Nykterhet och beslut.

För några dagar sedan drömde jag att jag blev väldigt väldigt full, och det var så jävla jobbigt. Lättnaden jag kände när jag vaknade och upptäckte att så inte var fallet var otrolig. Känslan av obehag efteråt var dock svår att skaka av sig.

Först tänkte jag att det skulle bli svårt att vänja sig vid hela den här nykteristgrejen, därför drog jag ut på beslutet och tänkte att jag skulle ”trappa ner”. Men när jag väl tagit beslutet, som togs mer eller mindre på impuls, så var det liksom inte jobbigt alls längre. Inte ens cigaretterna saknar jag (inte för att jag rökt regelbundet, men har feströkt ganska mycket). Detta trots att jag gått ut precis lika mycket som jag brukar, tillsammans med folk som dricker.

Nu är det knappats hugget i sten att jag aldrig mer kommer göra någon av dessa saker, men jag tycker att det är fascinerande hur lätt det är att anpassa sig efter beslut en fattat. Det jobbiga är nästan alltid att ta själva beslutet, inte att lägga om sin livsstil efteråt. Jag brukar alltid hålla på och bäva en jävla massa innan jag ska bestämma minsta lilla grej.

Jag antar att det på något sätt handlar om känslan att det skulle vara omöjligt att ta tillbaks vissa beslut, att vissa beslut är mer irreversibla än andra. Jag tänker mig att beslut som handlar om att avstå något: alkohol, barn, kött och så vidare, av etiska skäl upplevs som svåra att ta tillbaks eftersom en då skulle vara en ”hycklare” eller liknande.

Nå. Jag uppmanar den som överväger att sluta med något, såsom rakning, alkohol, tvåsamhet och så vidare att hela enkelt testa. Det är inte i någon mening ett större beslut än att bestämma sig för att fortsätta. Ofta så kommer du nog upptäcka att det var en ganska liten grej trots allt, som kändes väldigt stor. Ibland tar det det att komma dit, ibland inte.