Om tiggeri.

Läs det här citatet av den moderata kommunpolitikerna Lindgren och förbluffas över vidrigheten i vissa människors människosyn:

Bilden är tagen av @martinasundman på twitter.

Jag blir förbluffad över detta. Vad är egentligen felet på människor? Vad förväntar sig Lindgren att tiggarna ska göra när de blivit tillsagda? Att de ska säga okej och gå hem till sitt palats och äta av maten de har i sitt kylskåp? Tror hen att de vill ligga där?

En såndär grej som jag har ändrat i mitt sätt att förhålla mig till andra är att jag numera så gott som alltid ger pengar till tiggare, även om jag bara har någon krona på mig. Det handlar inte om att jag tror att en krona hit eller dit spelar sådär skitstor roll för dem (även om det nog garanterat spela större roll för dem än för mig), utan om att jag tycker att det är ovärdigt att låtsas som ingenting, som att en inte har något ansvar.

Innan så har jag ursäktat mitt ickegivande på en massa olika sätt. Till exempel genom att ifrågasätta vad människorna har gjort för att hamna där de hamnat och vad de egentligen ska göra av pengarna. Ni vet den där slentrianmässiga misstänksamheten som är så jävla vanlig i hur folk förhåller sig till tiggare. Det där föraktet som döljs i ett hölje av illa befogade misstankar. Sedan tänkte jag på vad som kan driva en människa till att förnedra sig på det sättet och kom fram till att det nog inte är ett val en gör lättvindigt. Och om det nu skulle vara så att mina kronor går till droger eller maffian eller vad som helst så känner jag att det nog knappast är en större risk än att köpa en helt vanlig tröja på h&m.

Jag har också kört på den lite mer ”sympatiska” förklaringen att det ändå inte löser själva grundproblemet. Så kan en ju liksom komma undan med hedern i behåll, eftersom en fortfarande vill att de ska få hjälp. Men alltså satan vilken dålig ursäkt det är. Det är ju inte som att den politiska viljan att ta hand om socialt utsatta blir större för att jag inte ger dem pengar. Jag tycker såklart fortfarande inte att det är en bra lösning på problemet att personen kan försörja sig genom allmosor, men jag tänker på vad jag hade velat om jag stod där själv. Jag tvivlar liksom inte på att de har ett behov av pengarna just då.

Jag tycker inte bara att det handlar om pengarna i sig utan om inställning. Om jag hade stått där så tror jag att jag hade mått sämre om ingen ens låtsades om mig, om folk vände bort blickarna, vilket ju ofta är fallet. Då tänker jag att det är viktigt att ge även för att bryta det osynliggörandet, för att visa att en bryr sig. Jag tänker att det spelar roll inte bara för personen som tigger utan även för de som är i närheten. Är det inte ofta så att fler ger bara en sätter igång? Det är så jävla obehagligt när det är det där kalla ignorerandet som blir normen, och jag tänker att en genom att ge inte bara bidrar rent ekonomiskt utan också socialt genom att kanske skapa ett lite annorlunda klimat.

Hur resonerar ni kring detta? Brukar ni ge pengar till tiggare?

22 reaktioner till “Om tiggeri.”

  1. Jag brukar inte ge, men är ambivalent. Vet att det inte löser något egentligen. Dessutom har jag svårt att förhålla mig till vad som är lagom. På något sjukt sätt så måste jag liksom bestämma för mig själv att jag ska vara konsekvent. Just nu är jag konsekvent och ger inget, men det gör ont, och jag kanske borde bestämma en summa istället. Vad är lagom?

    Sen tänker jag på de som säljer hemlösas tidning i många storstäder. Det är inte en tidning som tilltalar mig, så därför köper jag inte. Men jag gillar konceptet. Borde jag köpa ändå?

    Blir det en logisk/moralisk konflikt om jag ger till tiggare men inte köper hemlösas tidning av kvinnan utanför affären som alltid hälsar mig trevlig kväll eller helg? Jag tycker det är svårt att förhålla sig till och inget som det talas så mycket om. Bra att du tar upp!

  2. Jag har väl gått igenom ungefär samma tankeprocess som du. Förut gav jag inte, men nu ger jag, ofta rätt mycket eftersom det inte finns så många här i Västerås. Jag känner lite extra för romerna eftersom jag hade en elev som var rom från Kosovo och har fått lite insikt i hur de har det. De får inte tillgång till trygghetssystemen som finns där de bor, ungefär som det var här förut. Så när jag läst om att många är romska storfamiljer så känns det bra för mig att ge.

  3. jag jobbar sedan ett par år tillbaka i rumänien med människor som lever i extrem fattigdom. Jag vet vad de flyr från och att många inta har nått val. När jag är i sverige ger jag till de som tigger (till så många jag kan iallafall), för även om det inte löser nått långsiktigt så gör det ju att de som bor i parker eller i bilar kan få sova inomhus nån natt, att de får mat, att barnen är piggare när de går till skolan… så skillnad gör det ju. Förr gick rykten om att det var organiserat tiggeri med stora bosser som tjäna storkovor, men allt detta har framför allt senaste året visat sig vara helt falskt. Det är ingen som tjänar på det, bara människor som gör vad de kan för att rädda sig själva och sina familjer. Så helt enkelt, fortsätt ge!

  4. Jag brukar inte ge, beror delvis på den där hopplösa känslan över mängden hemlösa i Sthlm. Problemet har likson känts för stort för att mina slantar ska göra någon skillnad.

    Men bröt det här mönster igår och gav en tjuga till en hemlös person. Hen blev alldeles rörd och gav mig en kram och jag kände mig ca dummast som inte fattat vad lite mänskligt bemötande faktiskt kan betyda. Det känns fruktansvärt viktigt, som du säger, att inte osynliggöra dessa människor. Tänker nu fortsätta ge.

  5. Eftersom du och andra kloka människor redan snackat om den inre diskussionen tänkte jag ta upp den yttre; jag har upptäckt att jag i min bekantskapskrets uppfattas som lite naiv och god-trogen när jag ger till tiggare. Som om jag blir lurad och inte vet om det, lite ”nej men vad gulligt hon är från landet”- känsla sådär. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt den här attityden, hur kan jag få dem att förstå?

  6. Jag brukar alltid ge tiggare om jag är i någon stad där sådana finns. Klart en tycker att grundproblemet är det som det verkligen borde läggas resurser på men samtidigt känner jag att ja men just IDAG behöver den här personen något att äta. Inte om ett halvår när någon organisation bestämmer sig för att hjälpa. Tiggare behöver ju alltid mat och filtar så därför ger jag även om det inte löser problemet på längre sikt. Det stillar iaf någons hunger idag, känner jag.

  7. Hej. Det här har egentligen inte med just den här frågan att göra, utan är mer en allmän undran. Jag tittar in på din blogg då och då och ser att du använder det personliga pronomenet ”hen” även då könet på personen är känt. Min fråga är varför du gör så? Jag har inga som helst problem om någon vill referera till sig själv som ”hen” av olika anledningar, men det bör väl vara upp till dem?

    Med vänlig hälsning
    Alexander

  8. Jag tycker också att det är svårt, särskilt sen jag flyttade till Paris för 2 månader sen. Här finns det jättemånga hemlösa/tiggare, jag ser väl ett tiotal per dag och jag går inte omkring med så mycket kontanter att det är möjligt att ge till alla. Då blir det lätt att jag inte ger till någon i stället, trots att det inte känns rätt. Jag har gett några småmynt ibland och en gång gick jag och köpte äpplen till en man eftersom jag inte hade kontanter och ändå skulle köpa mat. Skulle vilja hitta någon typ av (hyfsat billig) mat som man kan gå omkring med i väskan och ge till dem som behöver det. Bra att du tar upp det här, hjälpte mig bli av med några ursäkter jag unnat mig själv. Och helt jävla sjukt citat av Lindgren

  9. Jag ger pengar. Jag har dessutom en person som jag alltid köper Situation Stockholm hav (vet att detta inte är samma sak alls, men det är samma ”tema”). Jag vet att det inte hjälper egentligen, det bryter inte det stora strukturella problemet, men det hjälper för dagen, tills det strukturella problemet kanske löses. Men så länge det finns folk som den politiker du visar upp i din blogg, så kommer det ta lång, lång. lång tid innan vi kan lösa det strukturella. :/

  10. Jag ger inte pengar dels för att jag inte har så bra ställt själv och skulle jag ge pengar till alla tiggare så skulle jag inte ha mycket kvar själv, för mig är tex en hundring i månaden mycket då jag oftast går plus minus noll i slutet av varje månad. Sen tycker jag även att ansvaret på de fattiga tiggarna inte kan läggas på individer som ska ge dem pengar utan samhället måste ta det yttersta ansvaret. Frågan om tiggare får inte reduceras till om man bör ge pengar eller ej utan vad staten ska göra för att hjälpa dem. Det är inte ovanligt med tiggande barn tex och där måste det göras mer än att fler ger några kronor.

  11. Så himla svårt ämne tycker jag men känns viktigt att förhålla sig till! Tror många tycker det är så jobbigt att inse att folk som lever i samma stad som de själva och går på samma gator har det så svårt att de måste tigga… Finns en skuld gentemot dessa tiggare som jag tror många inte vill förhålla sig till, därför osynliggör de dessa människor. Jag gör desamma ibland men får dåligt samvete… Så håller med dig, även om det inte är 10 kr hit och dit som förändrar problemet så gör det ngt i stunden för just den personen..

    Men samtidigt om man ska lyfta det till en mer strukturell nivå så blir det ju så att om tiggare klarar sig på allmosor och hankar sig runt precis, så syns det inte på samma sätt som det skulle gjort annars att dessa människor verkligen är i nöd och behöver ett samhällsskydd så de slipper tigga, vara hemlösa osv. Men som jag kan misstänka så är väl många tiggare inte svenska medborgare och står då inte under samhällets skydd ändå… Men jag läste häromdagen om en tjej som startat en facebookförfrågan för en hemlös man och på så sätt fick denna man en bostad. Men det är ju så sjukt orättvist att det ska vara såhär.. Det kunde lika gärna varit du eller jag.

    Tack för ett bra inlägg Fanny.

  12. Jag brukar ge, men har liksom punktmarkerat min tiggare, så jag ger till samma varje gång (ibland till andra också, men vet inte om de delar pengarna mellan sig eller hur de gör. Det är ett gäng romer som tigger här i Örebro). Det började med att jag bestämde mig för att se dem i ögonen när jag gick förbi, och sen blev det svårt att inte ge när jag väl börjat göra det. Hon blir så sjukt glad när jag ger, bara det känns värt det (skulle hon bli så glad om hon inte hade nytta av pengarna liksom?). Brukar se till att verkligen hälsa när jag går förbi också, även om jag inte har pengar.

    1. Just angående se i ögonen och hälsa om en inte ger tycker jag är svårt. Brukar göra det ibland, men ibland känns det bara fånigt. Men kanske bättre att börja med det mer konsekvent just pga osynliggörandet.

      1. Ja, alltså, jag pallar inte heller att göra det alla gånger. Men jag tänker att det SKA kännas lite jobbigt att inte ge. (Om man som jag faktiskt har råd, det vill säga.)

  13. Har ofta tänkt ”de kommer ändå bara köpa knark för pengarna” och vill inte bidra till det. Även om man aldrig kan veta vart pengarna går, det är mycket möjligt att pengarna går till mat för att överleva. Men det känns problematiskt att ge pengar till någon där jag inte vet vart pengarna går. Har löst det genom att istället för att ge pengar, köpt något att äta till dem. En korv med bröd, en smörgås eller något, då vet jag precis vad pengarna går till.

    Vet inte om det egentligen är den bästa lösningen, men den känns bra för dig.

    1. Hur ställer du dig till att du inte vet vad pengarna går till när du köper, kläder, mat etc då?

  14. Jag brukar oftast ge om jag har småpengar på mig, har jag inte det så brukar jag säga ”Nej tyvärr” till personen som frågar för att ändå visa att personen finns och inte ignorera hen.

    Tidigare har jag tänkt att jag inte ska ge till folk som har laminerade lappar t.ex, men ska nog tänka om där efter att ha läst kommentarerna ovan. Jag har inget problem med att ”bli lurad”, utan det handlar mer om att jag har tänkt att när man ger pengar till folk som verkar vara med i ligor så går pengarna inte till de som behöver dem i alla fall, och att de blir illa behandlade för att få folks sympatier.

  15. har jag pengar i plånboken så ger jag. har genomgått ungefär samma resa som du beskriver och insett att det enda jag kan försvara moraliskt är att ge om jag har.

Lämna ett svar till MarySaintMary Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *