Deppig läsning om sexuella trakasserier i skolan. Själv blev jag aldrig utsatt för detta och hade länge en ganska oförstående attityd inför problematiken. Tyckte att allt ”vägra kallas hora”-tjat var överdrivet. ”Det är bara ett ord” liksom. Men jag antar att det lätt blir så när man själv inte blivit utsatt, att man tänker att det ”bara är ord”. Nu ryser jag av tanken på de känslor av maktlöshet det måste leda till, den enorma förnedring som finns i det och hur det socialiserar in könsroller på ett otroligt obehagligt sätt.
Att det är lågprioriterat förvånar mig inte det minsta lilla. Problem som sker i det fördolda är lätta att ignorera, och när skolan får allt mindre resurser och mer social problem att tampas med så blir det bråkiga män som hamnar i fokus, inte något stackars offer för sexuella trakasserier. Jag tycker att det är beklämmande, att skolan inte är en säker och trevlig plats att vara på där man kan fokusera på lärande.
Jag förstår inte hur man kan säga att ”pojkar är pojkar” eller att de ”bara är kära” när det rör sig om tafsande, tillmälen och så vidare är så vidrigt. Det må så vara att mycket av detta kan stamma ur någon slags misslyckat kontaktsökande, men hur fan kan man vilja ha en kärlekskultur som bygger på att män ständigt går över kvinnors gränser? De förefaller absurt. Ska man vara ledsen om man inte blir tafsad på då eller, eftersom ingen är kär i en?
Just det här ”kärlek börjar med bråk” som man fick höra när man var liten är ju egentligen helt absurt. Det vi förmedlar till pojkar med det är ju att det är ok att vara taskig, slåss, kasta sand och använda skällsord och till flickor att en person som är elak mot dig är det bara för att den tycker om dig. Det är verkligen inte en långtgående association att koppla det till personer som lever i misshandelsförhållanden och verkligen tror att det är tecken på kärlek. Det är ju det vi lär oss från barnsben!
Min lillebror och jag läste en insändare i DN för några veckor sedan, där en 13-årig tjej var arg över att bli kallad hora och sexuellt trakaserad till vardags i skolan. Min lillebror konstaterade direkt att det var väl intressant, men trettonåriga tjejer är ju en grupp som har lätt för att inbilla sig saker.
Alltså den skitungen. Vad ska man göra med värdsfrånvända nittonåringar som kokar ihop diverse åsikter inne på sitt rum om att sjuköterskor ska ha låg lön för den sätts ju faktiskt av tillgång efterfrågan så löner kan aldrig vara fel ochfackföreningar borde avskaffas eftersom de skapar artificiella lönenivåer, helt utan att någonsin självha jobbat en enda timme.
Apropå fördomar om högermänniskor liksom.
Säkert många som är ledsna över att inte bli tafsade på, särskilt om man har många kompisar som blir utsatta men är av sorten ”ihihiiii, men sluuuta dåå!! :D” så man får för sig att det är kul…
Jag gillade det här på facebook, så nu står det att jag gillar sexuella trakasserier. Stor munterhet 😛
Bra för ditt personliga varumärke kan tänkas.
Huvudet på spiken!
Fick så många gånger höra ”han är bara kär i dig”, ”pojkar är pojkar”, ”DU är överkänslig”, ”lite måste man tåla!” under grundskoletiden. Gjorde mig till ett tacksamt offer för sexuella trakasserier.
Är otroligt glad över att jag upptäckt feminismen och lärt mig att JAG har rätt till min kropp.
Hörde som tur är aldrig sånt. Mkt tacksam för det idag.
Har du seriöst aldrig varit med om någon sorts sexuella trakasserier? Vad för skola gick du i?! Lyckost säger jag bara!
Gick i Skarpnäcks först och sedan Bagarmossens. Tror dock det hade ganska lite med skola att göra och desto mer med att jag var ganska skräckinjagande på den tiden.
Jag blev aldrig sexuellt trakasserad i skolan (eller jo, jag blev kallad hora en gång, men då var jag tolv och okysst och oskuld, så det skrattade jag mest bort eftersom killen som sa det till mig var en sjunde klassens idiot).
Jag har dock blivit tafsad på, i vintras. Har aldrig känt mig så jävla arg, äcklad, ledsen, förbannad… ja, kränkt i hela mitt liv. Fy fan.
Intressant inlägg!
De gånger jag själv blivit tagen på mot min vilja har jag inte reagerat nämnvärt, men det har alltid varit i klubbsammanhang där man ju ofta är närgångna alldeles oavsett. Kan hända att jag skulle reagera starkare om det skedde i andra kontexter.