Om normbrytande som grund för förtryck.

En grej jag har funderat lite på när det kommer till vissa diskussioner är att definiera sig som normbrytande. Det finns ett sätt att prata om förtryck som centrerar kring ”normer”, och då är det den som är ”normbrytande” om blir förtryckt. Vad som är en ”norm” är ofta ganska löst definierat.

När jag resonerar kring hur jag är förtryckt så brukar jag tänka att jag lever i patriarkatet och penga-arbetesystemet. I patriarkatet förtrycks jag för att jag ses som kvinna, vilket gör att män som sitter inne på ekonomisk och social makt kan utsätta mig för en massa saker och utestänga mig. I penga-arbetesystemet förtrycks jag eftersom mitt värde mäts utefter om jag är lönsam eller inte, och att mitt jag måste anpassas efter detta för överlevnad.

Detta är direkta och påtagliga villkor för min existens i detta samhälle. Det faktum att jag är kvinna gör att omgivningen kommer tolka allt jag gör mer negativt och oförlåtligt än hur de tolkar en mans handlingar. Oavsett hur jag sedan väljer att leva är det fortfarande ett faktum att jag är mer begränsad, och detta enbart på grund av att jag är kvinna. Visst kan jag göra vissa val för att få en bättre position, men utdelningen kommer fortfarande alltid vara sämre än om en man gjorde motsvarande. Det är därför vi talar om att förändra samhällen, inte individer.

När det kommer till ”normer” är jag ”normbrytande” på en mängd olika sätt. Bland annat i mitt val av utseende, sätt att föra mig, relationer att ingå i och så vidare. Detta är någonting jag har valt att göra för att jag tycker om det, men det är ingenting jag tvingats till. Detta gör såklart att jag möter vissa reaktioner från omgivningen, men eftersom det rör sig om saker jag har valt så tänker jag inte att jag är förtryckt på grund av detta. Snarare är jag förtryckt för att min kropp och mina val granskas, och att jag tvingas förhålla mig till detta. Visst kan de vara så att förtrycket blir mer tydligt när en bryter mot de förväntningar som finns på en, men det gör inte att det uppstår i och med detta.

MEN det är inte samma sak att behandlas på ett visst sätt för att en inte anpassar sig till den ena eller den andra normen och på att behandlas på ett visst sätt på grund av sin kropp eller sin materiella position i samhället. Det är möjligt för mig att välja att anpassa mig efter ”normen” i ett givet sammanhang. Jag kan till exempel klä och agera ”respektabelt”, men jag kan inte sluta vara kvinna.

Att anpassa sig efter normer är ju också en konsekvens av förtryck. Jag tänker mig att en utifrån sin position kan välja att underkasta sig samhällets villkor och få olika ”fördelar”, eller i alla fall tro sig få dem. Underkastelse är smärtsamt, det kräver ofta att en ljuger för sig själv och lever ett annat liv än vad en vill, men att inte underkasta sig kan leda till olika former av bestraffningar och exkludering.

Jag ser att människor liksom definierar sig som ”normbrytande” som om det vore en politisk kategori i paritet med kvinna, rasifierad eller transperson. Jag tycker att detta kan te sig lite lätt osmakligt. Det är inte samma sak att drabbas av bestraffningar för att en inte anpassar sig och på att drabbas för att en har viss kropp eller materiella förutsättningar.

Ett annat problem är att en målar upp en idé om att det finns ”normpersoner”, det vill säga människor som glatt anpassar sig efter normen för att de trivs med det. Ungefär som om heterosexuella kvinnor inte led av att heterorelationer är känslomässigt exploaterande och ofta innehåller våld mot kvinnan. Ungefär som om inte underkastelsen kostade även för dem. Vilka är egentligen dessa normpersoner? Jag tänker att det kan vara problematiskt att utmåla människor som underkastar sig normer som en motpart i kampen på det sättet, snarare borde vi väl framhäva hur mycket det kostar på en människa att göra detta och att ett annat sätt att leva är möjligt?

