Relationer är inte företag.

Angående detta inlägg om att vissa män eventuellt låtsas som om de inte förstår när de i själva verket bara är för ointresserade eller lata så har det dykt upp en diskussion om vem som har ansvaret vid kommunikation. Det som anförs är att det är den som vill kommunicera, alltså i det här fallet kvinnan, som har ansvar för att budskapet går fram.

Det bästa rådet jag fått är att det är ditt ansvar som kommunikatör att se till att den du kommunicerar med förstått. Detta har hjälpt mig en hel del, både privat och på jobbet

Nå, det är klart att man om man försöker säga något får försöka göra sig begriplig och se upp för eventuella missförstånd. Det är dock verkligen så att vissa personer aktivt försvårar kommunikation. Som detta exempel Marielle tog upp:

Håller med. Själv har jag fått höra ”Jag kan inte läsa tankar!” då jag påpekade att jag aldrig fick kramar då jag var ledsen. Om nån inte har grav autism bör ju den personen förstå att någon som gråter i fosterställning kanske vill ha en kram av sin pojkvän.

Jag har själv varit med om en liknande situation vilket var en otroligt obehaglig upplevelse. Det är en helt annan situation än till exempel på jobbet, eftersom man i en relation bör ha ett ömsesidigt intresse av den andras väl och ve. Om man hyser ett sådant intresse för en person så bör man anstränga sig för att uppfatta hens sinnesstämningar och behov, det tycker jag inte är för mycket begärt.

Visst finns det personer som aktivt försvårar förståelsen för sig själva och sina behov i relationer. Faktum är dock att det även finns personer som ser relationer som något slags kontrakt där man inte vill göra mer än nödvändigt. Jag hävdar att detta är fallet med en person som inte tröstar sin partner om hen gråter bara för att hen inte sagt något. Visst kan det vara så att man vill vara ifred, men jag tror att alla som varit i den situationen själva vet att det smärtar mycket att bli ignorerad av någon man tror sig kunna räkna med. Om man vill var ensam kan man säga det när trösten kommer, men att behöva be om tröst av någon som borde ge den spontant är oroligt förnedrande, nästintill ogörbart.

Problemet är inte att ”kommunikationen” brister, problemet är att den som ser på utan att komma till undsättning uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad för att ens kolla läget. Det är inte en fråga om något ”missförstånd” utan om en ovilja att över huvud taget anstränga sig och ta reda på något. Jag ser det som en självklarhet att man intresserar sig för personer man tycker om, även om de inte alltid är glasklara i sin kommunikation.

Att se på kommunikationen i ett förhållande på samma sätt som på en arbetsplats när man till exempel delegerar uppgifter tycker jag är mycket märkligt. Vem vill sköta sina mellanmänskliga relationer som ett företag? Relationer handlar om att bry sig, om att visa kärlek och omtanke. Det låter sig inte göras om du alltid försöker göra minsta möjliga, om du aldrig visar omtanke och kärlek om ingen uttryckligen frågat efter den.

10 reaktioner till “Relationer är inte företag.”

  1. För att fortsätta företagsliknelsen, så är det ju heller inte så att omtanke och omsorg, eller för den delen uttrycken för dem, är ändliga resurser, som man måste hushålla med för att inte riskera att de tar slut och man sitter där som en känslolös psykopat på sin ålders höst.

    1. Omtanke och omsorg är visst ändliga resurser. I alla fall för mig. Hur mycket en än tycker om någon tröttnar en förr eller senare på att vara en krycka åt någon som inte kan ta hand om sitt eget känsloliv.

      Den värsta känslan som finns är när någon är helt emotionellt avhängig på en. Finns i alla fall inget som får mig att fly fältet snabbare än en partner som kräver konstant omsorg. Då blir ju relationen en börda istället för något som gör livet lite roligare och lättare.

      1. Verkar ju dock vara ett ganska dåligt sätt att lösa det på att ironisera över någon som gråter eller möta det med kyla. Pallar en inte att ens partner är ledsen kan en säga det och lämna relationen istället, eller bara skita i att bli ihop med folk eftersom de flesta blir ledsna ibland.

        1. Du har helt rätt i att det nog är en dålig metod att bemöta sådant med kyla eller ironi. Säger inte att det är ett bra beteende. Det är däremot förståeligt, och jag ser hur mönstret uppstår.

          Jag tror att i de flesta fall, förutsatt att snubben ( eller tjejen för den delen ) inte är värsta rövhatten, så krävs det relativt lång tid och många sådana situationer innan sorgen ( eller andra negativa känslor ) blir så pass normaliserad att den går att ignorera på det sätt du beskriver.

          Tror att reaktioner på sådant där, om det händer tillräckligt ofta, lätt går från ”åh herregud, här har du all min omtanke” till ”jaha, nu är hen ledsen igen”.

          Men som du säger, Det kanske är dags att avsluta om en tar det med en sådan klackspark.

          För egen del vet jag med mig att jag snabbt blir obekväm och känner mig fångad och förslavad om jag behöver vara emotionell backup hela tiden. Har inget emot att så att säga hjälpa någon upp om den trillar ibland. Det kan hända alla, liksom. Men jag vill inte bli reducerad till en krycka för någon som aldrig reser sig på egen hand.

          Det är en stor skillnad på att ha en dålig dag och att vara kroniskt nedstämd. Jag pallar ta hand om min partner på hennes dåliga dagar, men att ta hand om någon som mår dåligt mer eller mindre hela tiden kräver mer omsorg och ansträngning än jag är villig att lägga på någon relation jag har.

          Då bryter jag hellre – och om jag inte gör det blir jag helt kall på precis det där sättet, som en självförsvarsmetod. Det hände mig i mitt första förhållande. Jag menar, det är inte direkt kul att se någon man håller av må dåligt. Så om dåligmåendet inte verkar gå att lösa, så löser en det genom att sluta hålla av personen i fråga istället. I alla fall tillfälligt, just när denne mår dåligt.

  2. Om ens partner börjar gråta som ett barn så är det ett tydligt tecken att det är dags att bryta relationen. Som vuxen person ska man inte vara ihop med ett emotionellt barn. Det är lika ajaj som incest.

    1. Nå, jag skulle aldrig vara ihop med en person som inte kunde hantera min sorg.

    2. är någon som gråter ett emotionellt barn? väldigt ospecificerat uttalande, är det någonting ok att gråta, typ vid dödsfall? vid misshandel? vid våldtäkt? vid saknad? vid smärta? vid förlossning? nåt som är ok för vuxna mogna människor?

  3. Helt rett. Det kan være utrolig vanskelig å si fra om hva man trenger når man er langt nede, og smertefullt om det virker som om den du er sammen med ikke bryr seg om at du gråter.

  4. Nä, relationer är inte företag. Däremot är det faktiskt sunda relationer som skapar hållbart framgångsrika företag…

    Den som ser på relationer som någonting som alltid ska vara symmetriskt i realtid är faktiskt inte mogen att gå in i en relation. (Jag skulle för övrigt inte anställa en sådan person på företaget heller.) Kärlek och/eller vänskap är att anstränga sig att för att se, förstå och agera. Och om det är ömsesidigt gör det inte så mycket om en förstår fel och agerar lite galet i ögonblicket. En relation är väl två människor som tillsammans åstadkommer lite mer än vad de skull fixat var och en för sig?

Lämna ett svar till Leo R Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *