Etikett: sexuellt

Sexuella trakasserier.

Deppig läsning om sexuella trakasserier i skolan. Själv blev jag aldrig utsatt för detta och hade länge en ganska oförstående attityd inför problematiken. Tyckte att allt ”vägra kallas hora”-tjat var överdrivet. ”Det är bara ett ord” liksom. Men jag antar att det lätt blir så när man själv inte blivit utsatt, att man tänker att det ”bara är ord”. Nu ryser jag av tanken på de känslor av maktlöshet det måste leda till, den enorma förnedring som finns i det och hur det socialiserar in könsroller på ett otroligt obehagligt sätt.

Att det är lågprioriterat förvånar mig inte det minsta lilla. Problem som sker i det fördolda är lätta att ignorera, och när skolan får allt mindre resurser och mer social problem att tampas med så blir det bråkiga män som hamnar i fokus, inte något stackars offer för sexuella trakasserier. Jag tycker att det är beklämmande, att skolan inte är en säker och trevlig plats att vara på där man kan fokusera på lärande.

Jag förstår inte hur man kan säga att ”pojkar är pojkar” eller att de ”bara är kära” när det rör sig om tafsande, tillmälen och så vidare är så vidrigt. Det må så vara att mycket av detta kan stamma ur någon slags misslyckat kontaktsökande, men hur fan kan man vilja ha en kärlekskultur som bygger på att män ständigt går över kvinnors gränser? De förefaller absurt. Ska man vara ledsen om man inte blir tafsad på då eller, eftersom ingen är kär i en?

Så länge denna debatt sköts över huvudet på de barn som faktiskt blir utsatta så kommer vi inte att komma ett jäkla dugg framåt

Vissa tycker tydligen att man ska slopa preskriptionstiden för övergrepp mot barn.

”Samtliga dessa brott är mycket allvarliga kränkningar av barn och leder till bestående fysiska och psykiska men”, skriver S-kvinnor i sitt beslut.

Brott är ju generellt brott av en anledning: de orsakar skada. Vissa brott orsakar mer skada än andra och preskriptionstiden brukar också vara anpassad utefter det. Men denna närmast religiösa fixering vid övergrepp mot barn måste få ett slut.

Brott mot barn skadar barnen så mycket. Det är hemskt att de inte kan få upprättelse, bara för att preskriptionstiden har gått ut, säger Hillevi Larsson.

Det är sant att brott mot barn skadar mycket. Men varför denna överdrivna fixering vid lagmässig upprättelse. Jag har svårt att tänka mig att det absolut viktigaste för dessa människor när det gäller upprättelse är att se gärningspersonen bakom lås och bom.

Ja, det är viktigt att markera att övergrepp mot barn inte är okej. Och det är viktigt att markera att mord och våldtäkt inte är det heller. Men man måste kunna betrakta sexuella övergrepp mot barn på samma sätt som man ser på andra brott, vi måste släppa den här synen på folk som förgriper sig på barn som djävulens avkomma, som ska dömas till evig plåga.

En vän till mig anmälde upprepade våldtäkter hen blev utsatt för som liten men inget hände, för det fanns inga bevis. Henoms föräldrar hade sett bort, och endast henoms utsaga räknades inte. Att slopa preskriptionstiden kommer inte lösa det problemet. Vi kommer inte bli av med den skam som gör att offer och personer i deras närhet vägrar erkänna vad som inträffat.

Så sluta ägna er är meningslös symbolik och fixering och gör något av värde istället. Börja med att göra det obligatoriskt i skolan att samtala om när vuxna gör saker man inte vill. För så länge denna debatt sköts inom partierna eller på debattsidorna, över huvudet på de barn som faktiskt blir utsatta, så kommer vi inte att komma ett jäkla dugg framåt.

Ni kan behålla ordet slampa, jag tänker inte försöka erövra det.

Jag vette fan vad jag ska tycka om Slutwalk. I egenskap av ”liberal” borde jag såklart tycka att det är jättebra, men jag vette fan. Jag förstår grundtanken i det hela, som tjej ska man få klä sig slampigt utan att bli sexuellt trakasserad för det. Det är sant.

Men jag är så trött på allt tal om att ta vissa ord tillbaka, som ordet slampa. Slampa är ett nedsättande begrepp för kvinnor som bjuder ut sig sexuellt och jag begriper inte vad någon skulle tjäna på att ta tillbaks det alls faktiskt. Och vaddå ”tillbaks”, har det någonsin varit ett ord som legat i våra händer med en positiv betydelse?

Mycket av den här ”ta tillbaks”-kulturen ser jag som ett uttryck för någon slags relativism med som skjuter sönder begrepp och deras betydelse och därmed möjligheten att kritisera dem. Plötsligt ska man som tjej vara stolt över att bli kallad slampa. Men det finns inget behov av olika beteckningar på hur sexuellt utlevande personer är, oavsett om orden har positiva eller negativa associationer. Lika lite som jag demonstrerar för rätten att vara avhållsam, som ändå är ett ganska kontroversiellt val i Sverige, så är jag intresserad av att demonstrera för rätten att knulla runt.

Nu kan man invända att slutwalk inte handlar om att knulla runt så mycket som att få klä sig som man vill. Men slampa betyder väl ändå inte att man har sexiga kläder, utan att man bjuder ut sig. Det är i alla fall den relation jag har till begreppet, sedan kan det talas om slampiga kläder man ordet slampa i sig har fortfarande mer med sexualitet än med u-ringningar att göra.

Och framförallt så står det eviga ”fria valet” som alltid i händelsernas centrum. Även om det finns en massa personer som bjuder ut sig för att de vill, för att de gillar sex, så finns det också en massa kvinnor som bjuder ut sig för att få bekräftelse och leva upp till vissa ideal i ett patriarkalt samhälle. Att så okritiskt hylla slampan löser i mina ögon inga problem, det skapar snarare en situation där orden medvetet rycks ur sitt sammanhang, vilket försvårar analys. Hur kan jag bli sur över att någon kallar mig slampa när samma ord ständigt ska återerövras och tömmas på sin betydelse? Hur ska någon feminist med trovärdigheten i behåll kunna motsätta sig den typen av negativa tillmälen när det ständigt skanderas att man borde känna stolthet över att kalla sig slampa.

Orden måste rimligen få användas av alla även om vi fyller dem med ny betydelse. Vi kan inte lägga beslag på ordet själva, men genom att ge det en dubbel betydelse så blir det svårare att motsätta sig det när det används som en förolämpning. Och så tänker jag på den där klasskamraten man hade i högstadiet som bara fnissade smickrat när hon blev kallad för slampa eller tagen på rumpan, som uppenbarligen såg det som en komplimang men som ändå var den ultimata produkten av patriarkatet. Jag tänker inte hävda att hon var en kvinnorättskämpe för att hon tog ordet slampa tillbaka, för det var hon inte. Hon var en sorglig figur som fann bekräftelse i att bli nedtryckt av manssamhället.

Det är ju faktiskt kvinnorna själva som är hela grunden till patriarkatet, för vem vill jobba med oss när vi är så himla jobbiga. Alla killar däremot är så jävla perfekta och sköna att ha att göra med.

Blondinbella tycker att det minsann bara är kvinnor som klankar ner på kvinnor och att det är vi kvinnor som alltid ska lägga krokben för varandra. Jamen vad skönt då, att få det utrett. Skälet till att kvinnor är eftersatta i samhället är alltså inte att vi lever i ett patriarkat utan att alla kvinnor är så himla snikna och inte unnar varandra framgång. Så jävla skönt när Blondinbella reder ut det åt en.

Det Blondinbella verkar missa är att hon dagligen för hundratals kommentarer från tjejer som tycker hon är perfekt och önskar att de var som hon. Killar skriver också, såklart, men framförallt tjejer för Blondinbellas blogg är en blogg som framförallt läses av tjejer. Konstigt att hon får fler negativa kommentarer från tjejer då?

Det finns en utbredd uppfattning att tjejer är så komplicerade, snackar så mycket skit och är allmänt svåra att ha att göra med, och att killar är så himla enkla och okonstlade och bara så jävla sköna att vara med. Bara ta en öl med grabbarna och dunka varandra i ryggen och så är allt bra. Killar unnar varandra framsteg i karriären, kvinnor snackar skit och lägger krokben för varandra.

Alla dessa (alltid snygga) tjejer som snackar om hur mycket bättre de trivs med killar för att de är så himla okomplicerade, de vill vara så jävla grabbiga och avslappnade och coola, skrattar gärna åt ett sexistiskt skämt då och då för att visa hur jävla sköna de är, hur jävla lite de är som tjejer är mest.

Urtypen av en sån här tjej är Kenza: hon är skitsnygg, skittjejig, lite ”crazy” och trivs självklart bättre med killar än med tjejer. Grejen är dels att det är så jävla löjligt att tillskriva killar egenskaper som okomplicerade och ”sköna” för det är liksom inte så. Killar snackar lika mycket skit som tjejer gör, det är bara det att tjejer som Kenza hänger med sina killkompisar när de typ tar en öl. Vem fan snackar om sånt när man är ute på krogen, det går ju inte att snacka alls då. Dessutom så är det ganska naivt av Kenza att tro att alla hennes killkompisar hänger med henne, den skitheta, rika och coola modellen på samma premisser som med sina närmaste killkompisar. Likaså är det naivt av Blondinbella att tro att hennes affärskumpaner skulle behandla henne på samma sätt som en random bloggläsare (random bloggläsare är givetvis ofta en tjej eftersom Blondinbella attraherar tjejer som målgrupp).

Det är så himla konstigt att kvinnor nedvärderar sitt eget på det här sättet och det vittnar ju dessutom om ganska liten insikt i hur folk beter sig. För visst finns det okomplicerade människor, men det har nog mer att göra med individuella egenskaper än kön och framförallt hur väl man känner personen ifråga. De flesta bjuder på ett visst djup och en viss komplikation när man lär känna dem, annars hade det fan varit bra tråkigt.

Men än värre är när man som Blondinbella beskyller kvinnors sämre ställning i samhället på kvinnorna själva. Det kan inte bara vara så att just den där tjejen var dum i huvudet, på samma sätt som vissa män begår övergrepp. Blondinbella försöker få det att framstå som att hon inte alls är drabbad av patriarkala strukturer, vilket jag starkt tvivlar på att hon inte är. Men övergreppet gick givetvis bara att skylla på en man, men när en kvinna säger att hon använder sina tits för att få yrkesfördelar så är det kvinnor som grupp det är fel på. Det säger ju en del om hennes världsbild.

Om bikini på barn.

Bloggkommentatorerna ironiserar (helt berättigat) över moralhetsen kring föräldraskap. Just nu är det Alex Schulman som har hamnat i blåsväder för att han låter sin dotter ha bikini.

Jag tycker också att det är orimligt att tycka att föräldrar är dåliga för att de röker, dricker eller kollar på porr, men just grejen med bikini på barn kan jag verkligen förstå. Inte för att det är dåligt ur ett genusperspektiv, vilket är ett perspektiv jag har ganska svårt att förstå, men för att man sexualiserar något som borde vara osexuellt.

Iden med bikini är ju att man ska täcka att par bröst som ju är något sexuellt, alltså blir bikinin i sig sexuell. Inte för att jag tror att en 1-åring bryr sig nämnvärt eftersom de inte vet något om knulle, men det skickar onekligen ganska märkliga signaler till omgivningen att man anser att barnet har något där som behöver döljas. Att dölja brösten borde inte vara nödvändigt ens för vuxna i något sammanhang och därför anser jag att det är dumt att föra den typen av normer längre och längre ner i åldrarna.

Sen ska man givetvis inte förvägra barnet att ha något det önskar, men man ska inte heller tvinga på barn vuxenvärldens normer tidigare än det behövs. Med risk att låta som någon kristen konservativ tant så tycker jag att barn ska få vara barn, i alla fall i det här avseendet.

Och när det gäller bikini på barn som en ”kul grej” så har jag ganska svårt att förstå det roliga i barn som gör vuxna saker. Dessutom tycker jag att det är respektlöst och fjantigt att skämta med sina barn på det sättet, många hävdar ju att ungarna inte fattar, men jag tror att de flesta barn har mer känsla för vad som pågår i deras omgivning än vad många tror, och att vara reducerad någon slags skämt är obehagligt för de flesta.