På inrådan från Lisa så såg jag filmen Running with Scissors. Emanuel beskrev den som en ”bättre variant av Fanny och Alexander” vilket är en fullkomligt felaktig jämförelse, så det skrev jag bara för att dissa honom.
Running with Scissors heter i den svenska översättningen Det är något som inte stämmer, vilket bara sammanfattar filmen så jävla bra. Den är verkligen rakt igenom otroligt otroligt konstig. Den handlar om Augusten som av sin knäppa mamma skickas att bo hos hennes psykolog som är spritt språngande galen. I hans nya hem så står julgranen framme året om, hundmat ät som snacks framför tv:n och framtiden spås i avföring. Samtidigt som han lever i komplett kaos där så ska hans mamma ”finna sig själv” efter uppbrottet med sin man, vilket i princip går ut på att hon när sin dröm om att bli känd för det geni hon ”faktiskt” är.
Det är obehagligt att se hur psykologen manipulerar både sin familj och sina patienter till att avguda honom och samtidigt proppar dem fulla med psykofarmaka. Augustens mammas sammanbrott var det jag reagerade starkast på, mina tankar vandrade direkt till mamman i Requiem for a Dream som flippar när hon försöker bli smal genom att ta tabletter innehållande amfetamin, en grej som jag tycker är otroligt obehaglig. Det är så jävla sorgligt, samtidigt som man hyser en stark antipati för karaktären för det gör liksom lite för ont att tycka synd om människan.
En på det stora hela en mycket bra film. Stundtals otroligt jobbig att kolla på men stundtals även väldigt rolig. Jag antar att det är så film om psykisk sjukdom ska göras: man ska lyfta fram det absurda och komiska i situationerna, men samtidigt kunna bryta av det för att lyfta fram det tragiska i att människan som vi skrattar åt på fullt allvar ägnar sig åt dessa galenskaper. Det är hur som helst en berättarteknik som fungerar väldigt bra på mig.
Skådespelarinsatserna var bra, jag älskar Gwyneth Paltrows roll som den galna kristna dottern till psykologen. Men jag hade velat att berättelsen var mer matig, att det kom fram mer om galenskaperna i familjen. Kanske handlar det bara om mitt omättliga sug efter information om märkliga personer, för detta var ju trots allt en spelfilm och inte en dokumentär. Jag ville helt enkelt aldrig att den skulle ta slut, jag ville bara vet mer om den här komplett galna familjen. Men man måste ju sluta när det är som bäst också. Jag tror hur som helst att jag ska läsa boken som är filmens förlaga, alltså Augustens självbiografi.
Så för den som inte fattat det rekommenderar jag filmen starkt. Och tack för tipset! Kom gärna med fler om ni kommer på nåt.
Va roligt att du tyckte om den!
Jag har läst boken och den sägs vara biografisk & galenskaperna är starkare, karaktärerna verkligare & även om känslan inte riktigt är densamma tyckte jag om den väldigt mycket.
Bästa scenen är när de tar sönder taket för att köket behövde ”a much needed sense of humor” 🙂