Jag har tänkt mycket på det här att bli bekräftad i relationer på sista tiden.
Det här med hur bekräftelse ges och på vems villkor är viktigt. Jag har ofta upplevt att bekräftelsen har varit på mannens villkor. Antingen har han bekräftat mig för ihärdigt eller på ett sätt jag finner obekvämt, med inte kunnat sluta när jag har sagt ifrån eller blivit ledsen när jag inte tagit bekräftelsen på allvar eller avvisat den.
Åt andra hållet: när jag har velat bli bekräftad men inte fått det. Detta var väldigt genomgående i en av mina relationer, hur han ständigt gav mig så lite som var möjligt och höll mig i ett konstant underläge. Jag var ofta tvungen att ställa till en ”scen” för att bli bekräftad, vilket skapade en massa olika konflikter i relationen. Det verkade väldigt svårt för honom att spontant visa mig kärlek och uppskattning, och jag antar att det blev ännu svårare när det upplevdes som ett krav. Det var dock han som hade skapat situationen från första början genom att inte bekräfta mig som jag behövde.
En annan genomgående grej har varit att jag blivit bekräftad genom ord och löften, men sällan genom ett genuint intresse för min person. Typ jag har fått beröm för mitt utseende, personlighet och liknande men inte kunnat ha en normal konversation med personen. Jag tänker att det handlar om att sätta upp någon på en piedestal men vägra se människan bakom, såsom män ofta gör med kvinnor och som människor generellt gör med människor de har romantiska relationer med. Att idealisera sin partner och sätta den på piedestal är en del i hela kärleksgrejen, men när män gör det mot kvinnor har de på ett annat sätt samhällets idéer om kvinnor ryggen. Kvinnor beskrivs ju ofta så, som objekt för mäns njutning och beundran snarare än som fullständiga individer med allt vad det innebär. Dessa objekt kan vara idealiserade och upphöjda, men aldrig mer än objekt.
Närbesläktat med detta har varit en brist på vilja att förstå mina förutsättningar i en relation. Istället för att lägga energi på att begripa vad som som individ behöver för att kunna känna tillit och så vidare så har jag bemötts av någon slags sliskig ”romantik” som antas fungera på alla relationer, och framförallt på alla kvinnor. Ett genuint försök att förstå mig som individ har bytts ut mot ett forcerat pådyvlande av diverse löften och kärleksförklaringar som jag antas vilja ha för att det är så det ”ska” vara när en har en heterosexuell relation. Det har antagits att jag har samma behov och önskningar som kvinnor i romantiska filmer (antas) ha. När jag har sagt emot så har det ändå pådyvlats mig, och jag har också känt skuld för att jag inte uppskattat det som jag borde, för att jag inte varit tacksam nog för dessa ”kärleksförklaringar”. Det är ju liksom det jag lärt mig att det är alla kvinnors dröm att en man ska säga att han älskar en, att en är vacker och att han vill leva sitt liv med en. Varför känns det då inte bra när han gör det? Är det fel på mig? VARFÖR GÅR JAG FORTFARANDE OMKRING OCH KÄNNER DENNA ORO OCH TOMHET TROTS HANS KÄRLEKSFÖRKLARINGAR???? Och istället för att ta denna oro på allvar så försökte han ge mig mer av samma, uppenbarligen otillräckliga, bekräftelse.
Jag upplever ofta att kvinnor talar mindre behovsinriktat om manliga partners, utan mer ser till deras personliga egenskaper. Män pratar ofta om kvinnor i termer av generalitet; kvinnan uppfyller en mängd behov men hon är utbytbar mot andra kvinnor. Kvinnor talar ofta om vad det är som gör just den mannen de har ”valt” speciell, vad som skiljer honom från andra män. Många kvinnor är ju väldigt medvetna om att män i allmänhet är undermåligt sällskap, men det är något som gör att just deras kille sticker ut som individ. Det intresserar henne att försöka förstå just honom och hans behov, men män uttrycker sällan samma intresse. Snarare upprätthåller de en distans, där de talar om partnern som ett fenomen som de ska ”hantera” snarare än förstå och känna empati med.
Nå. Idag när jag tänker på bekräftelse i relationer så tänker jag att det viktiga är att en visar att en bryr sig om varandras liv. Typ att lägga tid och energi på att förstå den andra och sig själv i relationen, att försöka begripa vad just den individen behöver i en relation snarare än att utgå från någon slags färdig mall.
Vilket bra inlägg! Jag slukade det med hull och hår, det är så himla skönt att läsa någonting och känna hur ens hjärna börjar tänka annorlunda kring vissa saker och man känner hur man blir mer självsäker redan där. Du är så spot on i alla dina teckningar och texter!
Nu tänker jag osökt på min första pojkvän som gav mig rosor och choklad… Ack så besviken jag blev. Jag som hade hoppats på att han kunde se mig som den jag var och inte som den där tjejbilden som suktade efter rosor och choklad. (naivt, men vem har inte varit det?) Det jobbigaste var dock att jag inte kunde få sympatier från något jävla håll utan alla bara tyckte att han var så gullig och jag bara otacksam.
Otroligt träffsäkert och bra beskrivet. Tack för god läsning!
När mitt ex bokade en resa på över en månad till Sydostasien utan att jag visste om det, så tyckte alla på resebyrån att han var sååååå gullig och romantisk somöverraskade sin flickvän med något så fantastiskt. Jag trodde att vi skulle åka och hälsa på en vän till mig i Stockholm och jag såg verkligen fram emot det. När jag insåg att vi skulle åka någon helt annanstans blev jag fruktansvärt besviken. Sedan blev jag skammad för att jag inte visade honom den uppmärksamhet han förväntade sig. Andra kvinnor hade minsann uppskattat det! Det var mig det var fel på. Förutom besviken var jag skräckslagen. Detta ex misshandlade mig grovt under lång tid och resor brukade alltid bli värre. Jag hade önskat att någon på resebyrån hade höjt på ögonbrynen och tyckt att det var skumt att någon beställer en så lång resa så långt bort utan att ens prata med sitt resesällskap. Hur sjukt är inte det?! Poängen är iallafall att detta återigen är ett exempel på hur män ger den bekräftelse och uppmärksamhet som de själv vill, när de själv vill och hur de själv vill. Utan någon som helst hänsyn. Och är en inte tacksam så blir en skammad för det.
Så fort jag försöker få sympati från omgivningen om att han är kall o känslolös o ger bekräftelse enbart på hans villkor så kommer folk med meen var glaad han är e en snäll kille ju … slår han dig tex? Så jag ska alltså vara tacksam o glad över att han inte slår mig. Allt annat han utsätter mig för får jag föga förståelse för. Folk tycker bara att jag klagar.
Dina texter har hjälpt jättemkt. Tack!