Kajsa Ekis Ekman har skrivit bra om mansrollen här. Det har kommit en ny antologi om mansrollen där åtta svenska författare skriver om hur det är att vara man. Gott så. Ekis Ekman tycker att många av texterna är välskrivna och intressanta. Däremot så ifrågasätter hon detta med att den mansrollskritik som finns i boken nästan uteslutande handlar om männens frigörande från mansrollen och inte om att bli medveten om mansrollens skadeverkningar och ta ansvar för den.
Den manliga frigörelsen, om man nu kan tala om en sådan, är fortfarande i hög grad modellerad på den kvinnliga frigörelsen, där det främst är den egna könsrollens begränsningar som diskuteras. Det jag saknar är en diskussion om ansvar för manssamhällets konsekvenser. När Joakim Forsberg skriver: ”Jag vill utverka en position vid sidan av manligheten, jag vägrar bära den inom mig” säger jag: Nej! Frigör er inte från mannen, ta ansvar för honom!
Jag tycker hon har väldigt rätt i detta och det är en kritik mot den med sansade delen av den nya mansrörelsen som skavt även i mig, även om jag varit oförmögen att klä den i ord innan.
Hennes avslutning ringar in väldigt mycket:
Jag vill påpeka att jag inte efterlyser skuldkänslor utan tvärtom ett engagemang för förändring. När män blir medvetna om patriarkatet, då verkar vissa av dem gå under av skuld och skam. Till slut orkar de inte med att bära männens samlade illdåd på sina axlar. Kanske har något de sagt i all välmening blivit kritiserat av feminister och det hela slutar i en uppgiven reträtt: Vad man än gör blir det fel!
Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart. Ansvar är något annat.
Jag kan förstå att man kan känna såhär som man inför feminismen. Jag kan känna det själv som medelklassbarn inför socialismen, som heterosexuell cisperson inför hbt-rörelsen eller som vit inför antirasismen. Ibland kan det kännas som att hur man än gör blir det fel, hur man än uttrycker sig och analyserar så råkar man alltid använda något uttryck fel även om det såklart inte alls är meningen. När jag använder fel uttryck eller generaliserar för mycket så brukar folk kommentera det, och då brukar jag ta till mig av kritiken. Men detta förutsätter ju att kritiken framförs på ett trevligt sätt, inte som i ”du, ditt jävla medelklassvin” utan som i ”generellt så brukar man inte använda det här ordet”. Om folk uttryckte det som i det förra fallet så skulle jag nog också rygga tillbaka.
Det är viktigt att man som kvinnlig feminist kan bemöta dessa försök att sätta sig in i frågan på ett passande sätt. Balansera på gränsen mellan att fördöma och ogiltigförklara och att se minsta lilla försök till feministiskt uttalande eller könsrollsanalys som en revolution. Män inom feministrörelsen kan givetvis göra nytta men vi får inte låta dem ta över och omdefiniera den, inte heller göra feminismen ”snällare” för att de ska passa in. Nu menar jag inte att det bara finns en enda feminism såklart, däremot tycker jag att det finns en tendens att tona ner sina åsikter när man försöker värva män till feministrörelsen.
Men jag förstår inte vad vi skulle ha för nytta av en massa feministiska män som mest bara är intresserade av att få tillgång till med feminina attribut eller att sätta stämpeln feminist på sig som en del av sina moderna och upplysta image. På samma sätt som man som vit antirasist erkänner och tar ansvar för sitt samhällsprivilegium så ska man som manlig feminist göra det. Lika lita som jag kan ”frigöra” mig från vitheten så kan en man frigöra sin från manligheten och låtsas som om den liksom inte har något med honom själv att göra.