Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om rädsla för att bli övergiven och samberoende.

Twittrade såhär:

Ett av de patriarkala ideal jag internaliserat mest är nog idén om att jag inte är värd någonting om jag inte kan vara till nytta för någon. Jag kan inte lita på att någon kan älska mig för den jag är. Att känna mig beroende innebär därför fara, jag är övertygad om att jag kommer bli övergiven direkt. Lösningen har blivit att bygga relationer kring samberoende, någonting som är oerhört destruktivt.

Jag finner det oerhört svårt att tro att jag förtjänar kärlek i egenskap av vem jag är. Jag har lärt mig att det enda som kan göra mig värd att älska är att ha någonting konkret att bidra med. Detta har mest tagit sig uttryck i förmåga att kunna hjälpa människor i en jobbig livssituation. Så länge som jag upplever att jag är behövd är jag trygg, men när jag inte längre har denna känsla blir det svårare. Varför skulle någon vilja ha mig om de inte behöver mig?

samberoende

Lösningen på detta har varit att skapa ett samberoende, som i hög grad bygger på skuld. Att påpeka hur mycket en offrat för den andra personen så att den ska känna sig tvungen att upprätthålla relationen. Detta är såklart en väldigt destruktiv grej, som sliter sönder relationer. För när relationen blir en fråga om skuld finns det inget utrymme för genuina kärlekskänslor, och den kärlek och bekräftelse som inte ges av fri vilja är knappt ens värd en tiondel av den som gör det. Men rädslan för att bli övergiven har tagit överhanden.

Jag kommer aldrig att få veta om det i mina tidigare relationer fanns potential att bli älskad på en fri grund. Möjligtvis har det funnits det i en av dem, men vi lyckades aldrig komma förbi det här. Istället blev det ett avkrävande som undergrävde alla möjligheter till ett genuint utbyte.

För att jag ska känna mig trygg måste jag se att min partner känner till och tar hänsyn till denna rädsla. Det är viktigt att jag får vara rädd för att bli lämnad, och att detta artikuleras inom ramarna för relationen. Om detta görs så tänker jag mig att en kan bygga upp tillit långsamt, alltså att bevisa över tid att relationen inte står och faller med att en kan vara til nytta för någon annan. Att en är älskad i sin egen rätt, helt enkelt.

Är det någon som har samma problem som har någon tanke om hur en kan göra?

3 kommentarer till Om rädsla för att bli övergiven och samberoende.

  • red skriver:

    Har precis samma problem..! Men aldrig har jag tänkt på det som en del av patriarkater 😮 ögon öppnande..! Kan det va så att känslan av att inte kunna älskas utan att vara behövd är en till del i att göra oss emotionellt beroende av män?

  • exquisitecorpse skriver:

    Samma problem, jo det kan man lugnt säga. Men en tanke om hur en kan göra… Gud, jag vet inte – älskar när du skriver om precis detta, känslomässigt beroende i relationer och hur det skapas i ett patriarkat. Samtidigt får jag nästan panik: det känns för nära, du kommer med nya infallsvinklar som hotar att vända min värld upp och ner och det är både smärtsamt och skrämmande. Är diagnosticerad med (bl.a) emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline), och alla mina relationer utgår från en extrem skräck inför att bli övergiven och en övertygelse om att jag aldrig skulle kunna älskas för den jag är, vilket jag hanterar på samma sätt som du beskriver – dels genom att bidra med ngt ”yttre” (för mig har det i första hand varit min kropp, dvs sex) och som du beskriver upprätta ett samberoende byggandes på skuld och hot, så att mina partners inte ska våga lämna mig. Har alltid blivit matad med (av både läkare, psykologer, pojkvännerna själva osv) att alla mina relationsproblem beror på att jag är psykiskt sjuk, en bild av mig själv som jag har internaliserat och som är väldigt djupt rotad hos mig. Därför är det skrämmande med nya infallsvinklar; t.ex att man skulle ”få lov” att vara rädd för att bli övergiven och kunna kommunicera om detta i en relation, där problemet inte bara är att jag är psykiskt sjuk, utan något som man gemensamt kan hitta strategier kring för att minska min rädsla, att det även är min partners ansvar.. Är så nya tankar för mig, vet inte vad jag kan göra med dem än.

  • exquisitecorpse skriver:

    Och åter igen – de illustrationer du gör i den här stilen är verkligen smärtsamt klockrena och fantastiska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv