Personlighetens prakt.

Läser för närvarande Slavoj Zizeks  bok Först som tragedi, sedan som fars som har erbjudit mig en massa spännande insikter om politik och vad en modern kommunism kan innebära, men också på en insikt av helt annat slag som jag vill dela med mig av, nämligen om så kallad psykologisk realism.

Psykologisk realism är när man målar upp de olika karaktärernas komplexitet, ofta som ett sätt att försöka nyansera en berättelse. Den som begår onda handlingar är inte enbart ond och så vidare, utan gör det av komplexa psykologiska skäl som beskrivs på ett sätt som gör att betraktaren ska känna att det kanske inte är så lätt att fördöma rakt av ändå. I boken beskrivs det som att verkligheten döljs i personlighetens ”prakt”.

Det är sant att detta är vanligt förekommande inom konsten och till exempel de nya Batmanfilmerna kan ses som ett utmärkt exempel på filmer som hyllats just för att de visar upp någon slags komplexitet hos karaktärerna. Jag tycker själv att de filmerna är jävligt schyssta, så jag ska inte vara sådan, men jag har också noterat hur detta ofta förekommer när man diskuterar politik. Vissa personer har en tendens att vilja analysera personen bakom olika politiska åsikter och liksom hitta någon slags ”kärna” som utgör den ”verkliga” personen, som alltså inte skulle vara dennes handlingar eller åsikter.

Jag tänker att många människor hyser en idé om att människor som gör vidriga saker har ett ”sant” jag innerst inne och att man alltså inte kan se personen helt och hållet som en fiende. Vidare så tror jag att många försvarar sitt eget agerande med att det inte är deras sanna jag, att det är något de gör i sin yrkesroll och så vidare. Hur ofta hör man inte människor säga att det inte är sådana egentligen.

Det är egentligen totalt ointressant vem en person om Jimmie Åkesson, Gudrun Schyman eller Aron Modig är ”bakom” sina åsikter. Dels finns det inget sådant ”bakom” eftersom en person inte har någon ”kärna” utan består av sina handlingar, ställningstaganden och så vidare oavsett som dessa görs privat eller professionellt. Dessutom spelar det ingen roll om personen egentligen är något annat bakom, eftersom det sättet hen verkar på fortfarande är vad det är. Jimmie Åkesson blir inte mindre min ideologiska fiende även om han skulle ha en bakgrund och ett känsloliv jag kan känna sympati för.

4 reaktioner till “Personlighetens prakt.”

  1. En skönlitterär skildring kan ju bli mer realistisk om man skildrar karaktärerna som komplexa. Men använder Žižek begreppet ”psykologisk realism” för att karakterisera politisk debatt, eller är det du som associerar fenomenet med denna? Om det är han som använder det på detta sätt låter det förvirrande att karakterisera det som ”realism” – det handlar väl snarare om att psykologisera och flytta fokus från sak till person.

    1. Han gör väl själv associationen, men det är lite av ett stickspår. Kan nog hålla med om att termen är märkligt, men det är den han använder.

  2. Håller med om att det inte finns någon kärna eller något sant ”jag”, men jag är mer intresserad av de processer som skapar människor och deras åsikter, dvs vad som formar dem. Det är därför jag inte kan se någon som helt och hållet fiende – för jag tror att alla kunde, under andra förutsättningar, ha blivit någon annan.

    1. Mjo, det är ju ett fint synsätt och jag tänker att det beror mkt på kontext. Överlag tror jag dock att det är ett problem att man försöker mänskliggöra olika nyckelpersoner inom makteliten, dock en helt annan sak med mer perifera personer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *