Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om feminism och normbrytande.

1948251_589907867810977_1217045292440252434_nJag har funderat en del på det här med feminism och normbrytande och/eller queer. Jag upplever att det förväntas av feminister att en ska vara engagerad i kamper för allt slags ”normbrytande” som är relaterat till sex och/eller kön. Detta på grunden att personer som drabbas också förtrycks av patriarkatet. Detta kan jag förvisso köpa; patriarkatet är ett system som drabbar alla genom att tvinga in dem i fack, förhindra människor från att älska fritt och så vidare. Hela heterosexualiteten som konstruktion är patriarkatets sätt att upprätthålla exploateringen av kvinnor i heterosexuella relationer. På det sättet drabbas såklart den som inte passar in i den heterosexuella matrisen hårt, eftersom dessa personer hotar patriarkatet.

Däremot upplever jag en spänning mellan att en både ska erkänna att människor är förtryckta under patriarkatet, det vill säga vilken likhet deras förtryck har med kvinnoförtryck, men också att en måste erkänna olikheten som central. Det finns en vilja både att ingå eller inkluderas i en feministisk problemformulering och att stå utanför densamma. Krav ställs på ”feminismen” att vara ”inkluderande”. Givetvis måste vi diskutera de problem som finns inom feminismen, men ”feminismen” är ingen institution som vem som helst som anser sig drabbad av förtryck kan ställa krav på att bli inkluderad i. Feminismen är en politisk rörelse och en tanketradition som en kan ansluta sig till, som en kan delta i, bidra till och sträva efter att utvidga och förändra.

Feminism är i mina ögon kampen mot förtrycket av kvinnor som kvinnor. Feminismen berör det könade förtryck vi utsätts för. I en feministisk analys måste en såklart också inkludera andra möjliga perspektiv och positioner, vi är inte bara kvinnor utan påverkas även av en mängd andra saker. Jag är till exempel lesbisk, och det utsätter mig för vissa saker som heterosexuella kvinnor inte utsätts för, bland annat att mina relationer anses mindre viktiga. Även klass och ras påverkar, och dessa är i sig även grundläggande strukturer som konstituerar det samhälle i vilket patriarkatet verkar.

För att jag ska kunna se någon som feminist så anser jag att en måste se just förtrycket av kvinnor som kvinnor som någonting grundläggande i det förtryckssystem som handlar om kön, sexualitet och så vidare. Om en inte erkänner just förtrycket och exploateringen av kvinnor har jag svårt att se en som feminist, även om en kan identifiera just det förtryck en själv utsätts för i egenskap av normbrytande som patriarkalt. Vissa har ett sätt att prata om detta som att det fanns lite patriarkala normer som flög fritt i luften, som inte hade någon direkt koppling till någon form av större struktur av exploatering. Till exempel finns det ett sätt att prata om ”normativa” kvinnor, det vill säga sådana som är cishetero, som om de inte drabbades av patriarkalt förtryck, trots att dessa kvinnor inte sällan bli misshandlade och dödade av sina partners. Jag menar inte att dessa kvinnor som grupp är ”mest förtryckta”, snarare att ”normativa” kvinnors utsatthet är viktig att förstå för att förstå patriarkatet som helhet.

Det verkar som att vissa människor som ingår i gruppen ”normbrytande”, självvalt eller inte, anser sig ha någon slags naturlig rätt att uttala sig om vad feminism är och borde vara. Till exempel män som är normbrytande som anser att feministiska analyser av kön- och/eller sexualitet inte passar dem. Kanske anser de rentav att feminismens försök att beskriva kön och begär som någonting i grunden konstruerat är skadlig för dem. Så kan en såklart tycka, men det är bara en antifeministisk åsikt i mängden. Det faller sig ganska naturligt att män inte är särskilt intresserade av att upphäva en maktordning som de själva tjänar på i egenskap av män, då jobbar de hellre för att just deras form av normbrytande ska accepteras inom rådande system. Jag förstår det, för i slutänden är dessa män bara män, med allt var det innebär i ett patriarkat. I slutänden har män sällan något intresse av att stärka kvinnors rättigheten.

Det som stör mig är snarare många feministers ängslighet inför detta faktum och oviljan att se detta. Den normbrytande mannen omfamnas i många sammanhang, eftersom han också drabbas av patriarkatet. Det en missar med en sådan analys är att alla män drabbas av patriarkatet, normbrytande eller inte. Det innebär inte att de inte också har ett intresse av att upprätthålla det.

En kommentar till Om feminism och normbrytande.

  • Anonym skriver:

    Något orelaterat, men jag är så trött på ordet ”normbrytande” som något automatiskt positivt. I samhället finns alla möjliga normer, bra och dåliga. Vi vill väl stärka de normer som är bra och motarbeta de som är dåliga? En dålig norm är t ex att kvinnor borde gifta sig med en man och bilda kärnfamilj. En bra norm som vi vill stärka är t ex att vara solidarisk mot andra kvinnor och (i mindre skala) t ex att diska efter sig. Om någon i mitt hushåll är normbrytande genom att inte diska efter sig är det ju dåligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv