Och sen sitter en där i livsavgörande relationer med människor en inte kan möta.

Jag tänker mycket på vad vi gör för att skydda oss som kvinnor i detta samhälle. I princip alla kvinnor har ju strategier för att skydda sig i relation till män.

En strategi som jag ofta ser är att objektifiera och nedvärdera män. Att prata om män på samma sätt som män pratar om kvinnor, som ett objekt en använder för njutning. Eller att raljera om ”karlar” och hur dåliga och odugliga de är. Detta är väldigt väldigt vanligt bland heterosexuella kvinnor, att en pratar om män på ett objektifierande och förminskande sätt.

Många kvinnor är oerhört skarpsynta när det kommer till mäns tillkortakommanden, det behöver inte ens vara feminister. Kvinnor överlag har en relativt hög medvetenhet om att män brister i en mängd olika områden, som känslomässig kompetens, hushållsarbete, förmåga att ha ett intressant samtal och så vidare.

En kan ju tycka att detta skulle leda till att kvinnor valde bort män, men tyvärr verkar detta sällan vara fallet. Snarare sänker en sina förväntningar i möten med män och nöjer sig med att de är lite som de är. Manshatet blir ett sätt att hantera heterorelationens tillkortakommanden snarare än att frigöra sig från den.

wpid-img_20150125_153659.jpgJag tänker mig att detta är ett sätt att försvara sig i dessa relationer. Om en utgår från att män inte har så mycket att komma med så kan en inte bli så besviken på samma sätt. Om en utgår från att de inte komma kunna förstå en eller ge en det en behöver så är en inte utelämnad på samma sätt. Det handlar om tillit, att inte sätta för mycket tilltro till mäns förmåga eftersom det är något som gör en sårbar.

Samtidigt skyddar denna inställning också männen: vi lär oss att vi inte ska förvänta oss för mycket, och ofta får en som kvinna höra att en är naiv om en trots allt har förväntat sig mer. Det är liksom något ”alla vet” att män är på ett visst sätt och att de inte kan ge en det en behöver. Därför avkrävs det heller aldrig att de ska göra det, och därför kan de göra anspråk på kvinnor trots att de inte kan ge tillräckligt tillbaka.

Men det som är mest sorgligt med det här är att det tvingar en att vara alienerad i sina relationer. En tvingas in i att möta varandra som främlingar och objektifiera varandra ömsesidigt för att kunna skydda sig själv. Män objektifierar kvinnor för att de är så män upprätthåller makt över kvinnor, och kvinnor svarar med samma mynt för att upprätthålla någon slags integritet. Och sen så sitter en där i långa livsavgörande relationer med människor som en inte kan möta.

5 reaktioner till “Och sen sitter en där i livsavgörande relationer med människor en inte kan möta.”

  1. Känner mig verkligen träffad av detta inlägget och det känns inte jätteroligt för att vara ärlig (är en heterosexuell manshatare som inte förväntar mig något av män). Jag är ganska ny i att försöka lära mig vad feminism är och kräver inte av mig själv att jag ska bete mig på något speciellt sätt för att dra mitt strå till stacken (ännu!) MEN börjar mer och mer förstå vilka ”uppoffringar” (egentligen typ: sluta vara bekväm och bete mig så som jag borde entligt patriarkatet) jag nog får göra för att i framtiden kunna se mig själv i ögonen i spegeln. Tycker jag lär mig mycket hela tiden och det kan jag ju aldrig olära mig igen, det påverkar mig för mycket.

    Men jag vet inte. Du har ju valt att vara tillsammans med en kvinna nu. Såg att några frågade liknande till frågestunden men jag ställer frågan (igen?); jag tror inte att jag kan leva med en kvinna i ett parförhållande så som jag levt med en pojkvän en gång tidigare. Är det något jag bara ”tror”, kan jag kanske ”lära om mig” (även om det låter lite förenklat kanske)? Om du inte kunde känna så för din flickvän (om du kallar henne flickvän) vilken väg hade du valt? Jag vill inte leva med en man (tror jag) men heller vill jag ju inte vara ensam. Jag har ett par fina kvinnliga vänner men jag tror ändå att jag kommer längta efter att få dela vardagen med någon/några på ett närmare sätt än vad jag kan göra med dom. Inte så att jag nödvändigtvis behöver en partner men jag vet inte… Ljuger om jag säger att jag inte bryr mig om ifall jag blir ensam. Jag tror inte att människan ska vara ensam men har ändå inget svar utanför ramen på vad som kan funka istället.

    Någon annan som har tankar på detta? Känner mig lite vilsen!

    1. Jag har liknande funderingar som du. Jag tror inte att jag vill leva i en normativ monogam relation, oavsett om det är med en kvinna eller man, men jag vill inte heller vara ensam.
      Jag vill hitta något annat. Jag har inte riktigt kommit fram till vad, men kollektiva boformer, popyamori och relationer där gränser mellan vänskaplig kärlek och sexuell kärlek inte är så tydliga är lockande just nu. Problemet är ju bara att det inte är så lätt att hitta dessa typer av relationer eftersom de flesta är inne på en tvåsam normativ relation, eller åtminstone strävar efter att ”stadga sig” senare i livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *