Ganska ofta får jag kommentarer där folk tycker att jag ”borde bli politiker”. Det är absolut något jag uppskattar, det är kul att människor anser mig kapabel att göra en god gärning inom politiken.
Men, jag kommer inte satsa på att ”bli politiker”. Politiker är nämligen inte ett jobb, det är ett förtroendeuppdrag som man ibland kan lyfta lön för. Jag är redan idag engagerad i ett ungdomsförbund, nämligen Grön Ungdom, och kommer troligen att engagera mig mer i det när jag kommer hem till Sverige.
Det är såklart en dröm att kunna syssla med saker jag brinner för på heltid och lyfta en schysst lön för det. Men om drömmen om att ”bli politiker” blir större än drömmen att förändra samhället så gör man ett misstag. Engagemang måste komma från övertygelser, inte från en vilja att göra politisk karriär. Om man framförallt är intresserad av att ”bli politiker” så kommer engagemanget hamna i skymundan, och därför tycker jag inte att man ska ha en politisk karriär som primärt mål med sitt engagemang.
Det finns gott om karriärister inom politiken. Människor som tummar på sina principer för att inte göra sig ovänner inom partiet. Jag kan förstå att det lätt blir så när man vistats i den miljön hela sitt liv men jag tror att det är skadligt för samhället när det blir så, för det leder till en barriär mellan politiker och ”vanligt folk” där verklighetskontakten hos politiker blir allt mindre. Jag tycker till exempel att det är ett problem att de personer som klistrat ihop arbetslinjen, i vilken det ingår en massa antaganden om vad som motiverar människor till jobb, själva aldrig arbetat utanför partiet eller varit i eller i närheten av människor som varit i den utsatta situation som man kan tänka sig att de som är föremål för till exempel fas3 är.
Politiker har alltmer börjat ses som ett heltidsyrke, något man gör karriär inom. Människor säger att de ”satsar på politiken” och menar att de satsar på en hög politisk post, inte att de satsar på politiken som medel för att förändra något. Politikerkåren i Sverige har gått från att bestå av många personer med små uppdrag vid sidan om sitt vanliga liv och arbete till att bli alltmer professionaliserad och detta är ett problem. Det skapar dels en kultur för ogenomtänkta beslut utan verklighetsanknytning och dessutom ett politikerförakt på grund av detta.
Jag kan absolut inte säga att jag skulle banga ett politiskt heltidsuppdrag på grund av denna princip men jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke när man engagerar sig politiskt. Att det inte ska handla om att ”bli politiker” först och främst utan om att vilja förändra något i samhället. Politisk karriärism är vidrigt och ska bekämpas.
Håller med. När jag var engagerad i F! valet 2006 pratade vi mkt om politikerpraktik, att det ska ingå att som politiker vara ute på olika slags jobb för att veta något om det de beslutar om. Det är väldigt mycket verklighetsuppfattning om olika människors situation som saknas i politiken idag tycker jag. Även empati, kunskap och inlevelseförmåga om människors levnadsvillkor och livssituationer. Det skulle kännas mer demokratiskt och förmodligen bli bättre om människor med olika och andra erfarenheter än politiken var med och styrde. Mona Sahlin sade väl nyligen att hon insåg först efter att hon slutat att politiker lever i en egen värld.
Intressant sagt av henne, hade varit kul att se en vidareutveckling va uttalandet.
FULLTRÄFF Fanny!
Just så här: en undervisningsminister som inte gått ut gymnasiet eftersom hon satsat på sport och sen politisk karriär; ministrar som tagit på sig 10, 13, 15 år för magisteruppsats som säger att universitetsstuderande ska ha max 5 år på sig. Statsministern som inte vet vad mat i butiken kostar.
Och när du säger ”skadligt för samhället när det blir så, för det leder till en barriär mellan politiker och ”vanligt folk” där verklighetskontakten hos politiker blir allt mindre. Jag tycker till exempel att det är ett problem att de personer som klistrat ihop arbetslinjen, i vilken det ingår en massa antaganden om vad som motiverar människor till jobb, själva aldrig arbetat utanför partiet eller varit i eller i närheten av människor som varit i den utsatta situation som man kan tänka sig att de som är föremål för till exempel fas3 är.”
– det påminner mig om näringslivslobbyister som pratar om att den enskilda människan inte jobbar för sig själv utan för samhället, samhället, samhället – som om det fanns ett samhälle utan den enskilda människan ochdessutom ett samhälle utan att man kan ha ett gott liv.
Amen osv.
Ojsan, att hon inte gått gymnasiet är ju anmärkningsvärt. Egentligen tycker jag att en utbildningsminister ska vara utbildad lärare, minst.
…och detta resonemang påvisar ju ännu tydligare att du borde bli politiker 🙂