Om man inte valt att leva för jobbet borde man inte behöva göra det heller.

Ibland, eller snarare skitofta, så klagas de på att ungdomar är slöa och inte vill ”kämpa” ordentligt på sina jobb eller kanske inte har någon lust att jobba över huvud taget. De förväntar sig kanske att alla jobba ska vara ”roliga” eller liknande, och förstår inte att man ibland måste ha tråkigt också.

Jag har absolut inget emot att utföra arbete. Det finns såklart vissa arbeten som jag inte har någon lust att utföra, såsom telefonförsäljare, men i stort så är jag absolut inte kräsen när det kommer till vad jag kan tänka mig att jobba med. Vad jag däremot inte gillar är när man inte bara säljer sin arbetskraft utan liksom hela sig person, och det till skitjobb som en timanställning som säljare för Nespresso. Jag hade förstått det om det handlade om ett chefsjobb, men faktum är att väldigt många platsannonser nuförtiden kräver att den sökande ska ge ”200 %”, ”brinna för företaget” och så vidare. Symptomatiskt är att de platsannonser där det kryllar mest av dessa uppmaningar ofta är för väldigt otrygga anställningar, ofta med dålig lön eller provisionslön. Många arbetsplatser har även väldigt hög personalomsättning.

De flesta utför nog ett bra arbete om arbetsvillkoren är goda och om det känns någorlunda meningsfullt. Grejen är att man i mångt och mycket ersätter den typen av personalvård med att kräva att de anställda ska leva för jobbet, vilket man dessvärre kan göra i situationen som den ser ut idag. Många företag, framförallt inom säljbranschen, har ingen hållbar personalpolitik på det viset att samma person orkar jobba på samma ställe under en längre tid. Istället så har man enormt hög personalomsättning. Problemet med detta är att man sliter ut människor, och eftersom de finns ett enormt förråd av arbetslösa ungdomar som har blivit intalade att man måste ”ge allt” och ”leva för jobbet” så tillåts de hållas.

Om man har rimliga arbetsvillkor, möjlighet till rekreation och så vidare så kan även de tråkigaste jobb bli acceptabla. Problemet är inte att alla jobb inte är svinroliga, utan att man förväntas ”ge” lika mycket av sig själv för ett underbetalt säljjobb som om man skulle syssla med sin stora dröm i livet. Alla kan inte jobba med sin dröm, men det är viktigt att de som inte gör det tillåts leva för annat än sitt jobb. Att leva för jobbet kanske är något för vissa människor som verkligen vill göra karriär eller tjäna pengar på något de älskar, men är inget som ska appliceras på alla människor och alla branscher. Strängt taget så kan man välja om man har lust att ”satsa på karriären” vilket medför både för och nackdelar, det är ett personligt val. Men alla de människor som vill gå till jobbet, jobba och sedan lämna skiten där borde väl också kunna göra det. Om man inte valt att leva för jobbet borde man rimligtvis inte behöva göra det heller.

15 reaktioner till “Om man inte valt att leva för jobbet borde man inte behöva göra det heller.”

  1. Detta inlägg låter mycket bättre än ditt tidigare tycker jag, här känner jag att jag kan hålla med dig.

  2. håller med dej. Har fått höra mkt att ”min generation” är så lata och inte vill jobba, och visst finns det de som inte vill det men jag har fått den uppfattningen att många ungdommar nästan trycks ner i skorna, dels av AF dä man får gå på kurser och ”sysselsättningar” som kan liknas med att gå på dagis och hundratals företag som tackar nej till ens jobbansökan för att man inte är erfaren nog (om de ens hör av sej överhuvudtaget). Många företag tar ju in arbetskraft från andra företag och hur kul är det att jobba då man vet att man kommer inte bli anställd utan kan bli flyttad vilken dag som helst.
    Det blev kanske rörigt, men men.

    1. Ja, det är ju viktigt att kunna känna sig trygg på en arbetsplats för det är först då man kan utvecklas inom tjänsten osv, tänker jag.

  3. Jag har verkligen inte lust att jobba med något av de avlönade jobb jag i nuläget har en realistisk chans att få. Visst, jag är öppen för att göra det ändå om jag skulle behöva, men jag vill inte. Och det tror jag inte särskilt många andra vill heller. Kommentarer om hur bortskämda ungdomar är kring arbete verkar sällan komma från personer som faktiskt jobbar med den typ av lågavlönade yrken utan höga krav på vare sig utbildning eller erfarenhet som de flesta ungdomar är begränsade till, utan från folk som har en helt annan arbetssituation.

    1. Ja, verkligen. Sällan någon med ett traditionellt arbetaryrke som kommenterar sådant.

    2. Hänger inte riktigt med här… Först säger du att du inte vill jobba med de jobb du kan få och sedan verkar du säga att du inte är bortskämd (om jag tolkar dig rätt…).

      1. Hon säger ju att hon kan tänka sig att göra det, men hon _vill_ inte. Det är väl inte bortskämt.

  4. Aah, usch! Har precis slutat (tack och lov!) jobba på ett sånt företag, ett superskitigt bemanningsföretag! Vi jobbade för minimilön (£6/timmen) oavsett hur länge vi hade jobbat för dom, skickades ut för att jobba med fysiskt och mentalt krävande jobb (stödjobb, diskjobb, bar- och kioskpersonal på events), jobbade sällan mer än ett par dagar på samma ställe, 12-timmars arbetspass ibland helt utan rast, dom ställde in jobb samma dag som vi skulle jobba utan ersättning, en gång sänkte dom vår timlön och ”glömde” att berätta det för oss. Vi hade ingen trygghet; om vi ställde krav kunde dom bara ge oss mindre jobb. Dom gjorde ingenting för oss, ändå tjatade dom på oss att vi hela tiden måste brinna för företaget och representera dom och jobba så hårt vi kunde.

    Jag skulle absolut göra det, men om dom vill att man ska jobba hårt så måste dom ju visa sin uppskattning för personalen. Deras logga var ”Extraordinary people do extraordinary things”, vilket dom borde ändra till ”People you treat like shit do a shit job”. Jag städar gärna toaletter, eller diskar, eller handskas med asjobbiga kunder, men då vill jag ha en skälig lön och känna att jag blir uppskattad för mitt arbete. För vad ska motivera mig annars?

  5. Livet är fullt av visserligen – men och detta är ett markant sådant. Det är viktigt att engagera sig i sitt jobb, men de som skriver platsannonser har alltid varit dåliga på att formulera just den förutsättningen.

  6. NAILED IT! Håller med dig till max! Min generation (född 1990) är ju den bortskämda, lata generationen tydligen men hur lätt är det att söka eller ens ha ett chans på jobb när tex ICA kräver att man har arbetat hos dom tidigare för att kunna få söka jobb hos dom. (öööh) att caféer kräver flera års erfarenhet (kan man inte lära sig) och alla andra jobb ska man ge hela sitt liv för. Blev faktiskt av med ett jobb för att inte jobbet var det absolut viktigaste i mitt liv. Men jag tycker liksom att när arbetspasset är slut, då går man hem. Varför ska jag sitta kvar gratis och göra massa extra grejer för att visa hur mycket man älskar sitt jobb, som om man inte hade något annat viktigt i livet att göra ….

    Men jag är väl bara lat kanske ……

  7. Dessutom förväntas du vara tacksam för att du överhuvudaget har ett jobb. Som om arbesgivarna anställer dig av pur snällhet och inte för att tjäna pengar.

    1. Det är därför man inte ska kalla dem för arbetsgivare utan för vad de faktiskt är, arbetsköpare.

      Hur bisarrt de filantropiskt klingande ”arbetsgivare” är framstår tydligt om man analogt talar om sexgivare och sextagare…

Lämna ett svar till Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *