Har tänkt en del på det här med internaliserad homofobi på sista tiden.
Olika lesbiska har nog olika problem med internaliserad homofobi. Då jag har levt heterosexuellt under stora delar av mitt liv och gjort medvetna ansatser för att ”öppna upp” inför andra begär så har jag inte problem med att känna mig som något slags freak, som om jag var född fel så att säga. Att slippa den här typen av internaliserad homofobi är skönt, men istället får jag annat. Däremot har jag känt skuld och skam över att misslyckas i mina relationer med män, vilket kanske är lite liknande. Jag har känt skam som misslyckat heterosexuell, som en misslyckad kvinna.
Jag tror att den mesta homofobin jag känner i själva verket är internaliserad misogyni. Här tänker jag mig att en har ganska olika positioner som homosexuell man och kvinna. Som homosexuell man tänker jag mig att själva ”homosexuell”-delen är mer framträdande. Jag tänker mig att det blir ett mer tydligt ”glapp” när en kommer ut, från att vara en heterosexuell man med alla de privilegier och rättigheter det innebär till att inte längre räknas in i mäns makt över kvinnor på samma sätt. Samma sak upplever jag inte som lesbisk kvinna, jag var rättslös redan innan jag kom ut, jag har inte haft heteroprivilegier på samma sätt. Givetvis har heterorelationerna givit mig fördelar, men det har främst varit fördelar jag fått i egenskap av en mans ägodel. Fördelarna har givits till mig på villkoret att jag underkastar mig.
Så, hur tar sig denna internaliserade misogyni uttryck för mig som lesbisk? Framförallt handlar det om att relationer med kvinnor inte värderas på samma sätt som relationer med män. Att uppvärdera relationer med kvinnor är ett ganska gediget jobb när en hela sitt liv lärt sig att de inte betyder lika mycket. Detta är en tröskel jag till stor del kommit över nu när jag kommit ut och är i en relation med en kvinna.
Sedan så finns aspekten av att en tänker att ens begär mot kvinnor gör en till man, eller att det är med en slags ”manlig blick” en tittar på kvinnor. Denna idé är ganska vanlig att folk uttrycker. Framförallt om en känner något slags intresse inför en kvinna som har relationer med män kan det kännas så. Det kan även vara så att en faktiskt blir behandlad som snubbe i den typen av situationer, eftersom en förutsätts typ veta hur saker går till att ta initiativ och liknande. Men begären en som kvinna känner mot andra kvinnor är såklart väsensskilda från dem män känner för kvinnor; kvinnor begär kvinnor som hela människor och inte i egenskap av ens mosats. Det jag vill ha från andra kvinnor är inte samma sak som män vill ha. Det finns även en tendens hos kvinnor att betrakta kvinnoseparatistisk rum som ickesexuella, vilket såklart blir ett stort problem för lesbiska som ju inte självklart vill ha ett ickesexuellt rum.
Jag tänker att sexdrift, initiativkraft och så vidare i detta samhälle är konstruerat som någonting manligt. Kvinnor lär sig att förutsätta att någon annan, en man, ska ta initiativ och styra sexuell samvaro. Detta gör dels att sexualiteten kan uppfattas som någonting skadligt och hotfullt mot kvinnor, vilket sätter lesbiska kvinnor i en jobbiga position eftersom vi inte kan vara sexuellt passiva på samma sätt, det finns ju inga män som gör det åt oss.
Den sista har nog varit den mest tydliga för mig på sista tiden, idén om att en hittar på sina begär mot kvinnor. Detta har även förstärkts avsevärt av människor, till stor del heterosexuella, som har envisats med att kalla mig politiskt lesbisk. Detta är såklart väldigt kränkande inför den relation jag ingår i; ungefär som om inte mina känslor inför min partner var på riktigt. Ungefär som om jag hade ”valt” att älska henne och därmed också kan välja bort det vilken sekund som helst.
Som lesbisk måste en alltid bevisa sig, en måste bevisa att ens begär inför kvinnor faktiskt finns på riktigt och att det inte bara är något en har hittat på. Jag tror att en del misogyni finns även i detta; kvinnor ses ofta som hysteriska och förvirrade och det blir därför lätt att även avskriva våra samkönade begär på denna grund. Jag är bara förvirrad som inte fattar att män trots allt är det bästa. Det är bara en upprorisk impuls för att jag inte har accepterat min plats som kvinna. Jag har bara inte träffat rätt man och så vidare. Detta förstärks såklart av personer som försöker framställa det som om lesbiskhet är en grej för privilegierade medelklasskvinnor.
Agreed.
Okej två till sidor av det här:
1. På sätt och vis är det en sorts misogyni där kvinnan skall sträva efter att vara manslik eftersom hon är en inkomplett man. Bara inte för manslik (dubbelbestraffning hurra). Och är inte det en ultimat misogyni att ställa två ”sorters” kvinnor mot varandra (?); i detta fall hetero- mot homosexuell. Men jag tror att påpekandet från heterokvinnor att homokvinnor är privilegierade eller politiska beror på viss avund, att en inte lyckats bli tillräckligt ”manslik”.
2. Det hela har lite med att göra feminin (kvinna) – dras till män, maskulin (man) – dras till kvinnor -tänket. Att dras till kvinnor är maskulint, och som jag tog upp ovan är maskulinitet privilegiumalstrande. Vilket gör att personer associerar till privilegierade medelklasskvinnor varför nu en skulle känna hat emot dessa. Det blir problematiskt framförallt för personer som är feminin-man eller maskulin-kvinna utan att för den sakens skull vara homosexuella.
Nåja, systerskap ska det vara! Go Fanny och kram! =) //Sara
kan dock ’förstå’ att folk antar att du är en ”politisk lesbisk” eftersom att du ofta resonerar precis som en. speciellt när du klankar ned på, som du själv skriver, ”born this way”-lesbiska. precis så, med exakt den frasen (born this way) resonerar kvinnor som ”identifierar” sig som politiskt lesbiska. jag tror inte det har så mycket med varken dina dåvarande eller din nuvarande relation. en kan älska kvinnor utan att vara lesbisk. ”politisk lesbiskhet” är problematiskt för lesbiska kvinnor så jag kan till viss del förstå att du får kritik.
oavsett är det synd att en som lesbisk ständigt måste ”bekräfta” sin läggning men hur mycket en än försöker så har en fortfarande bara ”aldrig träffat rätt man” eller så kan en ”knullas straight”..
Vad är syftet med denna kommentar? Att konstatera att jag får skylla mig själv för att folk antar saker om mig som inte är sant? Har fö inte klankat ner på folk som inte har hft relationer med män, har bara försvarat mig mot när människor säger att jag inte är lesbisk på riktigt för att jag inte använder mig av samma retorik kring det, vilket ju har inträffat åtskilliga gånger.
”born this way”-lesbiska är inte lika med lesbiska som aldrig varit med män?
Sant. Folk som vetat hela tiden då.
Ang ”born this way” – jag tror att de flesta inte har en fkn aning om vilken sexuell läggning de ”föddes till” eftersom alla blir patriarkat-hjärntvättade från tidig barndom. Att ”dekonstruera”/aktivt bortse ifrån denna hjärntvätt till förmån för en lesbisk sexualitet betyder inte att en inte föddes som lesbisk. Det spelar ändå ingen jävla roll. Det viktiga är att man(…) i slutändan blir lesbisk. Kram systrar!
Jag har haft problem med den biten med ”att känna mig som man” då jag inte vetat riktigt hur jag ska kunna begära kvinnor från ett annat perspektiv än ”the male gaze”. Det har gjort att jag känt mig så äcklig varje gång jag åtrått en kvinna, som en snuskgubbe.
Tack, tack, tack.
Har länge trott att dessa tankar bara finns i min hjärna som en del av nån slags identitetsprocess.
Så tack.