Tänker att det queeraktivism skulle kunna vara är att vägra göra sig begriplig på patriarkatets premisser. Ser idén om könsidentitet som ett sätt att göra sig begriplig på patriarkatets premisser; det ordnar kroppar, identiteter och uttryck. Även om en definierar sig som avvikande mot normen så gör en det med normens språk och föreställningar. Ser det därför som en slags queeraktivism att vägra förklara min läggning i termer av ”identitet” eller att det är ”medfött”. Att förkasta de förklaringsmodeller som patriarkatet försöker tillskriva mig är att vägra göra mig begriplig.
När jag säger ”jag är varken född sån här eller politiskt lesbisk” så påvisar jag hur sexualitet inte är förutsägbart. Att helt enkelt avvisa patriarkatets ständiga försöka att kategorisera in våra kroppar och sexualiteter. Framförallt: att rikta kritiken mot själva kravet på att vara begriplig snarare än att ens förklaringsmodeller ska accepteras av normen. För det är ju det ”kön/sexualitet är flytande” betyder, att vi inte kan kategoriseras in.
Det normen vill ha är inte en förklaring, utan specifikt en förklaring som inte rubbar den heterosexuella matrisen. De vill ha en förklaring som låter: ja majoriteten passar ju in i ert binära heterosexuella system men jag är lite annorlunda. Därför jag hellre ser ett vidgande och i slutänden utplånande av kategorin kvinna än ett införande av fler kategorier.
Att erkännas på patriarkatets premisser är livsnödvändigt, men det är inte ett radikalt krav. Det måste göras en åtskillnad mellan det vi kräver för vår överlevnad och vad som kan lede till strukturell förändring. Som lesbisk har jag ett akut behov av bättre livsvillkor för att kunna leva, som feminist vill jag störta patriarkatet. Målet för mig är att de kampmetoder jag använder för att förbättra min nuvarande situation och för att förändra systemet ska samverka. Eller åtminstone inte stå i aktiv konflikt med varandra.
Jag anser till exempel att gatekeeping, misstänkliggörande av andra som inte varandes lesbiska ”på riktigt” etc är kontraproduktivt. Även om det kan fylla en funktion i form av att personen som säger dessa saker stärker sin position i förhållande till andra. Patriarkatet snappar upp och erkänner de förklaringsmodeller som hotar ordningen minst. Teorier och krav blir inte automatiskt subversiva för att de uttrycks från en marginaliserad position.
Att inte gör sig begriplig på patriarkatets premisser har jag förespråkat sedan tonåren, tack för att du satte så fina ord på mina tankar jag känt mig så ensam om! Detta innebär dock också att jag är oanställbar i de flesta rum. Jag är inte begriplig för arbetsgivare, eller för kunder, så jag har helt enkelt fått nöja mig med att sitta i utkanten av samhället på den biten.
Hej Fanny!
Först, tack för en sån otroligt bra blogg. Du har satt ord på otroligt mycket jag känt, men aldrig riktigt kunnat formulera eller ännu mindre, kunnat förmedla till mina partners. Är oerhört tacksam för de insikter du och din blogg ger.
Jag har läst detta inlägg nu två gånger och förstår inte riktigt vad du menar med ’Därför jag hellre ser ett vidgande och i slutänden utplånande av kategorin kvinna än ett införande av fler kategorier’. Menar du att det, för störtandet av patriarkatet, är oproduktivt att införa fler kategorier (ickekön, tredje kön osv.) som ’kategorier/identiteter’ som blir förtryckta? Jag tror inte jag förstår varför. Jag tänker (att du tänker) att det är splittrande för rörelsen, men jag kanske är helt ute och cyklar?
Mitt problem är inte att det är splittrande utan att det befäster idén om att kön faktiskt finns.