Angående ”politisk lesbiskhet”.

Jag blir ibland ”anklagad” för politisk lesbiskhet, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att jag gått från heterorelationer jag försökt göra ”jämställda”, till insikten om hopplösheten i projektet och sedan till att ha en lesbisk relation. Jag skriver också mycket om att leva för och genom kvinnor, och ser heterosexualitet som en livsstil snarare än en läggning. Jag antar att det lätt framstår som att jag framförallt har en relation med en kvinna för att jag hatar män.

Jag tänker såhär: jag önskar att jag inte hade behövt gå igenom alla dessa kassa heterorelationer innan jag kunde ha en relation med en kvinna. jag önskar att jag inte hade behövt lära om allt det jag lärt mig att begära. Jag önskar att jag inte hade behövt tampas så mycket med min vilja att vara lyckat heterosexuell och så vidare. Nu var det tyvärr inte så för mig. Att begära kvinnor kom inte ”naturligt” för mig, utan det var något jag var tvungen att sakta sakta gräva fram bakom ett stort jävla berg av inlärd heterosexualitet.

Icke desto mindre var det så det förflöt för mig. Jag var tvungen att vada genom skiten för att komma framåt, jag var tvungen att se med mina blotta ögon att det inte fanns något män kunde ge mig.

Jag skulle kunna säga att jag aldrig var kär i eller tänd på männen jag var med, vilket inte vore en lögn rakt igenom. Jag begärde dem inte för att jag ville ha just dem, jag begärde det erkännande som de kunde ge mig. Jag fick inte ut något av relationerna med dem, jag vara snarare hetsad in i ett djupt känslomässigt beroende. Jag har aldrig känt den typen av begär, trygghet, närhet och kärlek jag känner i min nuvarande relation inför en man. Jag skulle kunna säga att jag varit lesbisk hela tiden för att verka mer autentisk, men jag känner inte att det är relevant för att beskriva min situation. Jag har levt heterosexuellt, nu lever jag lesbiskt. Mina relationer med män var ”sanna” på det viset att de var betydelsefulla för mig.

Att vara lesbisk för mig är inte ett politiskt beslut i sig, däremot var det politisk analys som gjorde att jag kunde komma i kontakt med det begäret. Jag var tvungen att först dekonstruera heterosexualiteten, innan jag kunde fundera på vad alternativet var. Jag var tvungen att hata män innan jag kunde älska kvinnor. Detta gör att min lesbiskhet på sätt och vis är manstillvänd, det vill säga att den definieras i förhållande till män. Jag önskar att det inte var så, men för mig har det varit den enda vägen. Samtidigt så är det så att jag mer och mer börjar älska kvinnor som sådana, inte för att de är bättre än män. Jag ser manshatet som ett steg i processen snarare än grunden i min nuvarande situation.

Jag skulle inte plåga mig själv i relationer jag inte ville vara i för att det var ett politiskt val. Samtidigt så tror jag att strukturell analys är nödvändig för att kunna se vad en faktiskt ger upp som kvinna i heterorelationer. Jag tror att det är nödvändigt att förstå varifrån vissa drifter och begär kommer för att kunna se förbi dem. Därför pratar jag om relationer som politiska val. Inte för att en bara kan ”bestämma sig” en dag, utan för att det är ett politiskt val vad en väljer att se och förstå och vad en sedan väljer att göra av dessa insikter.

Men vissa antar att mina relationer med kvinnor är mindre autentiska för att jag kommit fram till dem på det här sättet. Detta tycker jag är konstigt, eftersom det politiska och det personliga alltid är sammanvävt. Jag har kommit till politiska insikter genom personliga erfarenheter, och sedan har jag skaffat mig andra personliga erfarenheter när jag försökt organisera mitt liv utifrån dessa politiska insikter. Det är inte som att jag en dag bara råkade läsa en text om att det är bättre att vara flata och sedan blev det, utan det har varit en process bestående av både känslomässigt arbete, personliga insikter och politisk analys som lett fram till andra sätt att förhålla mig till mig själv och mina relationer. Jag tycker det är konstigt att tänka att något skulle vara mer sant bara för att en ”känner” det från första början. Om jag hade varit helt tillfreds i mina relationer med män hade jag ju inte gjort denna resa, alltså ”kände” jag också någonting. Jag hade bara inte orden för att förstå det. Dessa ord har jag fått från feminismen.

Att utnyttja en människa en har en relation med i några slags politiska syften är dock patriarkalt, och jag skulle aldrig få för mig att tänka så kring mina relationer. Jag har de relationer jag har för att jag tycker om människorna som ingår i dem, inte av ren princip. Men sedan jag lärt mig att förstå mina relationer ur ett feministisk perspektiv så har det blivit alltmer uppenbart att män inte har något att erbjuda, eftersom det som drog mig till dem innan har förlorat sin glans. Detta har gett mig så otroligt mycket i livet, och jag önskar att fler fick göra samma resa. Därför tänker jag fortsätta att prata om sexualitet som någonting som kan förstås politiskt, helt enkelt för att detta har varit det sätt som har fungerat för mig.

3 reaktioner till “Angående ”politisk lesbiskhet”.”

  1. Jag tycker du är väldigt modig som vågar rannsaka dig själv och dina behov så djupt för att hitta det som fungerar för dig.
    Skönt att höra att belöningen är värt besväret!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *