Den här grejen: när saker och ting börjar lossna lite och faktiskt typ gå ganska bra, då känner jag mig rädd som fan för att AVSLÖJAS. Att folk ska fatta att jag egentligen är helt jävla värdelös och inte har någonting att säga om någonting.
Jobbar på att få ett mer balanserat förhållningssätt till att folk verkar uppskatta mig som inte leder till att jag får ångest inför tanken på att göra någon besviken.
Känns som att detta är en rätt vanlig grej hos många, främst kvinnor.
Detta är historien om mina spanskakurser i gymnasiet haha. Blev dock aldrig påkommen, fick mvg i både spanska 3 & spanska 4. Pjuh. Känner även igen detta i mitt arbetssökande, nu har jag fått jobb och så undrar jag bara varför de valde mig. Jag har inte ens ljugit eller överdrivit (allt för mycket…) i ansökningshandlingarna.
känner igen det där! men jag tror också att kvinnor är mycket bättre på att stötta varandra och inte döma varandra så hårt än vad det ofta sägs om oss. tror du har hjälpt så pass många så pass mycket att det skulle vara helt lugnt om du nu skulle göra något ”dåligt” någon gång! vi hoppas få stötta dig precis som du stöttar oss genom bloggen!
Yes, jag är så himla mycket mer bekväm med skäll än beröm att det är löjligt.
Du bidrar otroligt mycket till min världsbildning, och hur värdelös du än skulle kunna vara, så älskar jag dig alltid som medmänniska i allmänhet, och alltid som en givare av nu oåterkalliga tankegåvor i synnerhet. Du gör världen bättre, vare sig du vill det eller inte!
Älskade du. Känner igen mig så väl. I mina ögon kommer du vara den Fanny jag har i hjärtat, en otroligt klok, modig, vacker, fin, varm, fantastisk kvinna, oavsett vad du säger och gör. Det finns inget du kan göra för att förändra det.
Gud ja. Som när jag fick reda på att jag fått en femma på en tenta i veckan och min första reaktion var ”de måste nog ha rättat fel..”.
http://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome
Wikipedia er enig i, at flere kvinder oplever det (selvom der mangler kilder).
Fanny. Du är så himla bra och vi är så många som tycker det.
Känner igen mig i detta.
du är inte värdelös eller gör någon besviken, du driver en kamp och du anar inte hur många som står bakom.
Tror dessa tankar tyvärr gärna kommer på köpet när en gör något kreativt och eget utan att ha en ram eller handbok att förhålla sig till… Men du gör det grymt och så länge du fortsätter vara ärlig och skriva det du känner för att skriva, så tror jag inte det är någon risk alls att göra någon besviken… och skulle någon mot förmodan bli besviken på dig, får de väl vara det då.. Det går ju inte att göra alla glada och nöjda hela tiden…
Du kommer aldrig att göra mig besviken för det är inte dina prestationer (såsom otroligt bra analyser i kompakt och lättbegriplig skrift) som gör att jag beundrar dig – det är vem du är som person. Att du så ärligt månar om rättvisa och medmänsklighet. Det är så härligt, inspirerande och imponerade. <3