Om ”trygga rum”.

Ofta talas det inom feminismen om behovet av ”trygga rum”. Ett ”tryggt rum” verkar i mångas ögon innebära ungefär ”ett rum där jag aldrig behöver känna mig osäker, ifrågasatt eller exkluderad”. Frågan om vem som ska inkluderas och exkluderas och varför är däremot svårare.

Jag tänker såhär: samhället är inte en trygg plats, och därför kommer rum i regel inte att vara trygga. Vi kan försöka arbeta emot förtryckande strukturer i våra egna sammanhang, men att förvänta sig att nå ett färdigt resultat samtidigt som samhället fortsätter se ut som det gör är naivt. Det förvandlar politisk kamp till ett projekt som rör vissa grupper och individer som kämpar för att skapa ”trygga” och ”inkluderande” rum.

Att försöka skapa ett ”tryggt rum” genom att ta hänsyn till allas åsikter om hur saker och ting ska vara faller på sin egen omöjlighet; det kommer att uppstå konflikter. Vem ska en i sådana fall ta hänsyn till? Den som först hävdar sin otrygghet? Risken att personen som först hävdar sin otrygghet kanske inte är den mest utsatta är stor. Till exempel så kan det finnas en ovilja hos många utsatta att outa sig själva eller använda sin livshistoria för att berättiga sig.

Jag söker inte främst trygga rum, utan konstruktiva rum. Trygghet kan jag finna i mina personliga relationer, men i en politisk kontext så är det viktigaste att ta sig framåt. Jag behöver inte känna mig helt bekväm med alla människor jag ingår i ett politiskt sammanhang med.

Syftet med till exempel kvinnoseparatism är inte att alla ska känna sig trygga, för så kommer det givetvis inte vara och det är någonting vi måste inse. Även bland kvinnor är förtryckande strukturer verksamma, och vi har även personliga relationer till varandra som kan väcka känslor av otrygghet och obehag. Att någon känner obehag är inte heller ett automatiskt kvitto på att förtryck har ägt rum. Syftet är inte att alla ska vara trygga, utan att vi ska kunna hitta någon slags gemensam grund som vi kan agera politiskt utifrån.

Jag vill ta mig ifrån en situation där allting förvandlas till internpolitik, där krav inte riktas främst mot samhällets strukturer utan mot de politiska sammanhangen som sådana. Politiska sammanslutningar ska inte främst vara Goda, utan konstruktiva. Risken om vi inte ser detta är att vi ägnar oss åt internpolitisk hårklyveri snarare än progressiv kamp.