För ful för att ha en åsikt om patriarkatet.

En sån där grej en ofta får slängd i fejset som feminist är hur oerhört ful en är, något som av någon anledning gör ens åsikt om patriarkatet mindre legitim. Jag har funderat en del på detta med vad fulhet och snygghet är. När jag rakade av mig håret så fick jag betydligt fler kommentarer om att jag ”såg ut som en man” och liknande. Detta kan jag tycka är intressant eftersom det ju uppenbarligen är mitt beslut att ha just en kortklippt frisyr. Jag inser såklart att det är något som kan ge mig en mer ”manlig” eller i alla fall mindre ”kvinnlig” framtoning, på samma sätt som min klädsel (vanligtvis jeans och hoodie), att jag inte rakar mig eller att jag i princip aldrig sminkar mig gör det. Jag ägnar mig helt enkelt ganska lite tid och energi åt att göra mig till ”kvinna”, något som är provocerande i mångas ögon. Måhända tycker vissa att jag också är oerhört ful bara sådär, men jag tvivlar på att det är det främsta skälet till kommentarerna utan tror snarare att det upplevs som provocerande med en person som tar avstånd från vissa former av kvinnlighet både i ord och handling.

För mig har det varit väldigt skönt att släppa grejen med att i olika sammanhang försöka ha någon slags ”kvinnlig” framtoning. Sedan jag slutat försöka tygla min kropp på olika sätt, i form av utseendemässiga ingrepp eller att försöka ändra mitt uppförande så att det ska framstå som mer kvinnligt, så har jag blivit mycket mer bekväm med hur jag faktiskt ser ut. Jag kan vara nöjd med mitt utseende på ett helt annat sätt än innan, kan känna att det är såhär jag ser ut istället för att mäta mig själv mot mallen ”kvinna”. Detta är såklart inte alltid, men för det mesta.

Detta har också gett mig en ganska mycket mer avslappnad inställning till mitt utseende, innan så kunde det växla mellan hybris de dagar jag kände mig kvinnlig nog och självhat de dagar jag inte tyckte mig passa in i mallen. Nu jämför jag mig för det mesta bara med mig själv, och det ger en ganska mycket mer jordnära inställning till det hela. Jag kan önska att jag hade mer eller mindre av det ena och det andra på min kropp, men jag har i regel ingen yttre måttstock eller ideal som jag förhåller mig till. Jag ser inte andra kvinnor och tänker att de är snyggare än vad jag är eller att jag önskar att jag såg ut som dem.

Jag har också kommit fram till att det här med att uppfatta folk som snygga/fula ändå är en väldigt subjektiv upplevelse. Jag har tänkt på det när jag själv börjat reflektera mer över vad jag attraheras av, och att det inte har så mycket att göra med vad som generellt lyfts fram som attraktivt. Typ att jag kan se att någon är snygg rent ”objektivt” (alltså enligt rådande ideal) men själv inte attraheras av det. Jag tänker mig att det är så de flesta andra fungerar liknande. Hela grejen med att vara ”snygg” har därför blivit lite mindre betydelsefull, avdramatiserad helt enkelt.

Vill bara säga att det är helt jävla fantastiskt att tycka att det känns helt okej om en framstår som ful i någons ögon, att helt enkelt inte bry sig så jävla mycket om det. Det är också skönt att slippa den där ständiga jävla pressen på att vara ”kvinnlig” som jag gått omkring med precis hela tiden innan. Jag rekommenderar det verkligen!