Till och med bilderna på snöiga tunnelbanestationer gör mig så full av saknad att jag bara vill krypa in under täcket och gråta. Men det är inte så att jag längtar hem sådär över en hel, jag längtar till att få komma hem och sätta igång med mitt liv igen. Börja plugga, börja engagera mig politiskt och så vidare.
Just nu känner det som att jag står och trampar på samma ställe. Jag känner mig klar här på ett sätt, samtidigt är jag rädd för att återvända. För att jag ska ramla in i gamla spår igen och aldrig någonsin utvecklas.
Jag längtar nog inte hem egentligen. Jag längtar bara bort.
Ahh, Kärrtorp. 🙂
Där bor jag, hihi!
Jag har bott i uppsala. var fast och visste att jag skulle bort.Så efter en termin genusvetenskap på UU flyttade jag till London,där skulle allting vara så fritt, men istället så var inget ”på riktigt”. Inget framtid som riktigt passade mig med jobb, utbildning , vänner. Jag och min pojkvän gjorde sjukt roliga saker och fördrev tiden med parker, marknader, öl, fika med någon man kände lite, och en massa fest. Fantastiskt roligt ibland men inte så utvecklande. Tyckte helt enkelt att det var ganska svårt att ha lämnat mitt politiska engagemang hemma, och andra saker som jag var intresserad av. Blev lite av ett låtsasliv. Så tittade upp alla program som lät lite intressanta på universitet och folkhögskolor i alla andra städer utom uppsala (har alltid vetat att jag vill plugga vidare). Hamnade väldigt rätt i gbg och känner att jag verkligen kan bli något med det här, och det på en utbildning där arbetslöshet egentligen är garanterad. Mycket babbel kanske, men det jag menar är att det nästan var lika läskigt att flytta hem från london som dit. Men att tricket för mig var att ha ett mål, det låter kanske klyschigt, men att veta att jag flyttade till sverige igen för att jag ville och inte för att jag gav upp i london hjälpte mig.