Har funderat lite på koncepten ”ordning” och ”stabilitet” i förhållande till ”demokrati”. Den form av demokrati vi har i bland annat Sverige kallas liberal demokrati, och innebär ungefär att det finns äganderätt och ”ekonomisk frihet”, att det finns en konstitution som avgöra vissa friheter och rättigheter och att det finns något slags parlament till vilket politiker väljs för att föra folkets talan.
När jag läste statskunskap så fick vi lära oss att det inte får bli ”för mycket” engagemang i en liberal demokrati eftersom det kan ”koka över” då. Exakt vad detta innebär är oklart, men det problematiserades inte vad detta egentligen säger om det system vi lever i. Om systemet nu inte klarar av för mycket politiskt engagemang, kan det verkligen kallas demokratiskt? Vad händer när det ”kokar över”, ska staten kämpa för sin överlevnad med hjälp av våldsmonopolet? Vad är viktigast, att folk faktiskt får vara med och besluta politiskt eller att upprätthålla stabiliteten och i förlängningen också systemet som sådant?
Det verkar finnas ett överordnat mål för hur polisen agerar vid typ demonstrationer och det är att ”ordningen” ska upprätthållas. Men vad är det egentligen för ”ordning” som upprätthålls. När till exempel nazister tillåts hålla en demonstration så sabbas ”ordningen” för väldigt många människor på både kort och lång sikt, de människor som drabbas av nazisternas våld idag och de människor som kan komma att drabbas av ett eventuellt framtida fascistiskt eller nazistiskt samhället (det vill säga typ alla).
Den ”ordning” som ska upprätthållas har inte något med faktiska människors säkerhet att göra, utan handlar om säkerheten för staten och det system som staten tjänar, det vill säga kapitalismen. Därför anses det mer angeläget att upprätthålla ”ordningen” så att det inte blir ”kaos” än att motarbeta fascism. Fascism är inget hot mot vare sig staten eller kapitalismen, det är däremot de delar av vänstern vars mål är att avskaffa just detta system. Fascism är däremot ett mycket konkret hot för människor på både kort och lång sikt. Grejen är att det spelar marginell roll, när det viktigaste är att upprätthålla ordning och stabilitet.
Här kan vi se hur den liberala demokratin som form överordnas demokrati i en djupare betydelse, det vill säga folkstyre. När människor förbjuds från att demonstrera för att det är viktigare med ”ordning” så handlar det om att det är viktigare att bevara systemet så som det ser ut än att människor faktiskt får realisera sina ”demokratiska rättigheter”. Samma sak när människor som demonstrerar mot fascism som ju är en djupt odemokratisk ideologi ses som ett större problem än fascismen som sådan, eftersom fascismen som sådan inte utgör något direkt hot mot staten.
Detta kan motiveras med att det hur som helst är värre att befinna sig i kaos, att det är bättre att ha några demokratiska rättigheter än inga alls och så vidare. Men det visar på en väldigt tydlig spricka i realliberalismen, nämligen det faktum att alla rättigheter inte kan realiseras samtidigt. Om alla, eller bara en större mängd än idag, utnyttjar sina demokratiska rättigheter så kommer det att ”koka över” och repressionen kommer att bli hårdare. Ordningen kommer att prioriteras framför att människor får utnyttja sina rättigheter. Den liberala demokratins upprätthållande bygger således på att det store flertalet inte utnyttjar de demokratiska rättigheter de har. En kan såklart mena på att detta ”fungerar i praktiken”, men frågan är om en kan kalla ett samhälle där våra demokratiska rättigheter är villkorade på det här sättet en ”demokrati”.
Intressant inlägg, bra. Jämförde det lite med att alla människor inte får hämta ut sina tillgångar från bankerna samtidigt, eftersom de inte existerar på det sättet. Man får nöja sig med att bara ”ha rätt” till sina besparingar.
Vissa menar att det är en cybernetisk, snarare än liberal, teori en hittar på botten av de här obehagliga sätten att förhålla sig till politik och demokrati idag. Cybernetikens hypotes av Tiqqun är en bra liten bok i svensk översättning som åtminstone jag tyckte gav ett intressant perspektiv på samhällsutvecklingen. https://www.adlibris.com/se/bok/cybernetikens-hypotes-9789186923051
Cyberntikens/ systemvetenskapens mål är harmoni, ett undvikande av konflikt. Vilket ju verkligen är inte anti-demokratisk tanke.
Maj gad vad intressant! 🙂 Tack för mkt tänkvärt.
Hej, först vill jag säga att jag älskar din blogg! Så nu till min fråga eller snarare dilemma: jag är en aktiv medlem i F! och har fått flera nya vänner genom det. Mina äldre vänner förstår dock inte riktigt mitt engagemang och vi hamnar ofta i dispyter om politik. Nu senast blev jag anklagad för att sympatisera med ett parti som motverkar jämställdhet (angående att F! endast har kvinnor på sin EU-lista). Jag kommer självklart med svar på tal och försöker på ett så pedagogiskt sätt som möjligt förklara varför F! gör som de gör. Det hjälper dock inte och känner mig konstant ifrågasatt. En del av mig längtar efter studenten så vi på ett mer naturligt sätt kan glida ifrån varandra men samtidigt är de ju mina närmaste kompisar och dem som jag anförtror mig hos när jag är ledsen. Har du upplevt något liknande eller har du något tips? Tack på förhand! P.S. Om en sådan här fråga inte passar sig här får du säga till. Jag kände mest att du kunde ha ett vettigt svar. D.S.
Hej! Jag tänkte svara bara för att jag har samma problem 🙂 Jag undviker de ämnena med mina gamla vänner och pratar i möjligaste mån om annat. Om ämnet kommer upp så säger jag oftast ”jaha” och rycker på axlarna istället för att bemöta det o diskutera vidare. Men jag vet inte om det egentligen är så hållbart i längden… Lycka till iallafall!
Jag är visserligen inte den du frågar, men känner igen mig i problematiken. Olika politiska åsikter måste inte vara ett problem, men just antifeminister kan bli jobbiga. De har en tendens att avbryta ofta, inte försöka förstå vad jag menar och behandla kvinnor och män olika även om de hävdar att de inte gör det.
Är det anledningen till att du känner dig konstant ifrågasatt kanske det är läge att undvika dem. Vill du ändå umgås brukar det hjälpa att påpeka varje gång de gör något som förminskar dig och i värsta fall vara tydlig med att de måste bete sig bättre om ni ska kunna fortsätta hänga. Det de bidrar med i ens liv brukar dock inte vara värt all ansträngning enligt min erfarenhet.
Behandlar de dig däremot med respekt kanske du ska ha kvar dem som vänner, fast säga åt dem att du inte vill tala politik med dem. Du skriver att de är dina närmaste vänner och att du kan tala med dem när du är ledsen. Vänner kan sällan vara allting samtidigt. Jag brukar sortera in mina i fack. Den där jag talar problem med, den jag går på roliga aktiviteter med etc. Det fungerar bättre för mig än när jag försökte få in alla i Bästa kompis som det går att göra allt med – facket.
Oavsett råd hit eller dit vet du i slutänden bäst själv. Så länge du fattar ett val som reflekterar dina värderingar och hur du vill leva ditt liv löser det sig nog till det bästa.
Tänker att en måste låta bli att se det som ens ansvar att upplysa andra. Det tar liksom energi från att bedriva kamp att ständigt behöva förklara grundläggande grejor för människor som ändå inte är intresserade.
Spot on text. Särskilt ”Den ”ordning” som ska upprätthållas har inte något med faktiska människors säkerhet att göra, utan handlar om säkerheten för staten och det system som staten tjänar, det vill säga kapitalismen. Därför anses det mer angeläget att upprätthålla ”ordningen” så att det inte blir ”kaos” än att motarbeta fascism.”