Etikett: kommunikation

Om kommunikation och ritualiserande av relationssamtal.

Det finns en sån där kliché som förekommer i relationsspalter och det är att det är viktigt att ha ”bra kommunikation” i en relation. Detta kan såklart de flesta skriva under på, men jag tror att människor har väldigt olika uppfattningar om vad ”kommunikation” betyder.

Jag har försökt få till ”bra kommunikation” i en mängd olika relationer, med varierande resultat.

Ett vanligt problem är att en visserligen ”pratar” om problem, men att det en kommer fram till inte tillämpas eller att en inte når fram till varandra. En jättevanlig grej jag har haft i relationer med män är att de säger typ ”okej jag förstår”, men de försöker inte sammanfoga det n säger till en större bild utan det blir mer ”just den här enskilda grejen ska jag inte göra”. De gör inget eget tankearbete för att förstå en som människa, utan lägger snarare en mängd olika saker på minnet för att en påpekat just precis dem.

Jag tänker att bra kommunikation först och främst bygger på att en är i kontakt med sig själv och sina behov. När jag inte varit det så har jag liksom inte kunnat kommunicera, hur mycket jag än försökt. Det har bara gått i cirklar. I vissa lägen i livet eller i en relation går det helt enkelt inte.

Det finns också en risk att en skapar en slags ritual kring ”kommunikation”, det vill säga att en känner att en har uträttat något när en sätter sig ner och ”pratar” om saker och ting, alldeles oavsett vad en kommer fram till. Att kommunicera om sin relation är ju ett arbete som måste utföra i relationen, så det handlar inte bara om att ha någon slags kommunikation utan också om att den ska vara effektiv. Jag har varit med om många gånger att relationer börjat handla om att prata om relationen, att en klamrar sig fast vid detta imaginära förbättringsarbete för att det är det enda som finns kvar att stråla samman om.

Ofta är retoriken väldigt mycket att det finns ett egenvärde i att få en relation att ”fungera”. Istället för att uppmana folk till att fundera över om det verkligen är en bra grej att ha en relation, så ska alla ”relationsproblem” lösas. Men grejen är att det är inte alltid de kan ”lösas”. De kan döljas till att bli mindre uppenbara, men grundproblematik kvarstår ofta. Vissa problem går helt enkelt inte att komma runt. Om problemet är att den ena parten inte utför relationsarbete, då går det inte att ”lösa” genom att den andra utför mer relationsarbete eller gör det på ett annat sätt. Om den ena parten helt enkelt inte har någon lust att anstränga sig spelar det ingen roll. Och detta handlar i grund och botten om makt. Män har helt enkelt utrymme att anstränga sig mindre och bry sig mindre eftersom de inte är lika beroende av relationen, och för att det inte anses vara deras ansvar primärt.

Jag upplever att ”kommunikation” är väldigt mycket enklare när en är relativt jämlika i relationen, alltså har det underlättat för mig att ha relationer med kvinnor. Detta gör såklart inte att det flyter på friktionsfritt, men det är ändå en stor ojämlikhet som försvinner. Det finns inte samma självklara förväntan på att jag ska dra hela lasset.

Om den patriarkala masken och sökandet efter genuin kommunikation.

Jag fascineras ofta av vilken otroligt dålig kommunikation människor verkar ha i sina kärleksrelationer. Att den relation som ska vara den absolut mest betydelsefulla, mest nära och öppna ofta är den som präglas av mest falskhet och spel. Istället för att känna tillit och öppenhet med sin partner verkar många snarare jobba med att försöka spela ut varandra.

Jag tänker att när män och kvinnor träffas gör vi det primärt som könsvarelser, i andra hand som människor. Kvinnor och män träffas som kvinnor och som män, inte som individer. Innan en kan fokusera på att samspelet funkar mellan en som individer så ska en fokusera på hur en förhåller sig till varandra som könsliga varelse, alltså huruvida en är attraherad av den andra, kan tänka sig att ha en relation med denne och så vidare. Jag tänker att det här sättet att mötas på skapar otroligt mycket falskhet, det blir liksom som en könad mask som vi sätter på oss. Denna falskhet finns inte på samma sätt när det kommer till relationer enbart kvinnor emellan (vet inte hur det är med mäns inbördes relationer, har aldrig erfarit dem), men detta inte sagt att masken inte kan förekomma där också. Jag upplever att det är mycket lättare att få en omedelbart genuin kommunikation med en kvinna än med en man.

För mig handlar feminism mycket om att kunna ta av den här masken, om att kunna möta alla som människor. För att kunna möta folk som människor så behöver jag en analys av hur patriarkatet fungerar och hur det influerar relationer. Sedan jag fick lära mig mer om kvinnoförtryck i relationer så har jag haft mycket lättare att konfrontera min partner med mina känslor, eftersom jag inte längre upplever det som något skamfullt och som jag måste dölja. Jag försöker idén om att jag måste visa upp en kvinnlig fasad, bära en könad mask. Det är inte alltid att det går, speciellt i början av en relation är det sjukt lätt att fastna i den där falskheten, eftersom det är så mycket osäkerhet som florerar, så mycket förväntningar som ska levas upp till och så vidare.

Jag tänker att det är så det blir när en skapar så mycket normer och förväntningar kring tvåsamhet och hävdar det som något av det finaste vi har. Det finns så mycket idéer om att det ska vara på ett visst sätt, om att människorna som ingår i det ska vara på ett visst sätt (som ”riktiga” män och kvinnor). Kärleken, som borde vara det område där vi kan släppa krav och prestation blir istället ett av livets mest inrutade och laddade.

Genom medvetenhet om könsroller och makt i relationer så kan en komma bakom masken, men det kräver att en först ser masken för vad den är; en patriarkal konstruktion. Det kräver att vi accepterar att det är svårt att mötas som människor och försöker se vad i vårt samspel som beror på detta. För att kunna komma bortom patriarkatet måste vi först och främst erkänna oss som produkter av det, annars kommer vi aldrig att kunna mötas på riktigt.

Att låta företag begränsa ens kommunikation.

image

Idag tog Instagram bort den här bilden som jag lade upp. Alltså, jag förstår ju varför, men det gjorde mig medveten kring det här med att jag låter företag styra vad jag ska säga och visa. Som tur är inte här på bloggen, eller jag tror i alla fall att det skulle behöva gå ganska långt innan jag skulle bli utkastad från webbhotellet, och så långt vill jag nog inte gå ändå. Däremot använder jag Twitter otroligt mycket, och de skulle ju verkligen kunna komma att censurera mer.

Hur tänker ni kring det  här med att låta företag begränsa er kommunikation?

Relationer är inte företag.

Angående detta inlägg om att vissa män eventuellt låtsas som om de inte förstår när de i själva verket bara är för ointresserade eller lata så har det dykt upp en diskussion om vem som har ansvaret vid kommunikation. Det som anförs är att det är den som vill kommunicera, alltså i det här fallet kvinnan, som har ansvar för att budskapet går fram.

Det bästa rådet jag fått är att det är ditt ansvar som kommunikatör att se till att den du kommunicerar med förstått. Detta har hjälpt mig en hel del, både privat och på jobbet

Nå, det är klart att man om man försöker säga något får försöka göra sig begriplig och se upp för eventuella missförstånd. Det är dock verkligen så att vissa personer aktivt försvårar kommunikation. Som detta exempel Marielle tog upp:

Håller med. Själv har jag fått höra ”Jag kan inte läsa tankar!” då jag påpekade att jag aldrig fick kramar då jag var ledsen. Om nån inte har grav autism bör ju den personen förstå att någon som gråter i fosterställning kanske vill ha en kram av sin pojkvän.

Jag har själv varit med om en liknande situation vilket var en otroligt obehaglig upplevelse. Det är en helt annan situation än till exempel på jobbet, eftersom man i en relation bör ha ett ömsesidigt intresse av den andras väl och ve. Om man hyser ett sådant intresse för en person så bör man anstränga sig för att uppfatta hens sinnesstämningar och behov, det tycker jag inte är för mycket begärt.

Visst finns det personer som aktivt försvårar förståelsen för sig själva och sina behov i relationer. Faktum är dock att det även finns personer som ser relationer som något slags kontrakt där man inte vill göra mer än nödvändigt. Jag hävdar att detta är fallet med en person som inte tröstar sin partner om hen gråter bara för att hen inte sagt något. Visst kan det vara så att man vill vara ifred, men jag tror att alla som varit i den situationen själva vet att det smärtar mycket att bli ignorerad av någon man tror sig kunna räkna med. Om man vill var ensam kan man säga det när trösten kommer, men att behöva be om tröst av någon som borde ge den spontant är oroligt förnedrande, nästintill ogörbart.

Problemet är inte att ”kommunikationen” brister, problemet är att den som ser på utan att komma till undsättning uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad för att ens kolla läget. Det är inte en fråga om något ”missförstånd” utan om en ovilja att över huvud taget anstränga sig och ta reda på något. Jag ser det som en självklarhet att man intresserar sig för personer man tycker om, även om de inte alltid är glasklara i sin kommunikation.

Att se på kommunikationen i ett förhållande på samma sätt som på en arbetsplats när man till exempel delegerar uppgifter tycker jag är mycket märkligt. Vem vill sköta sina mellanmänskliga relationer som ett företag? Relationer handlar om att bry sig, om att visa kärlek och omtanke. Det låter sig inte göras om du alltid försöker göra minsta möjliga, om du aldrig visar omtanke och kärlek om ingen uttryckligen frågat efter den.

Det finns inga universallagar gällande otrohet.

Ofta hör jag folk som diskuterar huruvida det man gjorde i helgen var otrohet eller ej. Folk sitter och stöter och blöter i oändlighet: är det verkligen otrohet om jag inte njöt av det, eller borde jag berätta om det trots att vi inte gick ”hela vägen” och så vidare. Det är också ett vanligt inslag i tjejtidningar att man har något reportage om vad otrohet ”egentligen” är. Min inställning är att om man ens behöver diskutera frågan så borde man berätta för sin partner. Nu kan man visserligen ha en partner som är dum i huvudet och som ser minsta fika med en killkompis som otrohet, men då har man ett annat problem: det vill säga varför man från första början är ihop med en person som göra anspråk på att styra hela ens privatliv. Men att sitta och försöka rättfärdiga sitt handlande inom normerna för vad otrohet ”egentligen är” är ju faktiskt bara efterblivet och ett tecken på att man missat det mest grundläggande inom relationer: det vill säga lyhördhet och ärlighet gentemot sin partner.

När man har en relation med någon så fungerar det inte att sätta upp strikta regler för varenda liten sak. Ett förhållande måste alltid först och främst bygga på att man litar på, har respekt för och kan känna in sin partner och vad som är okej och inte okej att göra.

Därför kan jag bli så irriterad på folk som ska hålla på och definiera otrohet hit och dit. Den allmänna otrohetsnormen säger att sex är otrohet, men resten har många olika åsikter om, vissa tycker att kyssar och smek är okej, vissa tycker att det är okej att sexchatta eller porrsurfa, andra inte och så vidare. Detta är något man måste komma fram till tillsammans med sin partner, inget som är skrivet i någon slags universallag gällande förhållanden. Faktum är att det verkligen inte är någon självklarhet att det är otrohet att till exempel porrsurfa, det är ett jävligt vanligt inslag i många människor liv, men fortfarande så blir folk förfärade och förvånade över att de upptäckt att deras pojkvänner kollat på porr. Ve och fasa!

Om man nu prompt ska ha strikta regler rörande otrohet så borde man ju i alla fall diskutera dem med sin partner innan. Det är inget som bara borde göras när man bestämmer sig för att markant avvika från vad man i samhället anser vara otrohet, utan något som borde diskuteras vilka som än ingår i relationen. Dessutom borde man inte sitta och försöka berättiga saker man egentligen vet är fel genom att omdefiniera ”riktig” otrohet. Man behöver ju knappast vara otrogen för att bete sig oschysst i en relation, så jag skulle önska att detta handlade lite mindre om att dra en strikt linje mellan trohet och otrohet och lite mer om att komma fram till vad man tycker känns okej att göra oavsett vad man vill kalla det.