Jag tänker också på vilka som har råd att välja att bryta mot normen. Det är ju uppenbarligen så att vissa människor har ett större utrymme, eftersom deras kroppar inte från början granskas på samma sätt. Som vit ciskvinna är mitt utrymme större än för rasifierade kvinnor och transkvinnor, en vit cisman har ett ännu större utrymme. Detta gör inte att jag inte ska bryta mot normen, det kan ändå vara subversivt, men däremot gör det att mina handlingar måste förstås utifrån sammanhanget som är min position i detta samhälle. Att hävda att de val jag gör, och som jag ofta kan ta tillbaka, skulle vara en grund för förtryck på samma sätt som ens kropp är det är helt enkelt jävligt verklighetsfrånvänt.

Diskutera gärna normbrytande som kampmetod, men inte som grund för förtryck. Syftet borde vara att få fler att tänka över sina livsval både för sin egen skull och för att nå politisk förändring, inte att måla ut en motsättning mellan normbrytande och normpersoner.

3 reaktioner till “Om normbrytande som grund för förtryck.”

  1. Detta är något jag funderat mycket över – tack för att du formulerar det så bra åt mig 🙂
    Något jag tänkte på är det här med frivilligheten i normbrytande, att det inte är en knivskarp gräns mellan vad man är tvungen att utstå (som kvinna, rasifierad, funkis osv) och det man väljer. Jag som queer bryter ofta mot vad som förväntas av mig som ”kvinna” och till viss del är det förstås ett val jag gör. Men det är i botten också något jag inte kan välja. Även när jag anstränger mig som mest för att passa in uppfattas jag som avvikande – i mitt sätt, mitt utseende osv. Att välja att ”ta i” och bryta normen ännu mer (dvs sluta försöka följa den) blir då lite ett kamouflage för ens egen oförmåga att passa in, att ge sken av frivillighet när det i grunden handlar om något oundvikligt. Tänker att det kan vara så för många ”normbrytare”.

  2. Jag både håller med och inte. Jag tycker att det är viktigt att synliggöra att mycket normbrytande kan handla om att göra motstånd/förtryck av saker som förknippas med medelklass. Och att privilegier gör att man har handlingsutrymme nog att bryta mot normer, plus att normföljare som du säger också ofta förlorar på normer.

    Däremot tänker jag att det är ett problem att dela upp praktiker som val eller inte. Vissa saker som att ses som kvinna påverkar ens materiella verklighet genom öppen diskriminering osv, och är något som man inte direkt kan välja bort att bli uppfattad som. Med andra saker kan man välja att passera, men jag tycker inte att det behöver innebära att man inte blir förtryckt. Jag kan tex ljuga om min sexualitet, men det blir fortfarande en begränsning av mitt handlingsutrymme, och att jag måste tänka konstant på vilka signaler jag sänder ut och hur de tolkas, koppla det till min säkerhet. Kanske förstår dig fel, men tänker att det lätt kan bli ett biologistiskt fokus där det blir en skillnad mellan saker man ”är” och saker man väljer (menar alltså inte att du tänker att det beror på biologi, men att det samklingar med det typ. Att man kan göra förtryck verkligare genom att peka på hur det är något en inte kan välja). Och samtidigt är det lätt att alla förtryck räknas som lika, som att bara för att det finns en maktuppdelning, så är alla underordnade lika underordnade.
    Jag tänker att det också beror på hur man ser på normer – som att normbrytare behöver vara något man aktivt gör, eller en position som man tilldelas pga maktförhållanden. Det verkar som att du tänker mer som det första alternativet?

    Hm, nu läste jag igenom en gång till och ser att du ju skriver mycket av det jag skrev.

  3. Mm, bäst inlägg, hatar fan puckade queerteorier som inte har vett att utgå från en materiell/ekonomisk maktanalys.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *