Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

politiker

Idioti.

IMG_20130518_145147

Läste i Arbetaren (som jag för övrigt kan rekommendera att en tecknar en prenumeration på) detta uttalande från en politiker angående biljettkontroller som upplevs som obehagliga. Tycker att det är fascinerande att som politiker vara såpass ointresserad av att lösa problem.

Sponsrat skolmaterial.

Lyssnade på Kaliber om att företag gör böcker som de skänker bort gratis till skolor. En väldigt stark aktör på detta område var svenskt näringsliv, alltså svenska företags lobbyorganisation. Lärarna tvingas i sin tur att ta in detta material eftersom det skolorna saknar resurser för att köpa in material. Många lärare är väldigt kritiska till det sponsrade materialet, men uppger att de material de har att tillgå annars känns utdaterat.

För mig kom det som en chock att detta ens är lagligt, jag var helt övertygad om att det inte var okej med sponsrat skolmaterial och än mindre med produkter som från början till slut är framtagna av en intresseorganisation. Tydligen är detta ett växande fenomen, vilket inte förvånar alls eftersom resurserna till skolan krymper.

Ett exempel i programmet var en bok om miljö som Svenskt näringsliv hade gett ut. I denna bok så stod det att utvecklingen i miljöfrågor går åt ”rätt håll” eftersom det sker en massa innovation av just företag. Det faktum att denna innovation i regel tvingas fram av regleringar, som företag tenderar att vända sig emot, togs inte upp. En klimatforskare som läste igenom boken tyckte att den var otillräcklig.

I slutet av programmet fick en höra när Björklund svarade på en fråga om detta i en frågestund i riksdagen. Hen sa ungefär: ”jag ser problemet, men utvecklingen går inte att stoppa, det enda vi kan göra är att se till att ha ämneskunniga lärare”. Jag blir så otroligt matt. Till saken hör alltså att den myndighet som innan granskade skolmaterial för att se till att allt stod rätt till är nedlagd sedan 90-talet. Detta har skapat ett utrymme för företag att göra sitt material, eftersom det inte behöver gå igenom någon granskning innan det får köpas in av skolor. Vidare är en stor del av problemet att det saknas resurser att köpa in vettigt skolmaterial för. Det är absolut inte så att utvecklingen inte går att stoppa, det är egentligen bara att återinföra denna granskningsmyndighet och öka resurserna till skolan. Det handlar alltså inte om att det saknas möjligheter, utan om att det saknas vilja. Det finnes få saker jag finner så smaklösa och irriterande som när politiker låtsas att de saknar makt när det egentligen bara handlar om deras unkna prioriteringar.

Politisk karriärism.

Ganska ofta får jag kommentarer där folk tycker att jag ”borde bli politiker”. Det är absolut något jag uppskattar, det är kul att människor anser mig kapabel att göra en god gärning inom politiken.

Men, jag kommer inte satsa på att ”bli politiker”. Politiker är nämligen inte ett jobb, det är ett förtroendeuppdrag som man ibland kan lyfta lön för. Jag är redan idag engagerad i ett ungdomsförbund, nämligen Grön Ungdom, och kommer troligen att engagera mig mer i det när jag kommer hem till Sverige.

Det är såklart en dröm att kunna syssla med saker jag brinner för på heltid och lyfta en schysst lön för det. Men om drömmen om att ”bli politiker” blir större än drömmen att förändra samhället så gör man ett misstag. Engagemang måste komma från övertygelser, inte från en vilja att göra politisk karriär. Om man framförallt är intresserad av att ”bli politiker” så kommer engagemanget hamna i skymundan, och därför tycker jag inte att man ska ha en politisk karriär som primärt mål med sitt engagemang.

Det finns gott om karriärister inom politiken. Människor som tummar på sina principer för att inte göra sig ovänner inom partiet. Jag kan förstå att det lätt blir så när man vistats i den miljön hela sitt liv men jag tror att det är skadligt för samhället när det blir så, för det leder till en barriär mellan politiker och ”vanligt folk” där verklighetskontakten hos politiker blir allt mindre. Jag tycker till exempel att det är ett problem att de personer som klistrat ihop arbetslinjen, i vilken det ingår en massa antaganden om vad som motiverar människor till jobb, själva aldrig arbetat utanför partiet eller varit i eller i närheten av människor som varit i den utsatta situation som man kan tänka sig att de som är föremål för till exempel fas3 är.

Politiker har alltmer börjat ses som ett heltidsyrke, något man gör karriär inom. Människor säger att de ”satsar på politiken” och menar att de satsar på en hög politisk post, inte att de satsar på politiken som medel för att förändra något. Politikerkåren i Sverige har gått från att bestå av många personer med små uppdrag vid sidan om sitt vanliga liv och arbete till att bli alltmer professionaliserad och detta är ett problem. Det skapar dels en kultur för ogenomtänkta beslut utan verklighetsanknytning och dessutom ett politikerförakt på grund av detta.

Jag kan absolut inte säga att jag skulle banga ett politiskt heltidsuppdrag på grund av denna princip men jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke när man engagerar sig politiskt. Att det inte ska handla om att ”bli politiker” först och främst utan om att vilja förändra något i samhället. Politisk karriärism är vidrigt och ska bekämpas.

Politiska skygglappar.

Jag lyssnade först nu på ett avsnitt av Kaliber från februari som handlade om det ökade hotet mot tjänstemän inom försäkringskassa, socialtjänsten och så vidare. I programmet intervjuas först en person som dömts till rättspsykiatrisk vård för att han hotat att ta till våld efter att för tredje gången nekats hjälp med pengar till mat på socialkontoret, han var precis utskriven från psyk då och hade diagnostiserad schizofreni och hade inte ätit på flera dagar. Det han gjorde var att be dem tillkalla polis och hota med att ta till våld annars. Väl på fängelset kunde han få mat.

Det är inte rätt att hota någon men jag ser det som ganska uppenbart att denna situation hade kunnat undvikas ganska enkelt genom att typ ge snubben ifråga pengar till mat. Desperata människor gör hemska saker, man kan gå väldigt långt i kampen för överlevnad och jag tror att de flesta hade varit beredda att ta till våld eller hot om de trodde att deras liv hängde på det, speciellt om man dessutom är psykiskt sjuk.

I avsnittet intervjuas också en forskare som vittnar om att man kan se ett samband mellan ökade klyftor och ökat våld, och ökade klyftor i Sverige kan både OECD och SCB vittnar om enligt reportern. Det intervjuas också flera anställda på socialkontoret och försäkringskassan som vittnar om att personerna som tar till våld eller hot oftast är personer i desperata situationer. Herregud, jag tror att de flesta har ganska lätt att inse att den här typen av situationer uppstår oftare om människor är desperata efter livsnödvändigheter som till exempel mat. Om hela ens liv står och faller med ett beslut från någon av dessa instanser så är det klart som fan det blir känsloladdat när svaret blir nej och ju oftare svaret blir nej desto oftare blir det ett nej i en desperat situation, och desto oftare kommer folk gå över gränsen. Nej, det är inte okej, men det finns en förklaring till att det är så.

I slutet av programmet, eller typ 20 minuter in, intervjuas i alla fall två politiker. Först Sebastian Carlsson som är Reinfeldts pressekreterare och som säger att han ”inte riktigt köper bilden” att klyftorna ökar i Sverige eftersom om man räknar bort den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen, alltså 20 % av Sveriges befolkning, så ökar inte klyftorna. Jaha? Men de som tillgriper våld eller hot som sista utväg är rimligtvis de som har det allra sämst i samhället, det är ju knappast någon jävla villaföreningsföreträdare som gör det. Jättekonstigt argument. Man kan fan inte bara skita i att ta med en femtedel av Sveriges befolkning i beräkningen. Alltså, om man räknade bort den femtedel av befolkningen som röstade på Kd, C och Fp så hade alliansen inte suttit i regeringsposition. Bara en liten anmärkning.

Men sedan kommer det värsta, nämligen arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Kalibers reporter lägger fram detta med att ökade klyftor leder till ökat våld, hänvisar till att myndigheter fått sin budget nedskuren rejält vilket försvårar säkerhetstänk och frågar sedan om deras politiska beslut kanske kan ha något med saken att göra. Då säger Engström typ såhär: ”våld är oacceptabelt oavsett, vi ska ha nolltolerans”. Reporter ba: ”ja, men nu frågade jag inte om det utan om er politik kan ha lett till detta problem” och Engström ba: ”men jag ser inte på frågan så utan våld är faktiskt inte okej oavsett”. Reportern ställer frågan igen och igen till Engström säger att hon inte anser frågan ”relevant” eftersom hon ”inte ser så på saken” varpå reportern säger att Engström må tycka det är en irrelevant fråga, men att hon faktiskt tycker den är relevant och skulle vilja ha ett svar. Då bryter någon, säkert pressekreteraren, in och ba: ”detta är hennes svar”.

