Tänker på det här med att vara vän med män och internaliserat kvinnohat. Jag tänker att många av de vänskaper jag haft med män har präglats av att det antingen funnits ett romantiskt/sexuellt intresse från deras sida eller att jag ska ge dem någon annan form av känslomässigt, service.
Denna känslomässiga service kan till exempel vara bekräftelse, typ att jag ska engagera mig i deras intressen och liv och allt vad det är men att jag inte får ens i närheten av samma tillbaka.
Men det kan också vara att jag ska prata med dem om deras relationer med andra kvinnor. Detta var vad jag tänkte försöka gräva lite djupare i.
Till exempel: en man kommer och ~*anförtror sig*~ om sina relationsproblem. Det kan vara att kvinnan han är ihop med är helt hysterisk och att han inte vet hur han ska ”hantera” situationen. Eftersom jag är kvinna och således ”kan det här med känslor” och framförallt kvinnors känslor så ska jag då svara och förklara varför kvinnan agerar som hon gör.
Problemet är att dessa män sällan vill ha någon konstruktivt svar, typ ”ja hon agerar sådär för att du sätter henne i en underordnad position vilket gör att hon inte har några andra flyktvägar än att bli hysterisk”. Nej nej, de vill höra att sådär ska en minsann inte göra och du gör helt rätt och du är så himla bra och fin som tar ansvar för den här hysteriska kvinnan.
Jag har varit i situationer där män har anförtrott sig om sina problem och jag har sagt typ ”jamen jag kan förstå att hon gör sådär, det är ju för att du behandlar henne illa” och de genast har blivit skitsura. Uppenbarligen spelar det ingen roll att jag anses har ”expertis” på området när jag inte är villig att säga det de vill höra. Det är så konstigt, för en tycker ju att om en frågar någon om råd med hänvisning till dennes högre kunskap så borde en ju också vara beredd att revidera sin uppfattning.
Men icke, och det handlar nog om att dessa män inte är intresserade av att faktiskt lösa problemet och jobba för en bättre relation utan snarare vill gnälla, söka sympati och legitimera sitt eget pissiga beteende i relationen. Män står inte ut med att kvinnor försvarar varandra inför dem, de vill att alla kvinnor ska anta deras perspektiv på olika situationer.
Under denna process får en såklart ta del av jättemycket kvinnohat riktat mot andra kvinnor, någon som såklart smittar av sig på ens bild av sig själv. Eftersom en får höra dessa mäns versioner av förloppet och troligen också sympatiserar med dem eftersom det rör sig om ens vänner så kommer en troligen att själv börja lägga skulden på kvinnan mannen har en relation med. Kanske blir en rentav lite smickrad över att mannen vill prata om dessa problem med en, och tänker att det innebär att han ser en som en bättre och vettigare kvinna än kvinnan han nedvärderar inför en.
Jag har försökt sluta bekräfta män när de pratar om hur jobbigt de har det med sina flickvänner och hur mycket de anstränger sig i sina relationer och så vidare. Dels så tror jag att det sällan är sant, men framförallt har jag ingen lust att ge dem en massa sympati och bekräftelse som jag vet att ja aldrig kommer få av dem. Det är precis lika exploaterande och ovärt som att ha kärleksrelationer med män.
Ja det är fett ovärt.
Att ha tillbringat många år med att vara ensam kvinna bland män har gjort att jag verkligen vet hur män i allmänhet pratar om kvinnor. Att som tjej ständigt få höra massa pladder om kvinnors utseenden, inse hur djupt hora/madonna-tänket sitter och höra hur vissa pratar om sina flickvänner har gjort mig så sjukt illa genom åren. Jag har blivit kallad paranoid/överdrivet pessimistisk osv. men jag VET ju hur snacket går. Ytterst få snubbar står över det, naturligtvis finns de men de drunknar i allt jävla bröl! Aldrig mer ensam kvinna i helt manliga miljöer.
De ville helt enkelt ha en Bad Advisor istället för en ärlig: http://thatbadadvice.tumblr.com/
Fast det här beteendet tycker jag nog är ganska allmänt vänner emellan. Att någon beklagar sig över sin partner (eller nåt annat) och så vill hen bara ha medhåll och ”gud vad jobbigt för dig”. Validering alltså. Jag har fått det från både män och kvinnor i min omgivning. Jag brukar inte direkt ge råd, för det är inte det de vill ha. Sen blir det såklart annorlunda när det är en man som klagar på sin ”jobbiga kvinna” inför en annan kvinna, pga internaliserat kvinnohat som du skriver. Men själva beteendet känns rätt utbrett över alla kön.
Upplever att det är skillnad på allmänt klag och på att fråga om råd. Grejen i de situationer jag tänker på är att det har maskerats som en fråga om råd, men i själva verket inte varit det. Upplever att när kvinnor kommit till mig och bett om just råd har de i regel varit mer mottagliga för sådana.
Hängde med en kompis i veckan som berättade om hennes klasskompisar och dom hon hänger med, nästan samtliga män. Och det kändes så himla konstigt när hon berättade hur de beter sig?? Alltså män 1) är så himla tråkiga 2) förmedlar INGENTING viktigt. Samt så kändes det märkligt att ens ha manliga vänner, trodde att alla slutat med det.
Fast det jag skulle säga var att ja, i de fall manliga vänner velat prata känslor så har det sett ut på detta sätt. Kan verkligen se mig själv säga ”mm jaa nej det är ju hon som beter sig helt orationellt.” Tror också att det i många fall är så att snubben utelämnar detaljer ur sitt eget beteende för att få det att se ut som att flickvännen är orimlig.