Johanna Sjödin har skrivit lite mer ingående om det här med andra personer som legitimerar ens egna normbrott och samtidigt avskriver möjligheten att de själv skulle göra samma sak genom att säga till exempel ”men ditt här är ju så ljust och tunt, mitt är så mörkt” till en person som slutat upp med att raka benen. Johanna Sjödin hör ofta liknande saker apropå att hon har rakat skallen; andra är väldigt pigga på att påpeka att hon passar i det för att i nästa andetag påpeka att de själv inte skulle göra det på grund av en osmickrande huvudform. För det första kan man sällan veta hur man skulle trivas i rakat hår eller orakade ben om man inte prövat, vilket jag tagit upp innan.
Ett annat och viktigare skäl till att man inte ska säga så är det som Johanna Sjödin tar upp: man applicerar sin egen syn på varför man gör saker med sin egen kropp på andra. Alla eftersträvar inte att behaga andra utseendemässigt, trots detta så förutsätts det ofta när andras normbrott hyllas. Man skapar en bild av vem som får bryta mot normerna och inte som blir minst lika normativ. Den som trots orakade ben och rakad skalle fortfarande ser bra ut accepteras, men den som inte passar i dessa attribut anses inte okej. Anledningen till att man gör saker med sig själv antas alltjämt vara att man vill se bra ut.
Samma synsätt appliceras ofta på tjocka människor. Det finns en viss sorts tjockhet som anses okej, den där man har fettet på ”rätt” ställen eller där man passar i sin ”extrakilon”. När folk legitimerar att andra är tjocka, orakade eller rakade genom att säga att de trots allt passar i det så säger man också indirekt att det finns andra personer som inte skulle passa i det och som det alltså inte är okej för. Personer som säger såhär vill säkert bara väl men det avslöjar en viss inställning, att den som vill bryta normer ska välja ”rätt” normer att bryta, ty trots att man bryter mot normerna så måste man fortfarande behaga. Den som inte passar i att vara tjock ska inte försöka sig på att bryta mot smalidealet, den som har tjock och mörk benbehåring ska passa sig för att sluta raka benen.
Normbrotten hyllas alltså på normativa grunder vilket i sin tur förstärker normen om att man ska behaga allt mer. Ty den som behagar får göra som hen vill, men den som inte behagar får varken vara tjock, orakade eller rakad. Jag är inte intresserad av att andra människor ska legitimera att jag inte rakar benen med att mitt benhår är ljust för det är inte därför jag slutade. Jag slutade för att det krävde tid och pengar, för att det ledde till kliande och för att jag helt enkelt inte tyckte att det var värt det. Dessa anledningar hade bestått även om jag hade haft riktigt lurviga ben.
Jätteintressant att fundera över! Tack för alla tankar du ger mig, förändrar mitt sätt att tänka och bemöta människor.
Väldigt intressant inlägg. Man hör ju ofta hur folk först berömmer en för att man slutat raka benen eller banta, men sedan beklagar sig över att DE skulle inte kunna göra detsamma, för deras fett sätter sig på fel ställen/håret är för mörkt. Och det signalerar ju verkligen att bara de som inte ligger allt för långt utanför en viss skönhetsnorm, kan sluta att följa normen som råder kring hur man ska uppnå den där skönheten. De andra är helt enkelt lite för ”fel” för att det ska vara okej.
När Hanna på One Way Communication postade bilden på Sarah Silverman, där hon visar upp orakade armhålor, så tänkte jag för övrigt lite i dessa banor. Att de flesta verkade ändå ganska positiva till det, men hur positiva hade de egentligen varit om Silverman tillhört de kvinnor som inte anses lika normativt snygga? För vissa gör det helt enkelt inte så mycket om en kvinna med ett idealutseende bryter mot en av skönhetsnormerna, hon är redan så snygg att det inte är någon big deal. Någon lite halvsnygg eller t.o.m. ful tjej kanske inte kommer undan lika bra.
Det är okej om man är tillräckligt snygg för att ändå anses knullbar helt enkelt. Dumt.