Jag mådde så jävla illa när jag hörde det här. Jag menar, Engström är fan politiker och dessutom en högt uppsatt sådan. Hon tar beslut som påverkar vårt samhälle och hon ställs inför ett problem med rådande samhällsordning, nämligen att deras politik kan ha lett till ökat våld. Men hon vägrar se detta, hon bara säger att ”våld är fel” gång på gång på gång på gång utan att ha något som helst förslag om hur detta problem ska kunna lösas.

Du kan tycka att något är hur fel som helst, du kan sätta upp tusentals jävla nolltoleranser, men detta gör det inte mindre sant att våld är ett samhällsproblem som ökar och minskar beroende på hur samhället ser ut. Det spelar ingen roll hur du ”ser” på saken, det spelar ingen roll hur mycket du ”förmedlar” att något är fel eller sätter upp nolltoleranser för det kommer inte lösa det jävla problemet.

Det hade fan vart bättre om hon sagt att hon ”inte köper den bilden” att ökade klyftor skulle leda till ökat våld eller att minskade resurser gör säkerhetsarbetet på arbetsplatsen svårare, såsom vissa andra gör. Men icke, hon skiter fullständigt i hur verkligheten är beskaffad utan säger bra att hon ser det ur en annan vinkel, att det är en fråga om att ”våld inte är acceptabelt”. Punkt slut.

Ja, det var väl bra att du tog ställning mot våld. Men vad ska du göra åt saken då? Bura in den fattigaste tiondelen av befolkningen? Trycka upp pins där det står ”det är dumt att slåss”. Herregud människa, din uppgift är inte att sitta och ha åsikter att våld är fel, din uppgift är att lösa problem. Problem löses inte genom att man önskar riktigt mycket att de ska försvinna hur mycket jag än önskar att det var så, tyvärr.

Ah, dessa jävla skygglappar, bara ta av dem och sköt ditt förbannade jobb. Nej, jag menar inte att ni ska beskaffa samhället precis som jag tycker, men jag tycker fan i mig att ni ska kunna bemöta ett observerat samhällsproblem med något mer än att ”det är oacceptabelt”.

Politisk läggning: demokratiälskande liberal med förkärlek för maktanalyser.

För ett par dagar sedan fick jag en förfrågan att skriva om var jag står politiskt. Jag skriver ju en del om politik men jag redogör sällan för mig ståndpunkt generellt. Sanning är faktiskt att jag inte riktigt vet själv.  När folk frågar mig brukar jag kalla mig liberal, för det är enklast så. Men jag rör mig mer och mer åt vänster.

Mitt stora genombrott politiskt kom när jag läste Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan. Jag har alltid kallat mig feminist men det var först då jag verkligen började anlägga feministiska analyser på det mesta i samhället. I samma veva började jag uppmärksamma fler och fler strukturella orättvisor i samhället. Detta har gjort att jag har börjat anlägga ett klassperspektiv på det mesta, och klassperspektiv är ju som ni vet en vänstergrej.

Jag ligger ofta och grämer mig över att vi hade kunnat ha det så himla bra men ändå har det så som vi har det. Jag tänker mig att samhället skulle kunna organiseras annorlunda; på ett sätt där det finns en större känsla av närhet och socialt ansvar i hela samhället, där fler människor jobbar kortare arbetsdagar och med en mindre grad av institutionalisering. Helt enkelt ett samhälle där människor tar hand om varandra.

Jag är så trött på menlöst politiskt snack om rutavdrag. Jag vill ha visioner kring hur samhället skulle kunna se ut om det faktiskt var annorlunda. Riktiga visioner, inte något om att utöka antalet lagstadgade semesterveckor eller avskaffa dem helt.

Men när det kommer till sakfrågor så är det betydligt enklare. Det jag först och främst slår vakt om är en fungerande demokrati. Detta innebär såklart att grundläggande friheter fungerar som de ska. Yttrandefriheten ska inte solkas ned av några undantag. Det innebär vidare att det finns en konstitutionsdomstol*, vilket det skamligt nog inte finns i Sverige idag. Det är också viktigt att medborgarna aktivt informeras om sina rättigheter och sitt ansvar. De verktyg som krävs för att kunna granska makthavare kritiskt ska ges till alla och envar i skolan. För vad spelar det för roll att man har allmän rösträtt om folk inte vet vad de röstar på?

Nyckelordet i en fungerande demokrati stavas transparens, medborgarna ska veta vad politikerna sysslar med. För detta krävs att det finns en förståelse och media som sköter sin uppgift och granskar makthavare. Jag vill leva i ett samhälle där det finns en tilltro till politik som något som kan förändra, där människor känner att deras röster betyder något och inte bara körs över. Ett samhälle där folket är chef över politikerna, inte tvärtom.

Vidare så tycker jag att det ska finnas en grundtrygghet i samhället som alla medborgare kan förlita sig på. Om man är sjuk ska man få vård, om man behöver socialbidrag ska man inte behöva vänta flera månader på att få det. Man ska inte behöva vara utelämnad till idioter till tjänstemän och otillräckliga budgetar om man befinner sig i en akut situation. Detta är något som måste finnas i ett välfungerande samhälle, alla ska kunna känna sig säkra på att en uppsägning inte gör att dem måste ta sitt pick och pack och sova på gatan. Ingen människa ska behöva känna sig som K, utelämnad i en värld han inte förstår och som ingen önskar förklara.

Visioner sa jag visst. Men samtidigt som jag tycker att politiken är visionsfattig så kan jag tycka att det finns för mycket av dem. Eller, kanske inte visioner, men omöjliga målsättningar. Jag skulle önska att alla alternativ hade en tydlig riktning var man vill komma, en ide om hur samhället ska vara organiserat. Men praktiskt taget onåbara mål kommer som en standardingrediens i det politiska samtalet blir jag ledsen. Jag är trött på menlösa nollvisioner, jag vill att aktuella förslag ska vara förankrade i verkligheten.

Jag är nog lite liberal ändå. För allt jag tycker kokar egentligen ihop till detta: frihet för individen. Fast med frihet menar jag ingen teoretisk frihet att få göra vad man vill med sin egen kropp bara man själv har resurserna till det. Jag vill ha den typen av frihet där människor faktiskt har möjlighet att komma dit de vill. Men jag har en förkärlek för att sätta vikt vid maktstrukturer.

Detta kanske inte bringade någon klarhet i frågan alls. Jag vet inte.

*En konstitutionsdomstol är en domstol där man kan ställa staten till rätta. Den ska även slå vakt om att inga överträdelser över grundlagen görs.

Alltid lika jobbigt när folk är skyddade av grundlagen.

Detta är en fruktansvärt obehaglig artikel. Nämndemän blir ju som känt politiskt tillsatta vilket såklart innebär att även Sd-politiker får sitta som nämndemän. Nu har emellertid Värmlands tingsrätt velat sparka en nämndeman från Sd eftersom han har länkat till antisemitiska hemsidor i en, och håll för fan i er nu, privat mejlkonversation!

Om man nu har ett system där politiskt tillsatta får har beslutsrätt i domstolar så ska man väl låta det vara så också. Nämndemännen ska ju representera ett snitt på Sveriges befolkning och nu är det ju så att sju procent av dessa har röstat på Sd, då är det väl inte mer än rätt att en människa med åsikter som speglar Sd:s ska sitta i rätten. Annars är det ju inte en äkta representation av folket. Eller är det kanske bara den politiskt korrekta delen av befolkningen som ska ha representation i rätten?

Tydligen så är det viktigt att alla nämndemän har värderingar om alla människors lika värde. Står det i lagen att det måste vara så, undrar jag? Hur garanterar vi att de gamla gubbar och gummor som mestadels sitter som nämndemän har fräscha och uppdaterade åsikter och inte styrs av en massa fördomar?

Jag har stor sympati för tingsrättens beslut, men jag förstår också problemet med hur mycket en nämndeman får säga. Han är ju skyddad av yttrande- och tryckfrihet. Det han sagt i TV kan man inte avskeda honom för. Det är svårt att dra gränsen för vad man som person får tycka och inte, säger Anne Ramberg.

Man ska alltså dra gränser för vad personer får och inte får tycka? Anne Ramberg verkar se det som en tråkigt försvårande omständighet att han är skyddad av grundlagen. Sen tycker jag att hela problemvinklingen är konstig. För problemet är väl ändå vilka åsikter som påverkar hans arbete, inte vilka han uttrycker? Om man skulle kunna statistiskt bevisa att han t.ex. tenderar att döma färgade personer hårdare så kan det väl vara ett skäl till att avskeda honom men i sådana fall ska alla nämndemän utsättas för samma granskning.

Personligen tycker jag att det är ytterst obehagligt att det kanske sitter någon Kristdemokrat i rätten. Jag skulle för mitt liv aldrig vilja bli dömd av en människa med den typen av åsikter. Otroligt obehagligt hade det varit.

Jag tycker att man ska avskaffa det där jävla nämndemanssystemet direkt istället för att försöka utesluta folk på luddiga grunder när det börjar bli lite hett om öronen. Politiker stiftar fan i mig lagarna och där tycker jag att deras inflytande ska sluta. Det ska vara upp till utbildade jurister att rättvist döma folk efter dem.

Problemet är inte kärnkraft, problemet är korruption.

Jag tycker att kärnkraft är en bra grej, trots det som sker i Japan. Det vore såklart mysigt om vi kunde ha vind, vatten och sol-kraft enbart men kärnkraft är alla gånger bättre än kol och olja. Kärnkraften kan dessutom utvecklas så att man kan utnyttja och påskynda fler steg i sönderfallsskedjan, och då kommer avfallet inte att vara ett lika stort problem.

Däremot så borde det finnas en internationell myndighet som ser över att kärnkraftsverken är säkra nog. Att det inte gör det tycker jag är konstigt. Motsvarande borde finnas för oljeborrningar och diverse där man anser att risken för global påverkan vid snedsteg är tillräckligt stor.

För det första så drabbar olyckor i kärnkraftverk inte bara dem i det aktuella landet, utan även oss. För det andra borde det ses som en mänsklig rättighet för dem som bor i det aktuella landet att inte behöva riskera sina liv eller hem för att nåt jävla företag vill spara pengar på säkerhetsarrangemang. För det finns säkra system men sen finns det alltid företag och politiker som tummar på reglerna för att det finns pengar att tjäna på det.

Därför kan inte bestämmelser och kontroll kring säkerhet vara upp till vilken regering som helst, det måste skötas på ett rent sätt där risken för korruption är obefintlig. För om det gör det är kärnkraften en fantastisk tillgång i kampen mot ett mycket mer överhängande och definitivt problem: den globala uppvärmningen.

Detta är faktiskt att gå för långt.

Det här är fan att gå för långt. För det första fattar jag inte varför det hållas gudstjänst för de som ska arbeta i regering och riksdag om vi nu är så jävla sekulära? (svaret: för att det är en myt att kyrka och stat är åtskilda i Sverige) Nu kommer det väl vara en massa människor som tycket att det ”trots allt är en del av det svenska kulturarvet med kristendom” men det är för det första inte sant och för det andra inte relevant. Jag hade tyckt att en liten offerritual i typisk asatrosstil hade varit lika malplacerad, det passar sig helt enkelt inte att ägna sig åt religion eller nån slags vidskepelse när man sysslar med politik i ett så kallat sekulärt land.

Om man nu nödvändigtvis ska ha detta ofog så ska det vara just en ritual, inget annat. Partierna får gärna göra vad de kan för att gå emot Sd och minska deras inflytande men man ska inte göra om något som i det ”sekulära” Sverige ska vara en trevlig liten tradition till ytterligare en arena för dem som redan har makten att få sina åsikter lyfta. Då börjar man komma närmre det som verkligen kan räknas som mobbing av ett politiskt parti, det vill säga att hoppa på dem i helt ovidkommande sammanhang där de inte ens yttrar sig. Det är typ som att låta Sd-ledamöter ha speciella ingångar till riksdagen eller speciella mindre bekväma stolar för att vara elak, det passar sig inte i en demokrati.

Göran Hägglund tycker till:

– Det är en skandal. Det var extremt olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och gå.

Men åh nej, ett riksdagsparti vanhedrar inte bara kristendomen utan även Sveriges konung genom att agera såhär. Gu vad hemskt! Jag som alltid tyckt att alla politiker ständigt ska visa respekt och vördnad inför konungahuset och kristendomen, som har gjort så mycket gott för vårt land.

– När de lämnade visade de upp sig som de som biskopen pratade om.

Men som om det inte var uppenbart? Inte för att Sd är ett rasistiskt parti, utan för att Eva Brunner talade om demonstrationen mot Sd när hon sa att flera tusen männsikor har samlats för att ”ropa ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor”. Vad jag vet så var det ingen annan demonstration där folk ropade ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor igår kväll, i alla fall ingen som flera tusen deltog i. Att försöka förneka att detta var ett direkt påhopp på Sd är sandlåderesonemang, ungefär som att det fanns en enda människa som inta fattade vad Eva Brunner syftade till.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.

Det är så himla uppenbart att detta handlar om Sd, och att Eva Brunner tog partipolitisk ställning. Det är under inga omständigheter okej och jag tycker att Jimmie och Co gjorde helt jävla rätt i att resa sig upp och gå. Även om det var inför kungen och allt.

Ge mig pengar!
Arkiv