag sökt hjälp för detta, men det är ingenting jag skriver om eftersom jag inte anser det vara särskilt relevant hur det går med min personliga pyskiska hälsa. Ni som vill ”tipsa” mig om vad jag borde göra kan med andra ord tagga ner, för jag fixar detta så bra så bra på egen hand. Jag får hjälp av så kallade professionella, alltså människor som vet hur det här med psykisk ohälsa fungerar, och inte någon person som sitter och har ”teorier” på flashback.

Vissa har fått för sig att eftersom jag anser att samhällsstrukturer har något att göra med hur folk mår så tycker jag dels att jag själv inte har något ansvar för att lösa mig situation eller att jag inte heller vill lösa min situation. Detta är såklart inte sant, jag vill inte må som jag gör och jag inser också att jag kommer kunna må bättre under förutsättningarna med rätt hjälp. Däremot anser jag inte att hela förklaringen ligger i vem jag är, utan att förklaringen till stor del ligger i vilka situationer jag befinner mig i. Jag menar att det känsla av otrygghet över samhället och min framtid jag går omkring med, det förtryck jag blir utsatt för och den stress jag lever under är viktiga faktorer till varför jag mår som jag mår. Givetvis går det att hitta vis att hantera detta, och det är något jag jobbar på att göra, men det mest relevanta för mig är att lösa situationen som sådan genom politiskt arbete.

Det går att jobba på två fronter samtidigt. Det går att skapa strategier för att överleva i samhället samtidigt som en kämpar emot det. För mig hänge dessa tu ihop, genom att analysera min situation så kan jag lägga ansvaret där det hör hemma och förstå hur jag ska kunna må bättre själv. Genom att inte skuldbelägga mig själv för att jag reagerar ”fel” på saker och ting så kan jag inse hur jag är en människa som reagerar ganska normalt på en jävligt jobbig situation. Det betyder inte att alla skulle reagera som jag, men det betyder att allting inte sitter inne i mig. Detta gör emellertid inte att jag inte försöker lösa problemet på en individuell nivå, jag tycker mest inte att det är så jävla kul att skriva om då jag intresserar mig för politik och inte typ… självhjälp. Saker och ting som sker är mångfacetterade, och jag väljer att fokusera på den samhälleliga sidan av saker och ting, då det är den jag uppfattar som politiskt relevant.