Läste detta inlägg om ålder och barnaskaffande hos Brunheten och kom att tänka på en sak som stör mig, nämligen att det anses vara så jävla egoistiskt att inte skaffa barn eller att skaffa barn vid ”fel” tillfälle i livet. Det är ju som så att barn skaffar man för sin egen (och sin eventuella partners) skull och ingen annans. Eller ja, det bör i alla fall vara så.
Jag förstår inte varför det ska vara så förknippat med skuld när, hur och varför man skaffar barn. Man måste göra det i precis rätt ålder, men precis rätt inkomst, med rät civilstånd och så vidare för annars är man egoistisk. Om man är för gammal så är det synd om barnet som får gamla föräldrar, är man för ung är det synd om barnet eftersom föräldrarna inte ha optimala ekonomiska förutsättningar.
Det bästa för barnet måste ju rimligtvis vara att föräldrarna skaffar barn när de känner för det. Sedan kan man alltid fundera på om förutsättningarna inte hade kunnat vara bättre men det är så tröttsamt denna uppfattning om att barnen behöver ha det helt perfekt hemma såväl socialt som ekonomiskt för att växa upp till vettiga människor och att detta dessutom är något samhället ska avgöra.
Jag ser det som ytterligare en konsekvens av individualiseringen av precis allt, att man nu måste planera in sitt barnskaffande precis i en noga uträknad kalkyl av när man kommer ha som mest ork, tid och pengar. I ett samhälle med fungerande välfärd så behöver inte barnaskaffandet passas in så noggrant i denna kalkyl utan kan få tas lite som den kommer. Men så är det inte idag, idag ska du fan inte ens fundera på att skaffa barn om du inte haft en möta med din personliga livsrådgivare först.
Så sant! Det är himla trist, bara tanken på att vilja skaffa barn vid ”fel” tidpunkt fyller en ju med skam. Det är ju inte rätt. Jag tror inte att barn behöver ha föräldrar med mycket pengar, stort hus, perfekta vänner osv. Jag tror att kärleksfulla föräldrar är viktigast för barn.
Att föräldrarna kan försörja barnet utan att leva på gröt varje månad känns ändå som en liten förutsättning att försöka sträva efter..
Men min mamma och pappa blev flyförbannade när jag blev gravid mitt i utbildningen, mamma pratade inte med mig på 3 månader och de var övertygade om att jag inte skulle slutföra utbildningen.
Jag tycker man ska ha råd att ge barnet mat och kläder, loppis eller inte spelar ingen roll, tror inte fancy märken och grejer gör ett lyckligt barn.
Ja, det där stör jag ihjäl mig på. Hur stort fönster för barnafödande lämnar det en om man måste vänta tills man har uppnått ideala förutsättningar? Det viktigaste i den ekvationen borde ju vara vilja och känslomässig mognad för att ta hand om en annan människa, inte hur mycket pengar man har på sparkontot eller hur många rum lägenheten har. Faktiskt.
Jag tycker det där är så satans orealistiskt. De allra flesta kommer inte ha någon period i sitt liv där deras förutsättningar för att skaffa barn lever upp till det där idealet. Sedan finns det såklart bättre och sämre omständigheter, men vad som utgör sådana kan ju variera rätt rejält. Jag tror att vad man gör med sina förutsättningar som förälder spelar större roll än vad förutsättningarna är.