Etikett: mansroll

Nej, jag hatar inte ”mansrollen”.

En grej jag själv säkert gjort mig skyldig till många gånger men nu börjat störa mig på mer och mer är när människor ska komma och berätta vad det innebär att ”hata män” och släta över det.

Jag fick en kommentar där det stod att jag minsann inte alls menade att jag hatar män utan att jag i själva verket hatar ”mansrollen”. Det är absolut inte sant, det är inte ”mansrollen” som har makt och kontroll över mig, som utgör ett hot mot mig, som slår och våldtar, utan det är faktiska män som gör sig skyldiga till allt detta. Därför hatar jag MÄN, inte någon ”mansroll”.

Över huvud taget så tycker jag snacket om ”mansrollen” är så märkligt, något slags försök att frikoppla det patriarkala förtrycket från faktiska män. Givetvis finns det olika normer och ideal knutet till kön, men jag skulle ändå säga att det centrala är frågan om makt. Män har makt över kvinnor, och män utövar och upprätthåller denna makt. Även om en kvinna skulle bete sig som en man förväntas så skulle hon inte få makt, och på samma sätt har en man fortfarande makt även om han inte beter sig som det förväntas av honom utifrån hans kön.

När jag säger att jag hatar män menar jag att jag hatar det förtryck de utövar, den makt de har över mig, och detta gäller oavsett vilken ”roll” det lever ut. Visst, saker kan väl vara mer eller mindre illa men makten de har sitter inte i ”rollen” utan i deras position.

När vi pratar om ”roller” låter det som något som kan tas av och på, något skilt från individen. Detta vänder jag mig emot. Jag tror att det är viktigt att se mäns förtryck utifrån den maktposition de har som män, inte utifrån någon slags diffus ”roll” de antas spela.

Och jag är trött på att hör andra feminister släta över det jag säger, jag är trött på att höra snälla omskrivningar eller ”förklaringar” till det jag säger. Det är att ta tolkningsföreträde och göra saker och ting mindre radikala. Jag har väldigt svårt att se hur feminismen skulle tjäna på det i längden.

En död mansroll är en bra mansroll.

Att vara man i ett patriarkat är att ha makt och kontroll över kvinnor. Detta är hur manlighet skapas. Alla mansroller som finns går på ett eller annat sätt ut på att skaffa sig denna makt och kontroll, på mer eller mindre vidriga sätt. Att genom fysiskt tvång ta kontroll över kvinnor är ett sätt, som inte är särskilt accepterat, att skaffa sig ideologisk kontroll, definiera kvinnor, är ett annat mer subtilt.

När män talar om att de måste hitta en ny mansroll handlar det om att de vill hitta nya sätt att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor, sätt som är socialt accepterade, sätt som inte feministerna har förstört än. Detta är ett viktigt projekt för många män, som inte är taggade på att vara uppenbara förtryckare men som mer än gärna subtilt upprätthåller sina förtryckande positioner. Denna ”nya mansroll” kan till exempel handla om att en ska kunna vårda sitt yttre mer, vara en närvarande far, baka surdegsbröd, läsa böcker eller liknande. Det kan också handla om att försöka ”hitta tillbaks” till någon slags tänkt ursprunglig och ”god” mansroll. Typ en man som är lugn men kontrollerad, som kan ”hantera kvinnor” och så vidare. Inte någon jävla mes, helt enkelt.

Vad alla dessa ”nya” mansroller har gemensamt är att de är förtryckande. Alla dessa mansroller upprätthåller på något vis makt och kontroll över kvinnor. Antingen genom en spelad maktlöshet och oansvarsfullhet som sätter varje kvinna i en mammaroll, eller genom att gång på gång ta sig tolkningsföreträde och utöva makt genom en mer öppet auktoritär mansroll.

Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.

Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.

Egentligen är det sjukt att detta ens diskuteras. Om vi nu erkänner möjligheten att förändra mannen, varför inte bara ta bort hela skiten. Varför ska vi nöja oss med något så ynkligt som en förändrad mansroll, när vi istället skulle kunna bli människor, slippa definieras som i första hand kvinnor eller män. Jag tycker att det är obegripligt.

Så länge vi definieras utifrån våra kön kommer vi att vara ofria. Så länge det finns en speciell mansroll kommer det att finnas en kvinnoroll, och dessa tu kommer vara begränsande och troligen ha ett hierarkiskt förhållande till varandra. Det finns liksom ingen mening med att ha olika roller för olika kategorier människor om det inte finns något slags maktförhållande.

De som letar efter en ny mansroll letar egentligen bara efter nya sätt att förtrycka, att utöva makt och kontroll över kvinnor. Det rör sig om en omgruppering i patriarkatet, en metod för bevarande, och det är på intet sätt ett framåtskridande projekt. Det är klart att patriarkatet förändras då och då, det betyder inte att det försvinner på något sätt, bara att det anpassar sig till samhället i övrigt. Att diskutera mansrollen problem utan att diskutera mäns förtryck av kvinnor är ett sorgligt enögt projekt som endast åsyftar patriarkatets bevarande, det är smidandet av nya vapen till mannens förtjänst, en bekvämare förtryckarposition att inta. Som feminist vänder jag mig självklart emot detta.

Om skuld och ansvar.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit bra om mansrollen här. Det har kommit en ny antologi om mansrollen där åtta svenska författare skriver om hur det är att vara man. Gott så. Ekis Ekman tycker att många av texterna är välskrivna och intressanta. Däremot så ifrågasätter hon detta med att den mansrollskritik som finns i boken nästan uteslutande handlar om männens frigörande från mansrollen och inte om att bli medveten om mansrollens skadeverkningar och ta ansvar för den.

Den manliga frigörelsen, om man nu kan tala om en sådan, är fortfarande i hög grad modellerad på den kvinnliga frigörelsen, där det främst är den egna könsrollens begränsningar som diskuteras. Det jag saknar är en diskussion om ansvar för manssamhällets konsekvenser. När Joakim Forsberg skriver: ”Jag vill utverka en position vid sidan av manligheten, jag vägrar bära den inom mig” säger jag: Nej! Frigör er inte från mannen, ta ansvar för honom!

Jag tycker hon har väldigt rätt i detta och det är en kritik mot den med sansade delen av den nya mansrörelsen som skavt även i mig, även om jag varit oförmögen att klä den i ord innan.

Hennes avslutning ringar in väldigt mycket:

Jag vill påpeka att jag inte efterlyser skuldkänslor utan tvärtom ett engagemang för förändring. När män blir medvetna om patriarkatet, då verkar vissa av dem gå under av skuld och skam. Till slut orkar de inte med att bära männens samlade illdåd på sina axlar. Kanske har något de sagt i all välmening blivit kritiserat av feminister och det hela slutar i en uppgiven reträtt: Vad man än gör blir det fel!

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart. Ansvar är något annat.

Jag kan förstå att man kan känna såhär som man inför feminismen. Jag kan känna det själv som medelklassbarn inför socialismen, som heterosexuell cisperson inför hbt-rörelsen eller som vit inför antirasismen. Ibland kan det kännas som att hur man än gör blir det fel, hur man än uttrycker sig och analyserar så råkar man alltid använda något uttryck fel även om det såklart inte alls är meningen. När jag använder fel uttryck eller generaliserar för mycket så brukar folk kommentera det, och då brukar jag ta till mig av kritiken. Men detta förutsätter ju att kritiken framförs på ett trevligt sätt, inte som i ”du, ditt jävla medelklassvin” utan som i ”generellt så brukar man inte använda det här ordet”. Om folk uttryckte det som i det förra fallet så skulle jag nog också rygga tillbaka.

Det är viktigt att man som kvinnlig feminist kan bemöta dessa försök att sätta sig in i frågan på ett passande sätt. Balansera på gränsen mellan att fördöma och ogiltigförklara och att se minsta lilla försök till feministiskt uttalande eller könsrollsanalys som en revolution. Män inom feministrörelsen kan givetvis göra nytta men vi får inte låta dem ta över och omdefiniera den, inte heller göra feminismen ”snällare” för att de ska passa in. Nu menar jag inte att det bara finns en enda feminism såklart, däremot tycker jag att det finns en tendens att tona ner sina åsikter när man försöker värva män till feministrörelsen.

Men jag förstår inte vad vi skulle ha för nytta av en massa feministiska män som mest bara är intresserade av att få tillgång till med feminina attribut eller att sätta stämpeln feminist på sig som en del av sina moderna och upplysta image. På samma sätt som man som vit antirasist erkänner och tar ansvar för sitt samhällsprivilegium så ska man som manlig feminist göra det. Lika lita som jag kan ”frigöra” mig från vitheten så kan en man frigöra sin från manligheten och låtsas som om den liksom inte har något med honom själv att göra.

Mansrollen.

Rörande denna Real men don’t buy girls-kampanj som går runt på lite olika ställen just så är jag kluven.

Å ena sidan håller jag helt med Emilie om att den knappast är särskilt fräsch ur ett könsrollsperspektiv. Att man har valt att dra fjoll-kortet istället för att ta upp de problem som uppstår inom trafficking och sexhandel. En riktig man ligger gratis, punkt slut liksom. Å andra sidan så kan jag bli lite fundersam kring hur man ska prioritera att det blir ”rätt” ur ett könsrollsperspektiv mot effekten i situationer som dessa. Om denna kampanj fungerar, vilket jag absolut inte utesluter att den gör, så skulle jag nog tycka att det var värt det.

Om man istället gjorde en kampanj om hur synd det är om prostituerade så tror jag att det skulle vara svårt att nå ut till folk helt enkelt för att det blir väldigt lätt att tänka: ”men inte de jag går till” eller att det bara är överdrivet. Men att anspela på hederliga könsroller funkar ju för att sälja det mesta och då borde det ju också funka för att sälja avståndstagande från prostitution.

Jag tror inte vi kommer komma ifrån detta med att ha en mansroll på otroligt länge, och då har jag hellre en mansroll som bygger på att man är lugn, ansvarstagande och har konsensuellt sex än en som bygger på våldsamhet och att behandla kvinnor som objekt.

En mansrörelse som behövs.

Den så kallade mansrörelsen tycker jag är ganska intressant. Vi har ju dels de så kallade jämställdisterna som ägnar sig åt att lyfta fram områden i samhället där män är missgynnade. Som i vårdnadstvister. Det ser jag mest som ett uttryck för idioti.

Men det finns faktiskt en annan typ av personer som är engagerade i så kallade mansfrågor som jag verkligen respekterar. Personer som på allvar problematiserar mansrollen ur ett manligt perspektiv och pratar om vilka problem den ställer till med för män. Ett exempel kan vara personer som problematiserar att det inte är accepterat för män att prata om känslor i vårat samhälle och att det ibland leder till självmord (det är ju som känt fler män som tar livet av sig än kvinnor).

Ur detta problem härstammar också andra, som svårigheter med att knyta nära relationer till människor som ofta leder till ensamhet. Mitt intryck är att det är vanligare att män lever ensamma i bemärkelsen att de varken har partner, familj eller vänner som de kan dela sina tankar med.

Det här är viktiga frågor för alla som brinner för jämställdhet mellan könen. Som feminist så tenderar jag att mest se de effekter detta leder till för kvinnor, som också är negativa. Bland annat så lever många kvinnor i relationer till män där de ägnar på tok för mycket tid åt att få dem att ”öppna sig”. Men det är såklart ett gigantiskt problem för vilken människa som helst att inte våga öppna sig, att inte våga knyta band till andra.

Jag tycker att det är otroligt vettigt att söka problematisera detta ur ett manligt perspektiv. Våga prata om hur det känns för alla dessa män som inte vågar öppna sig, alla män som lever ensamma, och dessutom våga prata om varför det ser ut som det gör, vilka förväntningar på män som leder till detta och hur vi ska ändra samhället för att förbättra männens situation.